Det är nästan oförklarligt hur bra man kan må framför en tv-ruta som visar direktsänd elitfotboll. Kommer att tänka på scenen ur Trainspotting där Renton drar en överdos dåligt heroin, faller baklänges genom golvet och ner i en pool som antagligen ska föreställa livmodern. Ungefär så brukar jag känna mig i soffan då domaren blåser för avspark och man har nästan två timmar högklassig action alldeles framför sig.

Filosofer, psykologer och samhällsvetare försöker förklara tv-fotbollens fascination, inte minst för sina bättre hälfter som ibland måste förfalla till tron att det bara handlar om lättja. Men inget kunde vara mer fel – fanns det bara en chans att lämna rutan utan direkta fysiska och psykiska våndor skulle jag naturligtvis genast stiga upp och hugga ved eller ta en cykeltur. Men det är oftast alltför plågsamt.

En kompis hade ett liknande syndrom när det kommer till långfilmer. Killen konsumerade vilken rulle som helst på nästan maniskt manér, och den enda ursäkt han kunde finna på var att han kultiverar sig: ”Jag känner mig som om jag verkligen gör någonting”, sa han om sin verksamhet som gick ut på att ligga i soffan och låta rörliga bilder bombardera näthinnan.

Nu kan ju onekligen plocka löspoäng i vilket sällskap som helst om man har sett rätt film och kan producera en välartikulerad läppä om den. Och det är inte långt ifrån detsamma när det gäller fotboll.

Albert Camus lär ha sagt att en fotbollsmatch reflekterar hela spektret av mänsklig tillvaro. Lite överdrivet kanske. Men vill man snacka estetik och moral är fotbollen en källa till ändlös glädje.

Det märkte jag senast i Aten, där mina nyvunna polare Nikos och Dimitris ojade sig inför förestående VM dit Grekland (liksom Finland) inte lyckats kvala in. Jag försökte trösta dem med att de fortfarande är regerande Europamästare, med det dög inte heller. “Vi vann men det var inte fotboll, det var tysk försvarstaktik”, menade killarna som nästan skämdes för sitt land som med tyska Otto Rehhagel vid rodret sänkte piggt spelande värdnationen Portugal i EM-finalen 2004.

Fotboll är samförstånd. Reglerna är en sak, men uppfattningen om hur själva spelet ska se ut sitter lika djupt som det är svårt att hitta uttryck för att beskriva det. Sportsmanship.

I den miniatyrmodell av existensen som en bra fotbollsmatch utgör besannas tesen om att det vackra, det goda och det rätta sammanfaller. På något sätt är det hoppet om att uppleva detta idealtillstånd som håller en fastklistrad vid rutan. Hoppet om att uppleva sann rättvisa, bländande skönhet och hög moral.

Fotbolls-VM erbjuder 64 direktsända möjligheter till det. Och till slut vinner Tyskland. I motsats till allt det sagda.