En av de mest ömtåliga frågorna som väntar på en lösning i Europa är Kosovo.

Det är nu sju år sedan Natos intervention för att stoppa folkmordet på den albanska civilbefolkningen, en akt som räddade ett oskyldigt folk, en händelse som visade att när makten finns i rätta händer kan den försvara civilisationen.

Kosovos invånare kommer alltid att minnas det mirakel som räddade deras liv. Kosovo säger: Tack Nato!

Kriget tog slut efter 78 dagar av Natobombningar. Kosovo lades helt i ruiner. Vad väntar nu Kosovo?

Det som behövs är liv. Kosovo är nyfött, hennes söner och döttrar kommer igen att ge människorna skratt och optimism. Deras ögon speglar visserligen fruktansvärda upplevelser, men i ännu högre grad optimism inför framtiden.

Pluralismen har stärkts med de nya partier som tillkom efter kriget, PDK och AAK. Samarbete har inletts mellan olika nationaliteter, albaner, serber, asjkalier*, bosniaker, turkar och romer. Två gånger har val hållits, naturligtvis med stöd av Kfor- och sedan Unmik-trupperna. Den första regeringen var en bred koalition mellan de tre största partierna LDK, PDK och AAK.

Efter det senaste valet har regeringen bildats på samma sätt som i andra länder, med styrande och opposition. Den svåraste frågan är den serbiska minoriteten, som fortfarande låter sig ledas av regimen i Belgrad.

Trots att kriget är slut är livet i Kosovo miserabelt. Över 30 procent av befolkningen lever i elände och över 70 procent är arbetslösa. Med privatiseringen följde många problem, bland dem spända relationer till den serbiska minoriteten.

Albanerna har å sin sida upprörts av anklagelser om krigsförbrytelser som riktats mot Fatmir Limaj, Haradin Balaj, Isak Musliu, Ramush Haradinaj och andra i Haag.

Den albanska befolkningen är deprimerad, eftersom förhållandena i Kosovo är spända och regimbytet i Serbien inte har inneburit någon förändring, vilket kommer till uttryck i att också Montenegro gått in för självständighet.

Stormakterna har kommit överens om Kontaktgruppen, som ska hantera Kosovofrågan. I den ska båda sidorna, Kosovoalbanerna och serberna, delta i en dialog om Kosovos öde. Kontaktgruppen har formulerat ett program vars huvudpunkter är:

• Kosovo får inte pressas in i något gammalt format

• Kosovo får inte förenas med något gammalt land

• Kosovo får inte delas.

Kontaktgruppen har deklarerat att man för att lösa Kosovofrågan måste ta hänsyn till majoritetens vilja, men majoriteten måste ta ansvar för minoritetens öde. Samtidigt kräver Kontaktgruppen att myndigheterna i Kosovo så snart som möjligt sköter åtta uppgifter som en stat måste lösa till samhällets bästa, bland dem säkerheten.

För att driva processen vidare utsåg Kontaktgruppen några personer med Martti Ahtisaarisom ledare. Kosovoalbanerna godkände gärna Ahtisaari, som under kriget lyckades påverka Slobodan Milosevi´c att acceptera de internationella kraven på eldupphör. När det gäller Finlands insatser i dessa frågor bör man också nämna Eilsabeth Rehn och Harri Holkeri.

Dagens läger visar klart att myndigheterna i Serbien och Kosovo har börjat föra en dialog om framtiden. Naturligtvis finns det helt motsatta åsikter om en lösning av situationen. Kosovos delegation kräver självständighet, den serbiska sidan vill ännu behålla Kosovo som sitt territorium.

* Asjkalierna är en etnisk grupp med romska rötter.