För ett tag sedan läste jag en ledare i en svensk dagstidning där man uttryckte oro över att dagens lärare blir allt mer opersonliga, ängsliga och politiskt korrekta. Samma oro drabbade mig för ett tag sedan när jag såg en debatt på tv där några lärare deltog. Har det gått så långt att snart sagt inga lärare idag vågar annat än visa upp ett neutralt, så kallat objektivt ansikte? Var finns personligheterna, de obekväma, de som tvingade en att tänka, tänka över lärarens möjliga utgångspunkter bland annat, tvingade en att i någon mening ta reda på vem läraren är? Är det bra för unga mänskor att möta passionslös neutralitet hela tiden, en neutralitet som när allt kommer omkring är förljugen?

Jag minns min egen skolgång eller jag minns det jag minns från min egen skolgång. Jag minns mina lärare. Det slår mig att jag utsatts för ganska många ganska bra lärare under min skolgång, det vill säga lärare som i någon mening var helt vansinniga, olämpliga lärare, som kanske skulle ha lämpat sig bättre som forskare eller kanske någon av dem borde ha stängt in sig i ett mörkt rum och där försökt rannsaka sig själv.

Där fanns alla möjliga; den djupt rasistiska biologiläraren som delade in klassen i A-mänskor och B-mänskor och hävdade att snart sagt var och en av oss bär på någon form av spolmask, där fanns fysikläraren som var hennes raka motsats i allt – om något var mycket svårt för någon att förstå kunde han bryta ihop under lektionen, utbrista: snälla ni, huvudsaken är ju att man finns!

Där fanns tyskaläraren som alltid kom för sent, sa till exempel att det var så kallt i huset imorse så hon drog täcket över huvudet och sov en stund till och när hon vaknade hade hon legat sönder sina glasögon – mycket riktigt dinglade de märkbart medtagna på hennes näsa.

Där fanns nervvrak, jag minns särskilt en kvinnlig lärare som gick genom korridorerna med ett särskilt sorts leende på sig utan att för ett ögonblick vika med blicken från eleverna som satt, stod, låg på bänkarna längs väggarna; leendet skulle uttrycka lugn, bara lugn, men det uttryckte skräck, där fanns den stränga finskaläraren som plötsligt, just den dagen när man verkligen hade läst sin läxa bara sket i allt och tog fram gitarren och började sjunga finska sånger i moll och i dur.

Där fanns teckningsläraren som började en lektion med att meddela att han i morse när han vaknade fann ”ett så här långt hårstrå i stjärten” (ca 30 cm.) Sedermera gav han en försmak av självkänsla åt en elev som knappt kunde hålla i kritan ens, sa att detta de facto är stor konst, höll upp arket mot klassen.

 

Kvällstid hade jag en pianolärare också. Han fick sparken till slut eftersom han skrämde eleverna. Jag minns att jag grät när han fick sparken. Jag minns att jag gav honom en blombukett den allra sista lektionen. Jag minns honom tydligt; hans otvättade hår. Hur han ropade och skrek och någon gång bröt sönder sin penna i vredesmod, kastade stumparna och en stol. Han bokstavligen slet sitt hår om han tyckte att jag spelade mekaniskt och dött, utan insats. Någon gång föste han undan mig från stolen, satte sig ner själv och började spela som det skulle spelas enligt honom och dit for den lektionen och mer. Hans kropp höll på att brisera. Han lutade sig ner mot tangenterna, plirade mot mig med ett leende och sa: hör du? Han lärde mig allt man inte kan lära sig om musik och mänskliga tragedier.

Skribenten är författare