– Jag var nog länge lite filmförgiftad. Fram till för tio femton år sedan var jag inte bra i mitt personliga liv, men desto bättre på film, säger Harriet Andersson som nu är aktuell med sina memoarer.
– För att inte tala om ett antal berömda små män som genom åren lagt sin näsa mellan mina bröst när jag hälsat på dem. Polanski till exempel, en väldigt lång näsa hade han.
Utöver affischen tillkom debaclet kring de tämligen försiktiga nakenscenerna.
– Monikas badscen! där baken och ett tiondelsbröst skymtar.
Nu 73 år fylld och inne på sitt sjunde verksamma decennium som en av svensk films Leading ladies är Harriet aktuell med sina memoarer Harriet Andersson. I samtal med journalisten Jan Lumholdt rekapituleras både karriär och privatliv. Harriet berättar frispråkigt om relationen till den våldsamma modern, förhållandena med bland andra Bergman och Jörn Donner och filmerna.
– Det enda kravet jag ställde på Jan var att texten skulle vara utan konstigheter. Människor brukar framstå som förfinade och märkvärdiga när man skriver om dem. Det ville jag inte.
Utöver memoarerna har hon på senare år varit aktuell i Lars von Triers Dogville och den danska tv-serien Ørnen. Men det är ändå rollen som Monika, något av en svensk lillasyster till de 50-talsrebeller som James Dean eller Marlon Brando spelade i Amerika, som hon alltjämt bäst blir ihågkommen för. Detta trots att hon i dag har mer än hundra filmer bakom sig.
Filmförgiftning
– Slutet av 1950-talet levde jag i 120 knyck och rasade genom livet som en raket. 1959 åkte jag ner till Skåne och hälsade på Bertil Wejfeldt som jag inte sett på över tio år. Luften var full av svalor och vetet hade en gyllene glans där vi stod ute på åkern i solnedgången. Och när Bertil utan förvarning frågade om jag ville gifta mig med honom kan jag svära att jag hörde violiner spela.
Paret gifte sig snabbt och Harriet blev med barn kort därpå. Graviditeten var dock mycket svår och hon ordinerades sängläge. Petra föddes som prematur i februari 1960 och fick ligga i kuvös i nästan tre månader.
– Jag mådde ytterligt förfärligt. Nu kallas det förlossningspsykos men på den tiden fanns det ingen att prata med om de här sakerna.
I början av 1960-talet kontaktade Harriet S:ta Maria i Helsingborg – ett sinnessjukhus som det då hette. Men inte för att söka vård utan för att förbereda sig för sin nästa roll som schizofren författardotter i Bergmans Såsom i en spegel.
– ”Ja, jag är inte sjuk men jag behöver tala med professorn”. Det slog mig omedelbart att de flesta som faktiskt är sjuka säkert säger så.
Rollprestationen som schizofrena Karin är en av de roller som Harriet gillat allra bäst. Och hon var på plats i Los Angeles 1962 för att motta en Oscar när Såsom i en spegel korades till bästa utländska film.
– Buren hade öppnats, säger Harriet och syftar på kontrasten som fanns mellan hennes och makens liv, att hon var skådespelare och han lantbrukare. I memoarerna beskriver hon hur Bertil vill åka hem mitt under en av hennes premiärer för att ”grisarna behöver mat i morgon bitti”. Det fanns på det hela taget inte mycket förståelse övers för förlossningen och depressionen på Bertils släktgods. Kvinnor skulle ”föda barn med smärta och hålla truten” ansågs det kort och gott.
Inspelningen av Såsom i en spegel betecknar hon trots allt illamående som en av de lyckligaste tiderna i sitt liv.
– Det var ett terapeutiskt reningsbad. Jag var uppfylld av lycka över att få utnyttja alla de dåliga känslorna och kasta mig hän och skrika inför kameran. Att äntligen få komma till människor som slöt en i sin famn ju mer man skrek.
– Jag var nog länge lite filmförgiftad. Fram till för tio femton år sedan var jag inte bra i mitt personliga liv, men desto bättre på film. Arbetet var min räddning, jag dök in i det.
Kvinnoroller
– Ända sedan vi spelade in Bronzol-reklamen och jag för första gången fick stå inför en kamera, visste jag att film är det som jag trivs bäst med. Och det är nog på film som jag haft mina bästa roller.
Harriet har ändå hunnit med över femtio framträdanden på scen och haft årskontrakt med
Dramaten.
– Det jag upplever framför kameran finns inte på scen. Jag lider av ett slags scennervositet.
Hon slutade 1993 på Dramaten, där hon varit verksam sedan 1969, och har efter det systematiskt tackat nej till alla scenerbjudanden.
– Mitt sista jobb på Dramaten var Dödgrävaren. En vacker vårdag tog jag sedan av mig lösnäsan för sista gången, packade ihop och tänkte ”nu är jag fri”.
Filmrollerna är ofta också intressantare än teaterrollerna enligt Harriet. Speciellt teaterns klassiker kan ha väldigt torftiga kvinnliga roller.
Villkoren för kvinnor inom både film- och teatervärlden har dock blivit bättre under Harriets sju decennier i branschen. Beskrivande för utvecklingen är att Mai ZetterlingsÄlskade par som Harriet var med och gjorde 1964, var den första svenska ljudfilmen i kvinnlig regi.
– Det där kvinnliga med regissörer var helt nytt då och många av oss (också jag) som var med tänkte ”herre gud hur ska det här gå”, det skäms jag numera för.
Men trots att jämlikheten ökat återstår ännu vissa schablonmässiga kvinnoroller, 63-åriga kvinnor och äldre reduceras på film uteslutande till små gummor.
– Det är konstigt hur indoktrinerat det är i filmvärlden att gamla kvinnor inte kan få vara lite fina i håret.
– Gå ut på stan och ta en titt på pensionärerna i dag, inte ser vi väl ut som små gummor med hätta på huvudet.
De schablonmässiga kvinnorollerna kan till och med bli anakronistiska på film. Som när Harriet skulle spela ägarinnan för en auktionskammare i tv-serien Belinder auktioner.
– I manuskriptet var ägarinnan en grå gumma. Jag sade ifrån. En ägarinna ska ju vara en parant dam.
– De skrev faktiskt om manuskriptet efter mina förslag.
Harriet Andersson – Samtal med Jan Lumholdt. Alfabeta/Schildts 2005. 271 s.
Anton Schüller
