Tänk dig att vara lärare för en klass med 20 vuxna elever. Över hälften av eleverna har olika modersmål. En del av eleverna har universitetsutbildning, en del yrkesutbildning och en del av dem nästan ingen officiell utbildning alls. Några är gifta med finländare och hör svenska eller finska varje dag. För andra är du den enda kontakten med det finländska samhället. Vid sidan av att undervisa svenska och samhällskunskap har du många andra uppgifter. Du skall känna till det mesta om arbetskraftsbyråernas arbetsmetoder, om stödmöjligheterna från Folkpensionsanstalten, om dagvård, skolor och hälsovård. Det är också bra om du kan berätta hur man får nytt jobb och nya vänner.

Inom ett år förväntar sig eller åtminstone hoppas din uppdragsgivare (TE-centralen) och arbetskraftsbyråerna att dina elever skall ha en fot inne i det finländska arbetslivet och dessutom kunna så mycket svenska eller finska att de klarar sig.

Du själv tycker om arbetet som är mångsidigt och omväxlande och där du lär dig något nytt av dina elever varje dag. Samtidigt är du trött på elever som sitter på timmarna bara för att arbetskraftsbyråerna skuffat dit dem. Du skulle inte heller orka gräla med elever som inte förstår varför de som vuxna människor skall ha en lapp med sig varje gång de försenar sig eller varit borta från en lektion. Du skulle gärna ha mindre grupper för att kunna erbjuda eleverna bättre undervisning och du drömmer om ett arbetskontrakt som är längre än ett år. Nu är du inne på ditt tionde kontrakt och ingen vet ifall det blir ett nytt nästa år.

Under våren har jag för mina studier intervjuat lärare som undervisar vuxna invandrare. Det är lärare som jobbar mycket konkret med det som politikerna kallar integrationens målsättningar. Då det officiella Finland diskuterar invandrarfrågor ses integration främst som en arbetskraftspolitisk åtgärd. Lagen om främjande av invandrares integration samt mottagande av asylsökande definierar integration som ”invandrarens individuella utveckling med syftet att delta i arbetslivet och samhällets aktiviteter samtidigt som hon eller han bevarar sitt eget språk och sin egen kultur” (439/1999).

Integrationens primära syfte är alltså att en person skall bli en del av arbetslivet. Det här sker för många utlänningar genom integrationsutbildningen. Integrationsutbildningen räcker i snitt ett år och under den tiden skall man lära sig svenska eller finska och samhällskunskap. Ofta ingår arbetspraktik i utbildningen.

Utbildningen är konkurrensutsatt vilket innebär att skolorna inte kan göra långsiktiga planer för att utveckla sin undervisning, att lärarna jobbar i osäkerhet med korta kontrakt och att skolorna lockas öka gruppstorleken för att göra utbildningen mer kostnadseffektiv. Det här påverkar förstås också undervisningens kvalitet och framför allt eleverna.

Integrationsutbildningen är ett relativt outforskat område. Ett problem för forskningen har varit och är att de flesta läroanstalter som erbjuder integrationsutbildning är privata och att omsättningen är stor. En skola som ordnat undervisning i fem år och börjat utveckla innehållet i den, kanske inte får hålla kurserna följande år.

Integrationsundervisningen är ett område som kommer att öka i omfattning i Finland. Om landet vill vara konkurrenskraftigt och lockande bör man i integrationsplanen också ha andra utgångspunkter än arbetskraftspolitiska. Integrationsutbildningen kan inte i fortsättningen vara en marginell utbildningssektor. Man bör se på både lärarna och eleverna som aktiva deltagare − i en undervisning som bygger på interaktion – inte som passiva eller osynliga objekt.

Skribenten är journalist och fil.mag. i interkulturell kommunikation