Den multinationella konstfestivalen amorph!06 är ännu inte riktigt över. Ifall du inte hann se helheten i augusti kan du trösta dig med att en del utställningar fortsätter till 3.9 på MUU galleriet på Lönnrotsgatan 33. Det här är ett nytt galleri med fokus på unga talanger, utländska konstnärer, videokonst, installationskonst med mera. Meningen är att ställa ut konstverk som inte passar in i våra vardagsrum men som är här för att stanna. Installationer, performance och video är ofta lätta att avfärda eftersom de är svåra att tolka, men de har samma funktion som traditionellt måleri eller bildhuggarkonst; de är effektiva språkrör och nödvändiga alternativ till det talade språket och tryckta ordet. Installationer och videoverk kommenterar samhället, historien och självklart konsten själv.

Daniela de Paulis’ och François Martigs installation Invisible Cities kommenterar globala fenomen, industrialismens utveckling och samtida erfarenheter av fenomen i olika europeiska städer. De Paulis’ egna erfarenheter av resor mellan Rom och London har gett material till hennes installationer och videoverk som kan betraktas som studier i sambandet mellan arkitektur, film och omgivning. Under sina resor mellan städer i Europa har hon lagt märke till hur den ena staden är den andra lik – husen i förorten, blomrabatterna längs trottoarerna, gatorna och rondellerna ser likadana ut vart hon än reser. Så fort hon anlänt till en plats känns den bekant och hon längtar bort. ”Det är som om endast namnet på flygfälten ändras”, skriver hon.

Utopin om en fortlöpande, effektiv industrialisering som skapar förutsättningarna för en global ekonomi har i Daniela de Paulis’ och François Martigs installationer tagit formen av videoverk, skulpturer och ljud som gestaltar upprepningar och mekaniska företeelser i den industrialiserade världen. Videoverken skildrar vardagliga men globala fenomen som oberoende av plats och tid ser likadana ut. I bakgrunden snurrar ljudbandet med ett ihärdigt läte – ibland högt, ibland bullrande.

Mitt i rummet har vi en stad med höghus i miniatyr. Avståndet mellan ”husen” är lika långt. Alla utom ett är likadant. Medan resten är gjutna i gips, är det första en vit Tetrapak som lånat sin form till de andra.

Daniela de Paulis’ och François Martigs installationshelhet kan ses som ett försök till främmandegörning – en strävan att gestalta bekanta fenomen med nya medel. Den är även en psykologisk skildring av människans mentala hälsotillstånd i en urbaniserad och mekaniserad värld. Installationen gestaltar inte utopin, utan ifrågasätter den och under ytan anar vi nackdelarna med de förutsättningar som denna utopi kräver för att kunna fungera och existera. Bakom välmåendet anar vi illamåendet, och i stället för utopin möts vi av avigsidorna som karakteriserar en dyster dystopisk värld med människan fångad mitt i den.