Den etniska mångfalden och freden på alla fronter gör Kap Verde till närapå ett idealsamhälle. Här finns inga motsättningar, ingen fanatism, ingen rasism. Eller som en dit flyttad fransman uttryckte det: Kap Verde är framtiden.

Jag hade försökt att förbereda mig före resan. Trots det visste jag inte så mycket. Det är svårt att hitta något vettigt. Det finns inte så mycket skrivet material om Kap Verde öarna, förutom några guideböcker som räknar upp de billigaste pensionaten och restaurangerna.

Av den samlade lektyren hade jag fått veta att de kvinnliga resenärerna skulle akta sig. Inte för männen, utan för kvinnorna. ”Om en Kapverdisk man visar för mycket vänlighet var på din vakt, när som helst kan du vänta dig att bli utskälld av hans kvinna. Det finns inte tillräckligt med män för alla!”

Sålunda utrustad med uttrycket ”Se men inte röra!” reste jag till dessa okända öar mitt ute i Atlanten. Öar som liknar utslängda stjärnor i oceanen. Öar som trots kargheten, torkan och fattigdomen har en rikedom som saknas i det rika och stängda Europa.

En stark identitet

– Vi är rika för vi har ingenting, säger Veronica Pimentel. Veronica är en ung medicinstuderande som har återvänt från USA till sin hemö – Sao Nicholau. Enligt henne har den omfattande immigrationen ändrat på förhållandet mellan män och kvinnor.

– Ju längre jag bodde i USA desto mer ville jag återvända till öarna för gott. Vi har någonting här som ni andra har tappat bort, säger Veronica till mig där vi sitter i hennes vänninas café och affär.

Veronica menar att Kap Verde skiljer sig från de andra före detta portugisiska kolonierna i Afrika. Hon förklarar att eftersom det inte finns några naturrikedomar här, såsom guld, diamanter eller olja, har man ingenting att slåss om. Det är annorlunda för Angola eller Guinea Bissau. Efter frigörelsen från Portugal hade de större skäl till inbördeskrig.

Och det är just freden på alla fronter som gör Kap Verde till närapå ett idealsamhälle. Här finns inga motsättningar, ingen fanatism, ingen rasism, inga spänningar. Eller som en ditfyttad fransman uttryckte det: Kap Verde är framtiden. Eftersom alla här har blandat blod så blir resultatet en mycket stilig homosapiens. Kap Verde visar vägen. Det är ett föregångarland.

Kap Verde är också en fungerande demokrati. Folk deltar ivrigt i valkampanjerna. Det dansas och festas mycket och färgranna och högljudda parader ordnas stup i ett. Trots den påtagliga spänningen i luften under själva kampanjerna brukar partiet med de bästa festerna vinna. Efteråt skakar man hand med sin motståndare som goda idrottsmän sinsemellan.

Hur kommer det sig då att folk är relativt nöjda trots att de ingenting har, undrade jag. Kan det helt enkelt bero på matvanorna. Stapelfödan är fisk som finns i överflöd (så länge man har något redskap att fiska med). Dessutom ingår det enkla rotfrukter, beroende på säsongen, och så ris. Enligt våra västerländska dietföreskrifter: närande kost med rikligt med fiber och omega 3!

Porten till Afrika

Trots att Kapverdeöarna hör till Afrika är det inte mycket som påminner om den stora kontinenten. Här är identiteten sammansatt av flera olika kulturer. Man tar en smula afrikansk, en nypa karibiansk och en matsked europeisk kultur, blandar ihop och häller på tio stycken karga öar, så får man en kapverdian.

– Vårt utseende, vårt språk och vår musik är ingredienserna som gör oss till vad vi är, säger Veronica.

– Vi har lånat och knyckt från andra kulturer men gjort det till vårt eget. Ta bara språket. Kreol har tagit intryck från alla möjliga språk men vi har förvandlat det till vårt. Eller lyssna på musiken. Den har portugisiskt, karibiskt och afrikanskt inflytande men våra musiker har tagit och gjort det till vår egen musik. Trots att portugisiska är det officiella språket på öarna talar vi kreolska med varandra. Det är vårt språk. Våra hjärtan är kreolska.

Jag undrar om den traditionella musiken har en så stor plats i öbornas liv på grund av att kreol inte har ett skriftspråk. Språket genljuder i stället i musiken i invånarnas öron. Det håller Veronica med om.

– Musiken är en organisk del av vår lycka, tristess och nostalgi, musiken uttrycker mer än tusen ord, var vi än befinner oss i världen.

På Kap Verde vet man inte riktigt var man befinner sig. Är detta verkligen en del av Afrika, eller är det kanske Karibien…

I början gjorde jag ständiga jämförelser med Togo eller Benin i Västafrika men gav så småningom upp. Kap Verde är ett helt eget universum som inte liknar något annat land jag har upplevt.

Starka, självständiga kvinnor

Det bästa beskrivning jag hörde angående den kapverdianska identiteten gavs av sångerskan Tete Alhinko. Hon sa till mig bara några minuter före sin konsert: En dag glömde en portugisisk kolonialherre och en afrikansk slav för ett ögonblick sina fördomar och förenades i en kärleksakt. I det ögonblicket föddes kapverdianen.

Det låter kanske som en förskönad beskrivning av utnyttjande och förtryck, men sångerskan är själv ett levande bevis för sin tes. Alhinkos pappa är portugis!

Tete Alhinko växte upp i en stor familj i Mindelo, ön Sao Vincentes huvudstad. Mindelo kallas ofta Kap Verdes kulturella huvudstad. Den världsberömda sångerskan Cesaria Evora bodde inte långt från Alhinkos hus. De små öarna mitt ute i oceanen tycks ha något i sin mix som får kreativiteten att flöda. Där du minst anar det, bakom den där kröken, inne i det där till synes oanseliga huset sitter någon och målar, eller komponerar. Eller sjunger. Men ingen av dem och det är unikt är intresserade av att bli berömd, eller vika ut sig i media. De är nästan tvärtom uttalat ointresserade av offentlighet. De är inte ovänliga, inte alls. Det är bara det att kändisskap inte riktigt verkar höra till deras högsta prioriteringar.

– Jag hade inga som helst svårigheter med mitt val av karriär eller livsstil, tvärtom uppmuntrade pappa mig från början att sjunga och dansa. Kanske var det på grund av min egen personlighet, men jag har alltid känt mig fri att välja min väg, intygar Tete Alhinko som efter att öarna blivit självständiga studerade på Kuba, 1976. Hon har också hunnit bo i Mexico och Portugal. Hon har följt samma väg som så många andra öbor och flyttat hem till de kära öarna.

– Vi är inte afrikaner, européer eller karibianer. Vi är vårt eget folk, deklarerar den oerhört självständiga sångerskan och fortsätter:

– De kapverdianska kvinnorna är starka. Det är vi som kämpar för utbildning åt våra barn och för förbättringar och utveckling åt alla. Det är kvinnorna som håller i tyglarna, deklarerar hon och konstaterar till slut:

– Vi kapverdianer ger en gåva bestånde av värme och kärlek till världen genom vårt sätt att vara och genom vårt musik och kultur. Våra fötter står kvar på Kap Verde, men våra vingar finns överallt i världen!