I JONS slog mig tanken att jag bland andra multipla identiteter också är en anka. Som från och till plaskar runt i den finlandssvenska ankdammen. Slog och slog förresten. Egentligen var tanken inte min utan en utländsk väns.

Gång efter annan faller samtal med folk vi möter in på frågan om hur nu riktigt släkterna Ringbom och Lindén och Granit hänger ihop, om den där karln där kunde vara en Sjöblom från Grophagen och vem som är släkt med vems granne. För att inte tala om hur upphetsad jag blev när jag upplystes av ett finlandssvenskt par i Dalsbruk om att deras son minsann hade varit förra ägaren till min i Uppsala inköpta bil. Ja, världen är liten, säger folk när jag berättar om saken. Fast det ju är vår värld som är hemskt liten, liten som en boll fast mindre, som min bror brukar säga (ja, han som är släkt med mig alltså och bor i Tullinge och tidigare var gift med henne som bor i Pargas och vars syster är gift med brodern till min svåger alltså). Visst är världen liten. Så liten att min danska vän höll på att ramla av stolen gång på gång.

Så det där med språket. Varianterna alltså. Jag har aldrig talat dialekt, förklarade jag, vi hade ingen dialekt i Åbo. I svenska Åbo alltså, den finska Åbo-dialekten är känd för sin fulhet. Men jag talade högsvenska. Varför började min väns ögon likna tefat, varför detta ironiska leende och så den där dumma frågan: högsvenska, högre än vad? Som om det funnits någon värdering alltså i begreppet ”högsvenska”, som om alltså… varför började jag snubbla här i förklaringarna av det så självklara och naturliga?

Sen var det det där, jo jag medger, monotona hävdandet att vi minsann inte är blågula änder (dom där underliga och självgott tjattrande), utan blåvita änder alltså. Om jag säger ”svensk” så menar jag alltså inte ”svensk”, utan finlandssvensk, försökte jag förgäves förklara för min vän, men misslyckades eftersom jag ju sen då och då menade ”svensk” när jag sade ”svensk”.

Hon tyckte om den där snapsvisan med orden ”jag har tappat mitt minne, är jag svensk eller finne, kommer inte ihåg”. Förmodligen tyckte hon att den på kornet uttryckte vår hopplösa förvirring, medan jag ju tjusas av det mångkulturella, hybridiserande bejakandet av ambivalensen till identiteter.  För visst är vi ju moderna. Och har varit det i många hundra år.