Men hjärtat har haft god tid på sig och borde inte vara så bestört. Det är flere år sedan barnen flög ut, kort efteråt flyttade getterna och för ett par år sedan grävde de sista, elvaåriga kaninerna ner sig i sina tunnlar för att aldrig återvända. I våras bars teaterns kostymlager ut ur ladugården och strax efteråt de delar av gamla dekorer som inte återanvänts i trädgården.

 

Så vad skall två pensionärer ta sig till med all denna ljuvlighet och mera jord än man kan bruka? Tjugofyra år, barnens uppväxt och Klockriketeaterns. Vuxna båda nu. Svårt att släppa taget? Egentligen inte, det finns tillit, och det finns nya utmaningar. Men gården, gården…

Det är en paradox. Gården fanns ju för barnen. Och för teatern. På ladugårdsvinden har sju produktioner fötts, i köket två, i biblioteket en.

 

Den privata nostalgin hålls i schack av vreden över hotet mot kommunen. Skall detta bli också Sibbos sista sommar? De illa motiverade anspråken på 5000 hektar i sydvästra Sibbo, som herrarna i Helsingfors förstörde midsommaren med, fördrev friden från alla byar för resten av sommaren. Och väl så – för friden, som varit underbar och eftersträvad, har nog också varit liktydig med passivitet och förstockning ibland. Nu ryts det till; under ledning av den föredömligt aktiva föreningen Pro Sipoo – För Sibbo smids hjärnorna i kamp mot det infama förslaget.

Konflikter inom kommunstyret – inte minst språkliga – belastar tyvärr enigheten i fronten mot huvudstaden. Och visst finns det plats för kritik mot SFP-väldet. Visst har t.ex. den extrema njuggheten med bygglov retat gallfeber på folk över alla partigränser. Visst har en oreflekterad konservatism florerat och dominerat i olika frågor. Själv minns jag ett par frustrerande år som medlem i utbildningsnämnden med upprepade och verkningslösa avvikande åsikter i protokollet.

Men viktigare är minnet av alla givande, småskaliga, välfungerande sammanhang: dagiset, byskolan, medborgarinstitutet, konstlägren, Fredsvargen, stallen… Jag kommer alltid att minnas vänligheten och den välsignade bristen på brådska i butiker, på bank och bibliotek, post och apotek och inte minst i skolorna. Jag kommer aldrig att lämna vännerna i Sibbo, människor och hästar.

Det finns också en god konservatism, den som inte låter människor och värden blåsa hit och dit av trender och girighet. Det finns bygemenskaper och grannhjälp och hembygdsstolthet som inte är utestängande. Det finns gammal visdom i oskolad, anspråkslös och generös livshållning. Det finns nya, radikala ställningstaganden: Sibbo kyrka var en av de få som vågade öppna sina dörrar för föreställningen Maria Magdalena och därigenom ge kommuninvånarna landets starkaste påskpredikan.

 

Vad borde Sibbo då göra – efter att ha besegrat övermakten?

 

Bli ännu lantligare, är mitt förslag. Utveckla Sibbo till en ekokommun, som lockar till sig invånare som gärna gör extra arbete och begränsningar i livsstilen för glädjen att vara med och bygga upp en naturnära och naturvänlig miljö, där småskaliga ekojordbruk och -industrier ger arbetsplatser, där trafikproblemen löses innovativt, där nybyggen förutsätter maximalt miljövänliga material-, energi- och avloppslösningar, där turism erbjuder kommunen arbetsplatser och huvudstadsborna äventyr, där upplevelseparken som initierats i Gumbostrand förverkligas, där den stora mängden stall, hästar och hästkunskap tas till vara.

Kort sagt: där gammalt kunnande kombineras med modern teknologi och den moderna världens krav. För vilka är den moderna världens krav, Sibbostyret? Vilka är den moderna världens krav, herrar Vanhanen, Manninen och Heinäluoma?

Den moderna världens krav på oss alla är att dra konsekvenserna av vår vetskap om hur jorden, vattnen, skogen, djuren och människorna mår och handla i enlighet med detta. Det innebär för de styrande i stat och kommun att våga en kursändring, att sporra medborgarna till sparsamhet i konsumtion och slöseri i samarbetsvilja, att minska energibehovet och öka energin, att begränsa bekvämligheten och befria kreativiteten. Det innebär att våga hoppa av ekorrhjulet med dess förblindande fart. Detta kräver naturligtvis ett mod som vi inte är vana att möta varken hos G8, EU-kommissionen eller våra egna bossar. Det kräver realism.

 

Finland var en gång berömt för sitt mod – tänk tanken att våra vördade veteraner då det begav sig 1939 skulle ha sagt: det är inte realistiskt att kämpa mot en sådan övermakt…

Om Finlands ledande politiker skulle sluta tugga sitt mantra konkurrenskraft intill tandlöshet och i stället betrakta sitt vackra land och sin plats i världen och tro på kapaciteten hos sina välutbildade och välnärda medborgare och våga hoppet – ja, vad vore då bättre än en tillräckligt liten försökskommun för den nya livsstilen, i huvudstadens omedelbara närhet?

Om Sibbos ledande politiker skulle sluta gräla om huruvida allt skall förbli som det alltid har varit eller allt ”moderniseras” till ännu större resursslöseri, för att istället kombinera bondförnuft med modern miljöteknologi, vore det inte lönsamhet på långsikt och en reell manifestation av självständighet?

PS. Om någon vill ha svensk och nordisk kultur- och litteraturhistoria och Bonniers Litterära Magasin, inbundna årgångar 1932–49, så kom till Askbacka före 20.8.

Ring 040-577 4639