Enligt poeten segrar kärleken över allt annat, men om det stämde skulle Mohammed Ghabin, hans gravida fru Safia och deras åtta barn ännu bo i det anspråkslösa betonghemmet i jordbruksförorten till Beit Lahia i norra Gaza.

Det har varit svåra tider för familjen. Mohammed Ghabin, en jordbrukare som har turen att äga en liten plätt jord och ett växthus, förlorade hela årets skörd på grund av israelernas beslut att stänga gränserna, och tvingades sälja sina varor till en bråkdel av priset på lokala marknader i stället för att exportera. Ändå lyckades han skrapa ihop mat för sina åtta barn, och den nionde som är på kommande.

Det här området hör till de lugnaste i Beit Lahia. Det enda man hör är bevattningsrörens tysta sorl i växthuset och någon hund som skäller då och då. Den ständiga israeliska bombningen – 2000 bomber under de första två veckorna i april – var visserligen oroande men höll sig ändå på ett tryggt avstånd.

Ända tills för ett par veckor sedan.

Mohammed var borta på ärende. De äldre barnen var hemma från skolan, åttaåriga Hadils klasskamrat Jackline Marouf var på besök. Så började granaterna att falla – inga dova dunsar långt borta, utan alldeles för nära huset. Mamma Safia samlade då barnen så snabbt hon kunde i det mittersta rummet i huset, och fick dem att sitta hopkrupna mot varandra, och skyddade minstingen, ettåriga Rewan, med sin egen kropp.

Fjortonåriga Ghassan, som ännu ligger på sjukhus med ryggradsskada, får beskriva det som hände sedan.

– Vi sprang allihopa till rummet för att skydda oss. Sedan blev det ett helvete. Bomber föll på taket, svart rök överallt, alla skrek. Sedan minns jag ingenting, och så vaknade jag på sjukhus här. Vad gjorde vi fel? Vi var bara hemma.

Safia är gravid i åttonde månaden och har ännu svårt att prata om händelsen. Hennes ansikte förvrängs av ilskan, desperationen och de ständigt rinnande tårarna.

– Jag kunde inte skydda min dotter Hadil, mitt eget kött och blod. Bombsplittret sargade hennes lilla kropp. Hon var ju oskyldig.

Safia själv har interna skador, men graviditeten är för långt hunnen för att hon skulle kunna röntgas. Underligt nog fick hon inte missfall, och chansen finns att barnet inte har skadats och föds på normalt sätt om en månad. Men det kan man inte vara hundraprocentigt säker på.

Familjen Ghabin – mamma Safia och pappa Mohammed, Iman, Ghassan, Bassam, Munir, Amna, Rana och Rewan – kämpar för att återigen få grepp om vardagen mitt i det som nu blivit en krigsbrottsplats. Allt utom det rum som de tog skydd i har jämnats med marken, några väggar med blodfläckar på är kvar av det rum som inte kunde skydda familjen. Jackline Marouf skadades också, men har redan hunnit lämna sjukhuset.

– Bomben fick taket och väggarna att ramla ner. En vägg föll på mig. Jag hittade ett hål och kröp ut genom det. Jag ville hem.

Bland de få identifierbara saker som funnits i ruinerna var flickans skolböcker.

Sorgetid

Under sorgetiden slår man traditionellt upp ett tält där släkt och vänner kan samlas och sörja tillsammans. I familjen Ghabins tält ställdes det nu samma frågor om och om igen: ”Vad var Hadils skuld? Varför dödades hon? Hur länge måste vi stå ut med att våra barn mördas framför ögonen på oss?” Medan de frågade och förundrade sig fortsatte bombattackerna, 300 bomber under en enda natt. Några svar fick de inte.

I hela Gazaremsan dödades under tiden 19 personer, tiotals blev skadade och 175, av vilka flertalet var barn, behandlades för chock, enligt Mawia Hassanin, chefsläkare vid akuten på al-Shifa sjukhus.

Men den israeliska armén hade ännu ärende till Ghabinfamiljen. En israelisk officer som uppgav namnet ”Gavi” ringde upp Mohammed Ghabin för att be om ursäkt och för att förklara att det var palestinska militanta och inte hans familj som hade varit målet för attacken. ”Det stämmer inte”, hade Mohammed sagt till ”Gavi”. ”Det har inte varit några granatkastare nära här på över ett halvår. Ni tog livet av mitt barn, och min fru och alla våra barn är skadade.”

”Vad är det ni vill?” hade den israeliska officeraren svarat. ”Kanske ett tillstånd för att arbeta i Israel?”

– Han försökte köpa oss, förklarar Mohammed. Men min dotters liv och död är inte till salu.

Inte heller resten av världen verkar värdera palestinska barns liv särskilt högt. I väst pratas det ibland i medierna om en ”asymmetrisk konflikt”, men i verkligheten betraktas varenda attack mot Israel som terror medan vad än israelerna utsätter palestinierna för antingen nonchaleras eller betraktas som ”självförsvar”.

Finns det något som kan skydda Hadil Ghabin och de tiotusentals palestinier i Gaza, eller kommer väst att fortsätta vara dövt, stumt och känslolöst?

Övers. PN