Usraels visioner av Irak och Bantustan-Palestina bådar inte gott för libaneserna.

Eldupphör i Libanon dög inte för ledarna i USA och Israel. Ett förhastat eldupphör skulle enligt dem gynna Hizbollah och nagga på trovärdigheten för kriget mot terrorismen. Libanon, eller i alla fall landets shiamuslimer, borde ges en läxa de inte glömmer. Statsminister Ehud Olmert har betonat att den libanesiska regeringen är medskyldig till ”terrorattacken” som riktades mot Israel. Utbildningsminister Haim Ramon preciserade libanesernas kollektiva ansvar genom att säga att alla invånare i södra Libanon är terrorister, med någotslags anknytning till Hizbollah.

Man har också låtit meddela att president George Bushstöder en fortsättning på Israels attack ända fram till en klar ”seger”. Först när Hizbollah nedmejats i grunden, kommer organisationen att kapitulera och gå med på Usraels fredsvillkor, menar man, och på så sätt samtycka till att bli eliminerad. Detta skulle i sin tur möjliggöra att Bush’ vision av det slags politiska system som han redan genomfört i Irak, skulle kunna förverkligas även i Libanon. Genom att förgöra Hizbollah skulle till på köpet Syrien och Iran förödmjukas.

 

Redan i det här skedet kan man fråga sig hur många hundra libanesers och israelers liv som kunde ha besparats om man nöjt sig med att förödmjuka Iran en smula mindre. För dem som än en gång kommit för att rädda Libanon, verkar eldupphöret bara vara ett sätt att uppnå ett visst politiskt mål, inte alls en humanitär gest för att minska på civilbefolkningens lidanden. Den ”seger” som Usrael definierat blir dyrare för libaneserna för varje dag som går.

Massakern i Qana väckte en så stark vrede att den förutsatte iscensättandet av någotslags eldupphör. Utrikesminister Condoleezza Rice’ beklaganden över att det nya Mellanösterns födslovåndor krävt civila offer, övertygade kanske inte ens alla dem som trodde att det höga antalet civila offer berodde på Hizbollahs strategi att använda civilbefolkningen som skydd mot precisionsammunition.

I det sammanhanget kan man inte låta bli att påminna om att Israel försökte förklara antalet civila offer under krigståget 1982, med en liknande ”gisslan”-teori. Då sades det att PLO hållit hela Beiruts befolkning som gisslan, och alla vet att det är riskfyllt att befria gisslan ur terroristernas händer.

144 mot 2

Haaretz menar att förslaget om Israels partiella eldupphör – rörande luftattacker under 48 timmar – gjordes när Rice och Olmert möttes i Jerusalem den 30.7. Rice hade uttryckt sin oro över att händelser som den i Qana försvårade krigsansträngningarna (MZ: vems krigsansträngningar?) och att man därför borde arbeta hårdare för att förebygga dylika händelser. Rice motiverade sitt uttalande med USA:s erfarenheter från Irak. Fall som liknat Qana hade där gjort att krigsaktionerna stoppats under den tid det tog att utreda incidenten i fråga.

Oberoende av ifall ockupantens rättigheter fungerar så i verkligheten i det tvångsdemokratiserade Irak, verkar Rice’ uttalande ändå att ha nått fram. Efter mötet hade Israels statsminister Ehud Olmert och inrikesminster Amir Peretz, beslutat sig för att ”begränsa luftattackerna” ända tills dess att en utredning om Qana skulle bli klar. Israels militär skulle gå ut i offentligheten med beslutet men enligt Haarez ledde ett ”missförstånd” till att den amerikanska parten hann först. Jag läste denna historia först när jag redan under några dagars tid förundrat mig över Rundradions behandling av nyheterna från Mellanöstern. Mer eller mindre medvetet hade man börjat rapportera om ”Usraels” aktioner. Så ofta rapporterades det om hur USA, Bush eller Olmert begärde eller förutsatte olika operationer i Libanon.

Dominerande massmedia orkar fortfarande i sin saliga oskuld upprepa hur USA är den enda neutrala och trovärdiga domaren i tvister mellan Israel och landets grannar. Hur länge måste vi ännu följa med denna blodiga tragedi? USA:s stöd för Israels ockupationspolitik har blivit allt starkare även i Golan-området, fast man uttryckligen har påstått att man velat få ett slut på ockupationen, få igång en hållbar fred, och till och med skapa en stat för palestinierna. Så länge som den här tragedin får fortsätta, finns det troligen inget hopp om att ens libaneserna kommer undan det lidande som det här kriget medför.

Den speciella relationen mellan USA och Israel är ingenting nytt. Siffrorna 144 mot 2 är berömda tal som man minns från tidigare FN-möten. Då gällde det resolutioner där man fördömde Israels ockupationspolitik och som oftast fälldes med just de här siffrorna. USA har med sin vetorätt i säkerhetsrådet fällt omkring 40 beslut som fördömt Israel.

Ett evigt argumentSällan eller aldrig har det som varit fördelaktigt för USA respektive Israel, passat så bra ihop som under de senaste veckorna i Gaza och Libanon. På samma gång som länderna begärt att resolution 1559 skall verkställas – resolutionen som kräver att Hizbollah ger ifrån sig sina vapen – har de förringat och förnedrat Förenta Nationernas roll.

USA:s FN-ambassadör John Bolton tycker att det bara borde finnas en medlem i säkerhetsrådet. Också de som inte tillhör Israels ledning kan nog lista ut vem han menar.

Att FN-trupper skulle sättas in för att trygga gränsen mellan Israel och Libanon, känns som en nästan lika omöjlig tanke som att placera dem mellan Israel och palestinierna. Luftattacken som tog livet av fyra FN-observatörer, samt FN:s generalsekreterare Kofi Annans uttalande i vilken han konstaterade att observatörerna dödats med berått mod, gör tanken än mer omöjlig.

En av Israels mest inflytelserika tv-kanaler bjöd nyligen in Abraham Foxman från den stora amerikansk-judiska rörelsen Anti-Defamation League till sitt aktualitetsprogram. Foxmans uppgift var att kommentera Kofi Annans uttalande, som enligt programledarna helt klart stank av antisemitism. Foxman tolkade generalsekreterarens uttalande så att denne bara tycker om döda judar, inte levande, och att Annan har skuldkänslor på grund av Förintelsen. Den israeliske journalisten Ran HaCohen skrev att intervjun gav en bild av att Hitlers exekutionsplutoner till övervägande del skulle ha bestått av mörkhyade småbarn från Ghana.

Programledaren hade då redan två gånger försökt erbjuda Foxman tanken om att FN vill att Israel försvinner från världskartan. Till Foxmans försvar måste det påpekas att han inte understödde denna tanke. Han förklarade bara hat-kärlek-förhållandet mellan Israel och FN med att ”icke-judar älskar oss när vi är döda och begravda, inte när vi är starka och försvarar oss själva”.

Den symbiotiska relationen mellan USA och Israel har i första hand tolkats på två sätt. Den ena förklaringen betonar att Israel strategiskt sett är väldigt viktigt för USA. Den här tanken kan man sammanfatta genom att citera USA:s före detta utrikesministerAlexander Haig, som en gång i tiden konstaterade att ”Israel är det största amerikanska hangarfartyget i världen. Man kan inte sänka fartyget, och det finns inte en enda amerikansk soldat ombord”.

Ledningen i USA försvarade länge det växande militära stödet till Israel med att de ville garantera landets säkerhet. Man har dock stött den judiska nationens säkerhet med en så överväldigande vapenarsenal, att blotta mängden tyder på att man befrämjar USA:s egna strategiska intressen i Mellanöstern. Israel är en drömpartner för USA. Under kalla kriget var landet redo att fungera som springpojke åt supermakten när det gällde det slags skumraskaffärer som USA på grund av inrikespolitiska skäl inte offentligt ville förknippas med. Därför var det gynnsamt att hålla Israel beroende av den hjälp som USA hade att erbjuda.

Med hjälp av de trafikregler som USA skapat för kriget mot terrorismen, är det ännu enklare att motivera Israels speciella position. Den enda demokratin i Mellanöstern har i åratal tvingats skydda sig själv mot arabterrorister, både i de ockuperade palestinska områdena och i Libanon. Därför måste Israels säkerhet ges full garanti, och därför är landet den mest trovärdiga bundsförvanten både när det gäller utrotandet av terrorismen och byggandet av demokrati.

Enligt den andra modellen är det slavmässiga Israel-stödet egentligen början på slutet för USA. Att man hamnat in i ett så destruktivt politiskt mönster kan förklaras med den kraftfulla judiska lobbyrörelsen i USA, som fått de amerikanska beslutsfattarna att se Israel som en många gånger större och betydelsefullare bundsförvant än det faktiskt är. Under de senaste månaderna har diskussionen om den judiska lobbyns makt varit exceptionellt het i den amerikanska pressen.

Idén om en judisk lobby med tentakler runtom i världen är godis för antisemitisterna. Det är heller inte så underligt om Israels grannar har väldigt svårt att förstå varför USA upprepade gånger beviljat Israel dispenser. 40 veton i säkerhetsrådet, rollen som finansiär för ockupationspolitiken samt legaliserandet av Israels kärnvapenhot, så att det till sist blivit salongsfähigt. För en hederlig domare finns här en hel del att förklara redan för så kallade moderata araber.

övers. Teo Ijäs