Världssystemet befinner sig i kris sedan några decennier tillbaka. Krisen kan pågå i tjugofem, ja kanske femtio år till. Om utgången vet vi mycket lite. Så formulerar sig Immanuel Wallerstein i boken ”Världssystemanalysen”. Samtidigt går Samir Amin till ett hårt angrepp mot USA och nyliberalismen i boken ”Det liberala viruset”.

Att något förändrats i det globala samhället, eller det som den amerikanske sociologenImmanuel Wallerstein valt att kalla världssystemet, under de senaste decennierna, torde väl stå tämligen klart. Diskussionen om den förändringen har pågått ett tag.

Globalisering är ett allmänt använt begrepp. Enligt Wallerstein diskuterade företrädarna för världssystemanalysen begreppet långt innan ordet fanns, och har sett det som ett stående inslag ända sedan det moderna världssystemets uppkomst på 1500-talet. Wallerstein ansluter sig därmed till den skola som hävdar att globaliseringen innebär mera av samma vara. En kvantitativ tillväxt av kapitalismens internationalisering.

Själv anser jag att globaliseringen bör ses som en kvalitativ förändring av kapitalismen. I korthet kan globaliseringen beskrivas som en process, där de geografiska och kulturella särdragen avtar och som omfattar hela världen eller är just global.

Själva motorn i processen är ökad avkastning på insatt kapital – kapitalackumulation – vilket betyder att det i grunden finns en ekonomisk drivkraft. Å ena sidan att underlätta den ekonomiska smidigheten av kapitalrörelserna, och å andra sidan att skapa nya marknader och vinster.

Uppgörelsen med nationalstaten

Tre områden brukar framhållas i det mesta av den litteratur som skrivits om globaliseringen: För det första den nya informationsteknologin som möjliggör kommunikation, interaktion och kulturspridning över gränserna.

Det kvalitativt nya, i jämförelse med tidigare utveckling, är att något nytt har uppstått, det vill säga ett nätverkssamhälle, som existerar oavsett nationsgränserna och som givit upphov till en egen kultur som i den meningen är global. Vad detta nätverkssamhälle egentligen är, har sociologen Manuel Castells ägnat tre böcker åt utan att, enligt sig själv, egentligen exakt kunna fånga det.

För det andra handlar det om det internationella finanskapitalets utnyttjande av den nya tekniken i spekulativt syfte, där kapitalet med blixtens hastighet förflyttar sig över nationsgränserna, vilket under det senaste decenniet givit upphov till diverse ekonomiska kriser runtom i världen.

Även i det avseendet kan man tala om en kvalitativ förändring som innebär att det internationella finanskapitalet utvecklat ett nätverkssamhälle och en interaktion eller en (spekulativ) kultur, som verkar mer eller mindre oberoende av de nationella gränserna och som i den meningen är global.

För det tredje nämns ofta nationalstatens minskande inflytande och dess bristande förmåga att sätta sig till motvärn mot de internationella marknadskrafterna. Framförallt är det välfärdsstaten som fått allt svårare att hävda sin makt eller suveränitet. Behovet av en global samhällsstruktur blir allt tydligare.

Globaliseringen innebär framväxten av en ny kultur som är autonom eller oberoende av nationsgränserna och de lokala kulturerna och agerar självständigt – en omvandling av världen som innebär en ny och kvalitativ förändring, inte enbart en kvantitativ sådan.

Men Wallersteins resonemang bottnar i att i den så kallade världssystemanalysen, rent vetenskapligt, från början är en uppgörelse med nationalstaten som analysenhet och har ersatts av just världssamhället eller världsekonomin.

En av hans intressanta poänger är att om just världsmarknaden fungerade helt perfekt med fullständig information, så som i läroböckerna, så skulle kapitalismen och kapitalackumulationen vara omöjlig. Med andra ord, när globaliseringen väl når ut till varje hörn av världen och med den demokratin, så kommer förmodligen även en ny samhällsordning att växa fram. Det går då inte längre att rättfärdiga miljöförstöringen, den bristande demokratin, de ojämlika förhållandena och de gigantiska inkomstskillnaderna mellan nord och syd.

Den globala vänstern tar form

Men tillbaka till Wallersteins kris i världssystemet. Begynnelsedatum sätter han till 1968. Två parallella utvecklingar tar då fart. Den ena är ekonomisk och den andra politisk och de är intimt sammankopplade. Wallerstein laborerar med något som heter kondratjevfaser. Enkelt uttryckt handlar det om cykliska upp – och nedgångar i världsekonomin.

När en ekonomi stagnerar är det lönekostnaderna som hamnar i fokus. Det verksamma botemedlet heter fabriksflytt. Med tiden krymper dock antalet zoner i världsekonomin som kan användas för att lösa problemen. Samtidigt har kostnaderna för att göra sig av med miljöfarligt avfall ökat i takt med färre dumpingplatser, hårdare kontroll och högre skatter. Krav har även i andra fall ställts på att företag ska ta ansvar för den intrasociala struktur som samhället tillhandahåller, och skatterna har ökat. Försäljningspriserna har däremot inte ökat trots större efterfrågan, eftersom antalet producenter samtidigt ökat.

Det var efter 1945 som världsekonomin expanderade och under några decennier framöver ljusnade det på många håll i ekonomin. Samtidigt regerade kommunistiska partier, från Centraleuropa till Östasien. I västvärlden satt periodvis socialdemokrater eller dess motsvarigheter vid makten. I stora delar av den övriga världen hade befrielserörelser nått regeringsställning.

Enligt Wallerstein var det ”en gammal frustration över världssystemets sätt att fungera som, i kombination med besvikelsen över de antisystemiska rörelsernas oförmåga att förändra världen”, som ledde fram till 1968 års uppror. Wallerstein skriver att effekten av 1968 års uppror ”tycktes vara att vänsterns värderingar befästes. Mest tydligt var det i frågan om ras och kön.”

Men det som i stället händer är, att när världsekonomin i den här perioden börjar försvagas, så tar en koalition av politiska center- och högerkrafter initiativet och försöker pressa tillbaka produktionskostnaderna genom att angripa produktionens samtliga utgiftskategorier. Själv skulle jag vilja sätta datum för den här vändpunkten till 1976 – året då Milton Friedman tilldelades nobelpriset i ekonomi.

De här krafterna reducerade, enligt Wallerstein, ersättningsnivåerna och begränsade skatterna som underhöll välfärdsstaten. Den nyliberala globaliseringsdiskursen prioriterade samtidigt ett avskaffande av alla hinder för de fria flödena av varor och kapital. Internationella valutafonden och Världshandelsorganisationen blev huvudsakliga genomdrivare av den nya världsordningen. De länder som inte pålades strukturanpassningar, skötte om detta själva.

Men åtgärderna räckte inte och kapitalisterna började jaga vinster genom finansiell spekulation i stället för produktiva investeringar. Ett antal regionala ekonomiska kriser blev resultatet. Enligt Wallerstein kan spekulation ses som ett tecken på tilltagande kaos. En liberalisering av världsmarknadsekonomin gick hand i hand med nyliberalismens politiska segertåg.

För några år sedan uppträdde något nytt på den världspolitiska arenan då den globala vänstern började organisera sig genom nätverk och en rörelse av rörelser. Porto Alegre och World Social Forum blev mötesplatsen med parollen ”en annan värld är möjlig”, som motvikt till den nyliberala andan från World Economic Forum i Davos. Utgången av den här konflikten är enligt Wallerstein helt oviss, men att den är uttryck för en kris, råder det ingen tvekan om.

Själv är jag dock aningen skeptisk till vänsterns återkommande proklamationer av kapitalismens (slutgiltiga) kris. Däremot instämmer jag i Wallersteins resonemang om att socialdemokrati/kommunism nått vägs ände när det gäller förändringspotential och i stället blivit systembärande. Det ortodoxa blocket kan vi kalla dem. Vänsterns sökande efter nya vägar har nu pågått i några decennier och yttringarna är många.

Viruset som återvände

Samir Amins diagnos av tillståndet i dag ser något annorlunda ut men handlar egentligen om samma sak. Det nyliberala viruset heter hans pamflett, där han sjukförklarar världen av i dag. Amin, egyptisk utvecklingsteoretiker, beskriver samma utveckling under slutet av 1900-talet som Wallerstein. ”Viruset” som Amin talar om uppstod i en harmlös form redan på 1500-talet, men i slutet av 1900-talet återvände det från Amerika ”efter att ha genomgått en mutation”. I stärkt form kom det att förinta en del av de antikroppar som européerna utvecklat under de tre föregående århundradena.

Borta var nu den tid då man organiserade produktionen för att tillgodose mänskliga behov, skriver Amin. I stället lämpades ansvaret för den ekonomiska utvecklingen över på marknadens automatiska mekanismer, och med hjälp av valsedeln uttryckte man vem som skulle etablera det politiska livets spelregler.

Samir Amins bok är en svidande vidräkning med nyliberalismen i amerikansk tappning. ”Social effektivitet likställs av liberaler med ekonomisk effektivitet, som i sin tur blandas samman med kapitalets möjligheter att förränta sig.” Utvecklingen av en en oreglerad marknad och utvecklingen av demokrati, förutsätts komplettera varandra. Myten om den självreglerande marknaden står i fokus för Amins analys. Han kallar det för ett imaginärt system som inte ens närmar sig verkligheten. Det finns ingen ekonomisk logik eller något inbyggt förnuft i själva marknaden.

Amin skriver: ”Att forma ett humanistiskt svar på utmaningen från kapitalismens globaliserade expansion är på intet sätt ett utopiskt projekt. Tvärtom: det är det enda möjliga och realistiska projektet.”

Amin vänder sig också mot den teori som definierar ”Imperiet” som en nätverksmakt, i likhet med Castells, Wallerstein, Negri och Hardt, författarna bakom boken Imperiet. För Amin är det klart att USA utgör den imperialistiska världsmakten.

Jag ställer mig själv lite frågande till kritiken, men anser inte att det egentligen föreligger något motsatsförhållande. Själv skulle jag i stället vilja hävda att USA tjänar som operatör för den kapitalistiska utvecklingen, det anonyma kapitalet och nätverkssamhället. Olika nationer har haft samma funktion under historiens lopp.

Men Amins kritik är hälsosam, eftersom det finns en fara i att anonymisera USA:s nationella ansvar, i förlängningen det individuella ansvaret, liksom det finns en fara i att spela högern i händerna med vänsterns antistatliga strategi, eller att hävda att alla förändringar är systembundna. Jag tror det handlar om balans och inte om antingen eller.

 

Begreppet frihet är återkommande i både Wallersteins och Amins resonemang. I Europa har friheten förenats med jämlikhet i den socialdemokratiska kompromissen. Det amerikanska samhället föraktar däremot jämlikhet, skriver Amin.

Redan Aristoteles hävdade att ett samhälle med alltför stora skillnader inte är något bra samhälle. Men USA är inte liksom Europa en del av en upplysningstradition. Inte heller har det uppstått något gediget klassmedvetande som skulle ha resulterat i politisk organisering i USA. Den amerikanska revolutionen var en begränsad politisk revolution med få sociala implikationer – att avskaffa slaveriet var exempelvis aldrig på tal.

Amin spårar den nuvarande amerikanska politiken till de extrema protestanternas grundande av New England. En ideologi som sedan legat till grund för samhällsbyggandet och expansionen, från massmordet på indianerna till dagens folkrättsbrottsliga imperialistiska krigföring. Ett projekt som ”Gud” hade befallt landet att genomföra, och amerikanerna började betrakta sig som ett ”utvalt folk” (en synonym till ”herrefolk”).

”USA:s militaristiska vägval hotar oss alla. Det bygger på samma logik som Hitlers idé: att med militära medel förändra de ekonomiska och sociala förhållandena till det utvalda folkets fördel”, skriver Amin.

Problemet är dock, hävdar Amin, att samtliga europeiska regeringar fram till nu slutit upp bakom liberalismens teser och präglats av en amerikansk liberalism som definitionsmässigt är antisocial.

Enligt Amin har Europa två val; att antingen kapitulera helt inför USA och upphöra att existera eller välja att vara vänsterinriktat och formulera en antihegemonisk front, precis som den antifascistiska alliansen i går. Förutsättningen för ett sådant projekt är en allians med syd.

Och då är vi tillbaka i Porto Alegre och World Social Forum, och på hemmaplan en allians mellan den nya och den gamla vänstern – den alliansen är än så länge oformulerad, men har tagit sina första stapplande steg.

Immanuel Wallerstein: Världssystemanalysen. En introduktion. Översättning: Oskar Söderlind. Tankekraft förlag, 175 s. 2005.

Samir Amin: Det liberala viruset. Översättning: Oskar Söderlind. Tankekraft förlag, 139 s. 2005.

(Båda böckerna är utgivna av det nystartade förlaget Tankekraft, som ska ha en stor eloge för att de möjliggör den här

typen av litteratur i svensk översättning.)