Finska Attacs ordförande Hanna Kuusela tror att EU:s avsikter att införa nya frihandelsavtal med 77 u-länder kommer att leda till en av de största ekonomiska förändringarna i de berörda u-ländernas närhistoria.

Medan WTO:s Doharunda verkar ha mottagit den slutliga dödstöten går EU på högvarv in för att genomföra omfattande frihandelsavtal, så kallade ekonomiska partnerskapsavtal (Economic Partnership Agreements, EPA) med 77 u-länder.

EPA-förhandlingarna inleddes som en del av Cotonouavtalet 2002 mellan EU och AKS-länderna (Afrika, Karibien och Stillahavsländerna). Syftet med förhandlingarna är att de ska utmynna i nya, av WTO godkända handelsarrangemang som progressivt avvecklar handelsbarriärer mellan EU och AKS-länderna. Projektet lanseras som en nyckel till regional integrering av AKS-länderna och en väg till hållbar utveckling och förminskad fattigdom i AKS-länderna.

Förhandlingarna tituleras med en rad högtidliga beskrivningar, men bedöms ändå som ett försök till ett typiskt frihandelsavtal av många i alterglobaliseringsrörelsen. Hanna Kuusela, en av de tre ordförandena för finländska Attac, ställer sig ytterst skeptiskt till EPA:

– Partnerskapsavtalen är först och främst frihandelsavtal, som kritiserats på grund av sina bristande utvecklingsperspektiv. Skrapar man på ytan kommer man ner till den ideologiska grundfrågan om frihandel verkligen är det bästa alternativet för de berörda ländernas utveckling, menar Kuusela

I fråga om WTO-ramarna har EU insisterat på att följa linan ända ut. Handelsbarriärerna mellan EU och AKS skulle raderas med 90 procent. Dessutom så snabbt som möjligt.

– Förhandlingstakten är ett problem. Man har inte haft tid att undersöka vare sig konsekvenser eller alternativ. Talande är att man i Finland först i våras erbjöd finansiering för forskningsprojekt om partnerskapsavtalens verkan – något sent med tanke på att avtalen borde träda i kraft i december 2007. Och det är inga små reformer vi snackar om. Det kan handla om den mest omfattande makroekonomiska förändringen i AKS-ländernas närhistoria.

EU gapar efter mycket. Investeringar, konkurrens, avreglering av handel, statliga anskaffningar, datasekretess och tjänster ska finnas med på agendan. De fyra första punkterna har AKS-länderna inte velat ha med i förhandlingarna.

– EPA är enligt flera bedömare mycket radikalare än något man någonsin kunde ha drivit igenom i WTO. I själva verket vill AKS-länderna ha smalare avtal. Varför ska EU då med nödtvång förhandla om sådant som den andra parten inte vill se skymten av i avtalet? Det väcker bara bitterhet, då den större parten vänder dövörat till. Men AKS-länderna är i underläge, eftersom avtalen har mycket större inverkan på AKS-länderna än på EU. Hälften av handeln i flera av dessa länder riktar sig till EU.

Splittring eller integration?

I EU har förhandlingarna inte politiserats utan de bedrivs på tjänstemannanivå.

– Det är oroväckande att handelsavtalen med u-länderna knappt nämns i politiken medan biståndsfrågan ges störst ytrymme.

I praktiken är det EU-kommissionen som svarar för förhandlingarna. Kommissionen har inte varit speciellt mottaglig för kritik vare sig från de andra förhandlingsparterna eller medborgarsamhället.

– Kommissionen förklarar att EPA är ett verktyg för integration på lokalnivå. Afrikanska kritiker anser att EPA tvärtom är ett hinder för integrationen, som skulle bli rubbad av det europeiska intrånget. Skräckscenariot är att då tullarna försvinner skulle EU ha fritt fram att dumpa sitt subventionerade jordbruksöverflöd och billiga industriella produkter. Det finns inga hållbara förutsättningar för AKS-länderna att bilda frihandelsområden som kunde konkurrera jämlikt med EU.

– AKS-länderna har inte kunnat utnyttja Lomékonventionen för att avsevärt förbättra sin ekonomiska kapacitet. Man kan fråga sig varför utvecklingen plötsligt skulle få upp farten med tuffare konkurrens? Risken är att ländernas inbördes handel sinar i stället för att utvecklas i fred.

Samtidigt har slopandet av tullar en omedelbar verkan på flera AKS-länders ekonomi. Tullinkomsterna har en betydande roll i ländernas ekonomi. Tidigare tullsänkningar har i de berörda länderna ofta lett till massarbetslöshet och en kollaps i vissa industrigrenar.

Snabbare, snabbare

Förhandlingsparterna är EU och AKS-länderna som i sin tur delats upp i sex grupper av vilka var och en ska förhandla fram ett separat avtal.

Udden av Kuuselas kritik riktar sig ändå mot de byråkratiska arrangemangen:

– En djup källa till kritik är uppdelningen av handelsblocken. Speciellt i Afrika är nivån mellan länderna i blocken obalanserad. Dessutom går blocken på tvärs med existerande integreringsprojekt. De interna processerna hamnar i svårigheter då länder plötsligt måste förhandla i helt nya helheter.

Den strama tidsramen har dirigerat förhandlingarna i en slentrianmässig rikting.

– Medan tiden går har förhandlingstakten blivit snabbare. I början skulle man fortskrida stegvis. När man sedan körde fast redan på första steget började man klumpa ihop processens olika delmoment. För EU, som har en enorm arsenal av förhandlare, är det här inget problem, men för AKS-länderna är det redan ett problem att hitta tillräckligt med kvalificerade förhandlare.

Om processen alls ska leva vidare verkar det krävas flera ordentliga steg bakåt och sedan framåtskridande med eftertanke.

– Konsekvenserna måste utredas noggrannare och man måste framskrida långsammare. De facto verkar alla inblandade tycka att den nuvarande tidtabellen är för stram. I fråga om WTO:s så kallade klausul om mestgynnadnation (se bakgrund) har man i Världshandelsorganisationen förhandlat fram ett uppskov till december 2007. Därför måste man förhandla, fast det enligt många av parterna känns motsträvigt. Det vettiga vore att ansöka om ytterligare uppskov, istället för att klubba igenom avtal vars fulla proportioner man inte ännu inser. Uppskovet kunde dock bli dyrt för alla parter eftersom WTO kan utfärda böter för ytterligare uppskov.

Bristande blåvitt intresse

Ur ett finländskt perspektiv är bristen på både transparens och mediebevakning oroväckande.

– Det är bekymmersamt att EPA trots Finlands EU-ordförandeskap inte har väckt någon diskussion. Meningen var att man under hösten skulle förbereda en utvärdering av processen. I finsk EU-regi alltså. Men nu kommer resultaten av utvärderingen först att diskuteras under Tysklands ordförandeskap i början av nästa år, alltså kommer potentiell diskussion och kritik att överskuggas av deadlinen i slutet av år 2007. Finland skulle nu ha möjlighet att påverka, men intresset är lamt, eftersom avtalen har föga inverkan på oss. Men det befriar oss inte från den moraliska plikten att vara intresserade. EU förhandlar alltså om omfattande avtal som i princip ingen finländare, eller EU-medborgare, är medveten om. Det här anknyter förstås till en bredare diskussion om EU-beslutens demokratiska tillgänglighet.

– I AKS-länderna har partnerskapavtalen lyfts fram i media, till skillnad från EU där endast de större medlemsländerna haft någon form av debatt kring avtalen. I Afrika har processen haft en helt annan karaktär. En ”Stoppa EPA rörelse” har vuxit fram, medan de europeiska medborgarorganisationerna endast vridigt sig av obeslutsamhet. Europeiska aktivister har koncentrerat sig på kritik av WTO så länge, att de inte kunnat anpassa sig till den diskursförändring som slutet på WTO:s guldålder medförde. Regionala förhandlingar är något nytt och främmande. Man vet inte riktigt vad man ska tycka, fast EPA med all sannolikhet inte är askan utan elden. Det bästa vi kunde göra nu är att stöda den mycket aktiva afrikanska rörelsen, som har synpunkter från fältet som man inte kan förbise.

Framtiden för avtalen verkar oviss.

– Allt är öppet. Vissa är bombsäkra på att förhandlingarna redan har strandat. I nuläget finns det knappast ens samförstånd om vad man förhandlar om. Ifall EU riktigt lägger manken till, så får vi nog se att allt är klappat och klart i tid. Men ifall kritiken mottas, förskjuts tidtabellen oundvikligen.

Hanna Kuusela har fungerat som webbredaktör för en artikelserie om EU:s utlandsförhållanden på maailma.net. Även EPA har varit under luppen.

Bakgrund:
År 1976 slöts den s.k. Lomékonventionen mellan Europeiska gemenskapen och AKS-länderna (Afrika, Karibien och Stillahavsländerna). Konventionen upphävde de flesta tullar på mineraler och jordbruksprodukter från AKS-länderna till EU, och unionen donerade AKS-länderna 3 miljarder dollar i investeringar och bistånd.

År 2000 ersattes Lomékonventionen (som förnyats tre gånger, varje gång med höjt bistånd) av det s.k. Cotonouavtalet, främst eftersom konventionen inte överensstämde med rådande WTO-regler. Enligt WTO:s s.k. klausul om mestgynnad nation måste handelsfördelar som ges åt ett land ges åt alla länder. EU har i nuläget lindrigare handelshinder för ASK-länderna än för andra länder. Frihandelsavtal, d.v.s. ett lika riktat och ömsesidigt befriande av handeln, får man däremot sluta.

Under Cotonouavtalet lyder därför också de s.k. Ekonomiska partnerskapsavtalen, frihandelsavtal som skall ersätta de ensidiga handelsförmåner som än så länge (tills EPA träder i kraft) verkar under Lomékonventionerna. Målet är ömsesidig tullfrihet mellan EU och AKS – dock med övergångsperioder för AKS-länderna.