I januari, strax före vi lämnade Sri Lanka, skrev jag en kolumn om krigstrummorna som dunkade i fjärran. De dunkar starkare nu, snabbare och hårdare, även om både regeringen och tamilgerillan behärskar sig, så där med srilankesiska mått mätt. Ett tiotal döda är inget jämfört med åttiotalets värsta år då dödssiffran räknades i hundratals. Per dag.

Annika Sandlund

Annika Sandlund

Men ändå. Situationen är värre i dag än den varit någonsin under de två åren jag bodde på ön. Jag bläddrar igenom några internationella tidningar, och alla varnar de för kriget som komma skall. ”Det luktar bränt”, står det i The Times. The Independent talar om demonerna som hemsöker ön, och ordet inbördeskrig figurerar i rubrikerna på nätet. Fredssamtalen är uppskjutna. I huvudstaden Colombo går en 21-årig gravid kvinna upp till en av armens högsta chefer och spränger sig själv, och tio andra personer i luften. Senare, på gatan, talar alla om hur vacker hon var. Våra vänner skickar e-post och förbannar situationen.

När folk frågar varför blir jag lika svarslös som de flesta som bor på ön. Det är klart att man kan hänvisa till det brittiska kolonialväldet, och kolonialherrarnas vana att ”söndra och härska” genom att lyfta upp en minoritet av befolkningen och ge dem de flesta styrande posterna. Den systematiska diskrimineringen av tamiler efter självständigheten hjälpte naturligtvis inte heller. Språklagen från femtiotalet tog kål på det som fanns kvar av samarbetsviljan. Och så kan man inte glömma gerillaledaren själv. Fruktad, beundrad och hatad, men allmänt accepterad som en av de mest strategiska rebelledarna genom tiderna. Alla förklaringar är viktiga delar av pusslet, en av orsakerna till att det blev som det blev. Trots det svarar inte en enda av dem på frågan om varför just nu. Det finns bara ett svar. Om det blir ett nytt krig är det för att krig lönar sig. Alltid.

 

När jag var liten trodde jag att krig snart skulle höra till historien. De flesta mänskor vill inte ha krig. Mänskor som lever i krigszoner är urleda på brinnande hus, på skjutande, på självmordsbombare och folk som inte hittar på bättre saker att ta sig an. Jag intervjuar dagligen mänskor på flykt undan krig och bråk. Jag tror inte längre, jag vet. Rädslan, som är ständigt närvarande, får även de mest sansade mänskor att ta till vapen. Men om de verkligen vill kriga? Inte om de upplevde att de kunde välja. Fantasilöshet är en underskattad orsak till krig. Men det är inte den största orsaken. Det som jag aldrig kom att tänka på när jag var yngre och säker på att krig, liksom slaveriet, skulle förpassas till historien, var att krig alltid lönar sig. För någon.

Det som tamilerna vill ha, självständighet, och kontroll över områden som de anser sig ha historisk rätt till, det kan de inte få genom samtal. Inte om de inte visar tänderna. Kriget tog visserligen livet av 60 000 mänskor medan det pågick, men det gav också en riklig skörd. Under en kort period härskade gerillan inte bara över området de styr i dag, utan också över stora städer som Jaffna och Batticoloa. Och de härskade över mänskorna, för både rika och fattiga förstod att det inte gick att leva i ett land där militären var ansvarig för ”försvinnanden”, där gatorna stängdes nattetid, och där varje aspekt av livet kontrollerades av män i uniform som talade ett språk som inte var ditt. Det var klart att någon måste protestera. Klart att väpnad kamp var det enda rätta. Trängd i ett hörn har man rätt att slå sig fri.

Sedan kom vapenstilleståndet. Armén inledde en vänlighetskampanj. Det var naturligtvis ingen som trodde på den, men folk slutade försvinna. Gatorna öppnades. Plötsligt var det inte längre lika självklart att varje familj skulle ge ett barn till ”rörelsen”. För det fanns alternativ. Barnet kunde gå i skola. Det var ju faktiskt inte krig. Och pengarna som gerillan samlade in. Det kallades för skatt, men visst var det en massa som en familj fick punga ut med bara för några spadar och hackor? Och så det där med att de alltid hade rätt….

Knappt tre år efter att vapenstilleståndsavtalet undertecknades bröt gerillaledaren nummer två med den högsta ledningen och bildade en utbrytargrupp. När han misslyckades med att ta kontrollen över områdena i öst släppte han gerillasoldaterna fria. Tvåtusen barn, och tusentals andra, sprang hem, och blinkade mot ljuset. Flera av dem kom till vårt kontor. ”Jag anslöt mig frivilligt, men jag vill inte längre”, sade de. Vi tittade på varandra och undrade vad fan vi skulle göra. Det undrade man säkert också i gerillans högkvarter, medan man inom armén gnuggade händerna av förtjusning. Så trots att många tamilska familjer blev överlyckliga över att få sina barn tillbaka, var situationen för en militärstrategiskt bevandrad gerillaledare bara ytterligare ett bevis för att freden tunnat ut det stöd som tidigare varit så totalt.

I dag, ett år senare, finns det fortfarande ett område som kontrolleras av gerillan, med gränser som bevakas av Röda korset och komplett med en polisstyrka, sjukhus, och administratörer som bekostas av den tamilska diasporan. Inom det området lever gerillaledaren, som annars lätt kunde bli ställd inför domstol, visserligen undangömd, men ändå relativt fri. Här kan tamilerna sköta alla sina ärenden på tamilska. Detta är deras ”hemland”.

Det faktum att många av internflyktingarna från det här området har valt att i stället bosätta sig på den andra sidan gränsen, hemma hos fienden, är inget argument. Precis som de soldater som sjappade när de fick chansen, betraktas de som förrädare. Rätten att uttrycka sin åsikt, att rösta, att opponera sig är något som helt enkelt måste sättas på undantag tills den stora striden är över. De som styr vet bäst. Också gällande när och hur man ska dra ut i strid. Till deras försvar måste jag ändå understryka att det faktiskt är en idelogisk kamp. Till skillnad från andra ställen där krig pågår är det inte tillgången på olja, diamanter och mineraler som spökar i bakgrunden. Kriget är inte målet. Men trummorna skulle ha slutat dunka för länge sedan om kriget, eller åtminstone hotet om krig, inte lönade sig. Krig lönar sig alltid. För nån.

Skribenten är flyktingarbetare.

Annika Sandlund

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.