”Visa mig hur din balkong ser ut och jag ska säga dig vem du är…”  står det i Hbl:s trädgårdsbilaga från april. Ovanför finns en bild på en balkong med ett vackert bord i solen, fullproppat med pajer, jordgubbar i ett såll, vackra örter.

Om påståendet stämmer är jag betongkall. Möjligen även något stickig. På mitt livs första balkong fanns, sedan vi tagit bort den föregående innehavarens bruna plastmattor, ett betonggolv, grått som åskmoln. Till julen hängde jag upp en granboll med ett blått wannabe-sidenband på stången där man kan vädra kläder. För julstämningens skull.

Men det var en tid sedan.

Min personliga utveckling har gått mot tomhet. Och en viss smutsighet, nertill.

På mitt livs andra balkong finns ingenting. Den är tom. Så tom att grannarna undrar. Varför utnyttjar ni inte er vackra balkong, frågar de. Jag har inget svar. Men en gång målade jag balkongen, vit. Jag gjorde det själv. Jag var stolt. Dock var det något konstigt med färgen, för inte långt efter att jag dragit det sista penseldraget var golvet svart. Varje gång man går på balkongen gör man fotspår. I samverkan med målfärgen blir de smått klibbiga. Och de lossnar inte, inte ens med giftiga medel.

Nedanför vår svartvita balkong har vi en trädgård. I trädgårdar kan man odla vackra blommor, man kan pyssla och syssla och låta dagarna gå. Man kan känna friden under trädkronorna, man låter tiden stå stilla. Man är i en oas, man längtar efter ingenting i grönskan.

Under våra fyra år med trädgården har jag tagit livet av rosorna, de dog först av noll omhändertagande. De andra växterna kommer fortfarande upp, förvånansvärt segt, genom ogrästrasslet.

I våras fick de blå och gula blommorna som liksom hoppfullt stångade sig upp genom snötäcket mig att känna en sådan skuld att jag tog mig till en trädgårdsaffär. Det var tungt och jag hade miljoner andra saker att göra. Jag förklarade mitt problem för den gäspande försäljaren som utan ett ord räckte mig en burk. Häll det här på allt, sa han och gäspade. Jag cyklade fort hem, jag kände lycka i vårvinden. Undermedel över allt, och drömträdgården är min! Inget tråkigt petande, inga skrämmande larver under stenar. Jag strödde de röda flisorna på allt, så ofta jag kom ihåg. Jag till och med vattnade. En gång.

Allt växte nog.

Ogräset mest.

Jag går gärna i en vacker trädgård. Jag sitter gärna i en, om jag har något gott att äta. Men det är något så stillastående med de där växterna. Hur vacker en växt än är så räcker det med att titta på den i en halv minut. Den förändrar sig inte, fort nog, den överraskar mig aldrig. Den får mig att känna mig just så otacksam och otålig som jag är.

I trädgårdsbilagan är folk mogna och harmoniska och odlar rucola vid sina torp. Ingen halvslarvig trädgård visas upp, ingen elak trädgårdsmästare. Dessutom verkar god trädgårdsskötsel vara synonymt med godhet i allmänhet, med trygg normalitet. Som när den 80-åriga Maisie Cooper uttalar sig om sina forna grannar, två av de brittiska flygplanskaparfröna, Amjad och Assad Sarwar (Helsingin Sanomat 12.08.06): ”Det var en alldeles vanlig familj. De kom med julklappar till mig om jularna. Till och med deras gård var välskött.”

Det är som all slags fanatism. Lika mystiskt för mig som religiositet. Måste inte någonting släckas först, tänker jag, ligger det inte en viss resignation i att reducera sitt liv till att odla en trädgård. Eller är jag bara avundsjuk, som vanligt. Sur bland mina torra plantor, av min funktionalism.

Det kinesiska ordspråket säger: ”Vill du bli lycklig en dag, drick en flaska vin; vill du bli lycklig en månad, skaffa dig en kvinna; vill du bli lycklig hela livet, skaffa dig en trädgård.”

Jag dricker hellre vinflaskan och känner uppochnerrörelsen.

Skribenten är författare