Den amerikanske konstnären Paul McCarthy visar det omvälvande resultatet av fyrtio års skapande på Moderna Museet i Stockholm.

Paul McCarthy har gjort sig känd som en stor provokatör som tagit till sin uppgift att skildra och kritisera det moderna media- och konsumtionssamhället. Men när man kommit över den omedelbara chockverkan som McCarthy åstadkommer med sina figurer och filmer där könsorgan, blod och andra kroppsvätskor väller över en, så är det dags att sätta sig ner och ta en diskussion med sig själv och tänka efter vad han vill säga.

För den omedelbara och naturliga reaktionen är att värja sig mot det som McCarthy visar. Men jag kan rapportera att när man talar med Paul McCarthy på tu man hand är det en mycket stillsam, eftertänksam och fullt normal något äldre trevlig man man möter som noga väger orden.

McCarthy har själv tidigare sagt att: ”Man kan förstå mina verk som vädrad kultur. Man kan förstå mina verk som vädrade rädslor.” Och kanske är det just därför en så avslappnad och trevlig konstnär vi möter.

Jag berättar för McCarthy att jag kommer att tänka på Salvador Dali när jag möter hans verk, men utan några övriga kopplingar, bara just i förhållningssättet att vända insidan utåt.

McCarthy säger att han själv inte tänkt på parallellen, men att det ligger något i den och i de båda konstnärernas förkärlek för performance.

Själv var McCarthy från början aldrig direkt intresserad av måleri, och varken Picassoeller Dali tillhörde hans favoriter. Istället var Francis Picabia och Marcel Duchampförebilder, men främst var det happening- och performancekonsten som lockade honom.

Kulturens haveri

Den ena av de stora utställningshallarna domineras av en filmproduktion, med tillhörande installationer med titeln ”Caribbean Pirates”, som inspirerats av Disneys film Pirates of the Caribbean. Pirater liksom soldater som i okända trakter, utom synhåll, kan bära sig åt som de vill. Man kan läsa verket som en skildring av den moderna kapitalismens baksida.

Och just detta är ett återkommande tema hos McCarthy, att det omedelbara intryck han förmedlar bottnar i ett djupare samhälleligt engagemang. McCarthy kastar samhällets baksidor och våra rädslor över oss, och visst kan man tycka att det blir för mycket ibland.

Utställningens övriga salar är fyllda av McCarthys skulpturer, installationer och rester av hans performances. Hans produktion spänner över ett brett fält, från minimalism över konceptkonst till popkonst.

Paul McCarthy har också ett mycket levande förhållningssätt till sina äldre verk och de tycks befinna sig i en ständigt pågående produktiv process. Och hela utställningen vibrerar av en känsla att vi kliver in i en pågående arbetsprocess, där vi känner igen samtidskulturen, men där något gått totalt snett och havererat. Vi vet inte om produktionen i verkstan är klar eller om arbetet bara tillfälligt är nedlagt.

McCarthys grundläggande förhållningssätt bottnar också i en misstänksamhet mot konventioner. Enligt honom innebär konventioner att sluta tänka fritt. Det handlar också om den socialiseringsprocess som vi som individer utsätts för, där vi genom inlärning skolas i vad som är rätt och fel – men måste det vara just så?

Brutalt och genomskinligt

Det är naturligtvis heller ingen tillfällighet att McCarthys konst fått den karaktär den har, eftersom han är verksam ett stenkast från kommersialismens Mekka, filmfabriken Hollywood. Här har han extraknäckt och härifrån har han också köpt mycket av det material som ingår i hans installationer, som t.ex. ett gäng träd från tv-serien Bröderna Cartwright. Men först och främst har han i sina verk integrerat de igenkännbara ansikten och figurer som vi navigerar efter och förhåller oss till i mediasamhället: Disney, Pinocchio eller George Bush.

Någonstans i allt detta återkommer också människans utsatthet och ensamhet och ofta är det solitärer som skildras. När man efter en stund börjar ta till sig McCarthys uttryck, så är även det som från början föreföll våldsamt och brutalt istället genomskinligt och kulissartat, och många av individerna framstår som närmast patetiska. Vi kan skratta åt oss själva för att vi fallit offer för hans illusion, och är det möjligen så att världen är likadan?

Jag frågar McCarthy om allting är en illusion och han svarar: Ja, de brukar ju säga så.

Paul Mc Carthy. Head Shop/Shop Head. Arbeten 1966–2006.
Moderna Museet, Stockholm.
Till den 3.9.2006.