Är svaret på den frånskilda mannens problem tillväxt och produktutveckling? I ”Kring torget i Skoghall” av Robert Åsbacka är det kanske det rätta svaret.

Kring torget i Skoghall är Åsbackas tredje roman efter Döbelns gränd (2000) och Fallstudie (2004). I centrum av berättelsen placerar Åsbacka Conny Erlandsson, ”grillägare i andra generationen”. Han representerar med andra ord servicebranschen, den som i flera ekonomiska framtidsscenarier ska rädda Europa från undergången. Emellertid går det inte särskilt bra för Conny, vare sig ekonomiskt eller äktenskapligt. Grekerna bjuder på hård konkurrens med sin pizzeria, och hustrun Elisabet har hittat en annan. Det är med andra ord den där vanliga historien. Dålig business är inte särskilt attraktivt, och att inte vara attraktiv är inte bra för businessen. Conny faller ner i en grop ur vilken det är nästan omöjligt att ta sig upp för egen maskin.

Så han sjunker långsamt ner i sig själv, i minnesbilder av barndomen och äktenskapet, hänger sig fast vid det som varit som en drunknande vid en planka. Dynamiken ersätts av statistik, varm korv med kall kalkon. Kundströmmarna dirigeras allt mer till grekerna. I en storstad skulle han säkert vara förlorad eller få lika fixa idéer som Matti i Kari Hotakainens roman Löpgravsvägen. Där har vi mannen som vägrar släppa greppet om plankan, hur rutten den än visar sig vara. Conny tycks däremot gå med på att långsamt göra det: ”Och han insåg, utan att kunna göra något åt det eller hejda sig, att den som kräver att bli älskad redan är förlorad.” 

Men där någonstans pyr våldet

I Skoghall lämnas Conny inte heller ensam. Roger Jansson, en försupen dagdrivare och före detta sjöman som tillbringar ”en stor del av sin tid på en bänk vid torget”, och som på sitt sätt förkroppsligar devisen ”tänk globalt, handla lokalt”, erbjuder honom sina konsulttjänster för en och annan ölburk. Det som ska ta Conny ur gropen heter produktutveckling. Och det är också beskrivningen av den som utgör de saftigaste partierna i romanen. Först gäller det att byta ut senapen (se receptet) och brödet runt korven. Det ska vara hemgjort och hembakt för hela slanten. Och när de får höra att kommunen planerar att ordna en internationell konstfestival med namnet Public Safety fattar de det djärva beslutet att gå över till älghamburgare serverade på en mosbricka med smörstekt purjo, kantareller och inlagda krikon.

Kring torget i Skoghall är inte en tragedi. Även om Connys ex-fru Elisabet drar kurser i självförsvar för kvinnor där de får lära sig att männen alltid (hur små till växten de än råkar vara) är våldsverkare och att det inte lönar sig att tveka när man ska sticka fingrarna  i ögonen eller pennan i halspulsådern på den – ”Det är bara att trycka till. Ordentligt.” – så håller åtminstone Conny ganska långt sig i skinnet och brallorna. Men våldet pyr där någonstans i Skoghalls förflutna och bryter sig även in i nuet. En historia med mörkare nyanser rullas upp. När allt kommer omkring så gav inte heller sulfatfabriken och Europas högsta skorsten några garantier för lyckan. Conny framstår sist och slutligen ändå som en exemplarisk EU-medborgare genom att han hakar sig fast i de springor, i de små oregelbundenheterna och gliporna som globaliseringens ångvältar och schaktmaskiner lämnar efter sig och som möjliggör en dräglig utkomst för en eller ett par personer, förutsatt att man jobbar hårt utan att räkna timmarna. I dessa springor kan motståndskraftiga, lagom elastiska frön gro. Så det blir trots allt ett lyckligt slut även om någon får betala för det med sitt liv.

En lovsång till magens njutningar

Kring torget i Skoghall är också en lovsång till magens njutningar, som kan vara både enkla och mer komplicerade. Mat är kanske det viktigaste en människa, liksom varje annan levande organism, behöver. Det sista en dödsdömd får är mat även om han strängt taget inte har så stort behov av den längre. Det är som om det vore mycket ofint att döda en hungrig människa, åtminstone i civiliserade länder. Själv skulle jag som sista måltid beställa nygräddat bröd med osaltat äkta smör och inget annat. Bröd är nästan något magiskt, alkemiskt. Mjöl, vatten och jäst är ju i sig inte särskilt gott och om man gör ett litet fel så blir inte heller slutresultatet det. Som det hävdas i boken är det inte ingredienserna som gör brödet utan hanteringen. Och det kan hända att Åsbacka antyder att detsamma gäller livet. Men visst kan det låta saftigt också om andra rätter:”

Att äta smörstekt kantarell, sa Roger, är som att njuta en välgjord deckare där allt får sin förklaring på slutet och där den sista sidan blir en inbromsning, en utandning och en upplevelse av att allt nu är fullbordat och världen åter, för en stund, hel.”

Men om vi som Roger utgår från att världen i grund och botten är sönder, eller åtminstone ur led, och att dess nöjen bara är tillfälliga hägringar så kan vi delvis känna att slutet har en bismak av ättika och delvis tycka att det behövs ytterligare produktutveckling för att reta och nära begäret. Att historien inte kan sluta här.

Kring torget i Skoghall känns en aning för spretig för att vara en utomordentlig novell och något för avskalad för att duga som en ypperlig roman. Här finns en och annan lös sladd samtidigt som helheten känns lite konstruerad som ett strukturalistiskt pildiagram. Matbeskrivningarna och -recepten kan nog få det att vattnas i munnen, men jag har inte vågat testa dem än. Det som jag gillar bäst är Åsbackas torra stil som aldrig går upp i falsett och som knastrar mellan tänderna som svarta omalda senapsfrön.

Robert Åsbacka: Kring torget i Skoghall. Schildts 2006, 188 s.

Roger Janssons senapsrecept:

1 l Coleman’s senapspulver, siktat genom sidenduk

1 l socker

20 ägg

1/2 l kallt kaffe

1/2 l grädde

1 rejäl skvätt ättika och ungefär lika mycket rapsolja

Majsmjöl för att stadga upp det lite

Konjak, knappt en munfull

Senapen är godast efter att ha lagrats ett par, tre dagar.

Janco Karlsson