Pablo Neruda älskade havet som en man älskar en kvinna. Han bodde vid havet, han byggde och inredde sina hus som fartyg men han seglade aldrig för han led av sjösjuka.

När vi korsar Rio Mapucho i Santigo för att söka upp Pablo Nerudas hus i bohemkvarteret Barrio Bellavista läser vi på muren ovanför flodbanken i stora, röda bokstäver: Neruda, el pueblo te saluda. Skalden är en del av chilenarnas kollektiva medvetande.

Neruda älskade kvinnor. Hans kärleksdikter Veinte poemas de amor y una canción desesperada gjorde omedelbar succé i början av trettiotalet. Han blev vid unga år förmögen på sin diktning, och kunde sedan skriva på morgnarna, planera och inreda sina hus på dagarna och dricka vin och underhålla världens celebriteter på kvällarna.

Sakletaren

Det livet kan man bekanta sig med i Nerudas tre hus, i Santiago, Isla Negra och Valparaiso.

Pablo Neruda döpte sitt hus i Santiago till La Chascona för att hylla sin tredje hustrus burriga hår. Han hade som ung konsul i Java gift sig med en holländska, men lämnade henne för Delia del Carril, tio år äldre än han själv. Efter 20 år övergav han också henne för den mycket yngre Matilde Urrutia – hon med håret. Hans dotter från första äktenskapet dog när hon var åtta år 1943.

Nerudas hus i Santiago är, liksom hans två andra, en sevärdhet. Under sina resor och sitt diplomatliv plockade han på sig en massa saker, mest med anknytning till havet. Han kallade sig inte samlare, utan cosista, ungefär ”sakletare”.

La Chascona ligger dock inte vid havet. Vi måste resa vidare till Isla Negra – som trots namnet inte är någon ö – för att från hans största bostad beundra dess magnifika läge vid Stilla Oceanen. Efter ett par timmar och lunch vid Nerudas mest älskade hem far vi vidare till Viña del Mar.

I Pablo Nerudas anda tar vi in på Cap Duval, ett litet, pittoreskt trettiotalshotell, byggt på en klippudde i form av ett fartyg. Det kostar 100 dollar per natt, men vi avstår från gourmetrestaurangen och nöjer oss med att vaggas till sömns av stillahavsvågornas rullning mot hotellets vägg.

Viña del Mar, vid mynningen av floden Marga, är en lyxort i klass med Monte Carlo, för en bråkdel av priset. Här spelas stora tennisturneringar och fotbollsmatcher, här hålls fashionabla festivaler och musikevenemang. För fem euro kommer man in i Casinot och får ett glas champagne eller en kopp kaffe och kan titta hur folk som inte har studerat statistik förlorar pengar.

Kontrasten kommer när vi besöker min hustrus släktingar i förstaden Quilpué. Deras liv påminner om mina föräldrars arbetarhem i Fredriksberg på trettiotalet. Några, som min svärmor, bryter sig ur fattigdomen genom att fara till USA som tjänsteflickor. De rika delarna av Chile är pigsamhällen, och empleada är mera nedsättande än ”piga”. Tjänarinneuniformerna bär man också när man shoppar eller vallar barnen.

Hus som fartyg

Även Pablo Neruda bröt sig ur fattigdomen, med sin poetiska begåvning. Han dog ett par veckor efter Allendes fall, av prostatacancer, påskyndad av den politiska katastrofen. Han var kommunist livet ut, men kan lika litet beskyllas för Stalins massmord som Örnulf Tigerstedt för Förintelsen.

Släktingarna kör oss till kustens badstränder och Nerudas lågmälda monument i en desto imposantare omgivning, klippor som för tankarna till Skattkammarön.

Om man fortsätter ett hundratal kilometer upp längs kusten mot Serena kan man besöka också Chiles andra nobelpristagares hem och museum i Vicuña. Gabriela Mistral var rektor för en flickskola i Nerudas hemstad Temuco i södra Chile. Hon blev den 15 år yngre poetens vägledare till litteraturen, men förblev genom sitt liv anspråkslösare än världsmannen Neruda.

Busslinjen Aduana Verde tar oss till Valparaiso på en halv timme. Där tar vi den 100 år gamla Unescoskyddade linbanan Ascensor del Espíritu Santo upp till Cerro La Florida, Valparaisos Pispala. Där ligger Nerudas tredje hus La Sebastiana. Klättringen tar på andan mera än en taxiresa, men är värd besväret. Neruda var inte här ofta, men varje nyårsafton för att se fyrverkeriet över det syndiga Valparaiso, liksom många hamnstäder känt för sex och kriminalitet.

Pablo Neruda älskade havet, som en man älskar en kvinna. Han bodde vid havet, han byggde och inredde sina hus som fartyg, och han fyllde dem med havets symboler, skeppsreliker och sjöfarares instrument och ägodelar. Havet var Nerudas liv. Men han seglade aldrig, för han led av sjösjuka, efter sin första resa till Java. Det lät han sig inte bekomma. Han besjöng havet som ingen annan.

Bussen strax bakom huset tar oss direkt tillbaka till Viña del Mar, förbi det groteska kongresshuset dit Augusto Pinochet flyttade parlamentet från Santiago. En annan buss tar oss tillbaka till huvudstaden, en kittel där sju miljoner människor sällan ser sina snöklädda Ander för smogen.

Vi kollar ännu Pinochets samling av napoleana i Escuela Militar i diplomatstaden Las Condes. Vi ser också presidentpalatset, som han bombarderade sönder och samman, och där Allende blev skjuten eller begick självmord, beroende på vem som berättar. Nu finns där olika ministerier, och man får efter säkerhetskontroll promenera på innergården.

TV och tidningar avslöjar fortfarande varje dag Pinochets och hans hejdukars syndaregister. Men när han bara är en rad i historieböckerna kommer Pablo Neruda ännu att leva. Pinochets dramatiska båge vänder nedåt i samma takt som Nerudas vänder uppåt.

 

I Valparaiso inbjöd mig havets

arbetare: de var småväxta och hårda,

och deras svedda ansikten var Stilla

Oceanens geografi: de var en ström

inom de väldiga vattenmassorna, en musklernas

våg,

en gren av havsvingar i stormen.

 

Pablo Neruda, ur Canto General