Inte ens premiärminister al-Maliki täcks förneka det längre. Enligt honom är amerikanska attacker mot civila mål en daglig företeelse i Irak. Så lydde hans respons till massakern i Haditha norr om Bagdad där 24 civila, inklusive barn, mejades ner i november ifjol av amerikanska marinkårssoldater. Den amerikanska militärledningen reagerade i sin tur med att lova en grundlig utredning och lektioner för de amerikanska trupperna i krigsetik.
Inget fel med en utredning, den pågår ju som bäst, men man kan fråga sig huruvida lektioner i ett fantasiämne har annat än – på sin höjd – en PR-effekt. Och sorgligt nog verkar det ännu finnas de av oss som tror att krig kan vara etiska.
Egentligen har vi inte ens rätt att vara chockade över att massakrer likt den i Haditha äger rum i krig. En ung amerikansk soldat som var med den dagen säger det klart själv. ”Vi följde de givna reglerna för stridssituationer,” har han sagt via sin försvarsadvokat.
Dessa regler som alla tjänstgörande soldater tydligen känner till, förverkligar den övergripande strategi som ockupationsmakten tillämpar i Irak.
Enligt en högt uppsatt Pentagonofficer som citeras i New York Times måste irakiska civila ”fatta ett beslut”. Vill de ge skydd åt rebellerna så får de leva med konsekvenserna, menade officeren som intervjuades under operationen i Falluja för ett par år sedan.
Strategin handlar med andra ord om att terrorisera barn, kvinnor och åldringar tills de inte längre ger sitt stöd till rebellerna. En våldshandling som syftar till att påverka politiska åsikter utan hänsyn till om oskyldiga drabbas kallas av Nationalencyklopedin för terrorism, och denna strategi av statsterrorism har tillämpats många gånger tidigare av bl.a. amerikanerna i Vietnam, fransmännen i Algeriet och ryssarna i Tjetjenien.
Haditha har ofrånkomligen jämförts med våra moderna tiders urmassaker, nämligen My Lai, och båda beskrivs som avvikande eller onormala undantagsfall.
Vår blindhet är närmast förbluffande.
Patsy Nakell
