Behöver vi veta allt? skrev någon argt angående bloggandets utlämnande av intimiteter och onödigheter. Nej, svarar jag. Ni behöver inte veta allt, men jag behöver skriva det. Att människan vill uttrycka sig och att hon har skrivbordslådan fylld med texter som aldrig når en publik, är ingen nyhet. Bloggen är en kanal ut ur skrivbordslådan.

Jag började blogga för att jag var så skeptisk. Jag tänkte att bloggandet var ett desperat sätt för miserabla människor att få uppmärksamhet, att det gjorde att människor pratar mindre med varandra men att det onödiga informationsflödet ökar. Efter en månads bloggande om både mitt liv och min skepsis mot att jag bloggar, erkänner jag utan omsvep att jag hade fel.

Genom bloggandet har jag återfunnit kontakten med ett stort antal vänner utspridda i Finland. Vi läser varandras bloggar och fortsätter lära känna varandra. Ingen enda av dem är miserabel eller ensam, tvärtom är allihop ovanligt sociala människoexemplar, och att de rör sig på bloggen är nog bara ett exempel på att mycket vill ha mer. Och vad är det för fel på att människor söker kontakt med varandra och vill kommunicera? Det är i kontakt med andra som mina tankar utvecklas.

För mig är det inte oviktigt att fem människor skrev tips om vad jag kunde göra av de myckna plommonen i min trädgård. Jag är glad att andra bryr sig om mig, och jag är glad över att någon tipsade om hur man enkelt kan göra romtopf.

Hela mitt liv, alltid, har jag velat skriva regelbundet. För övningens skull, för att hålla igång chopsen, som maken musikern säger då han övar skalor. Trots skrivarkurser, vackra skrivhäften och skyhöga ambitioner har jag aldrig lyckats – inte förrän jag började blogga. Jag skriver inte alltid bra, inte alltid intressant, men jag skriver flera små texter varje dag och jag tänker mycket på hur jag skall formulera mig smidigt. I mitt liv är det här är en revolution.

Och mest av allt fascineras jag av hur mycket människor längtar efter varandra och att utbyta tankar med andra, och hur vackert det är. Texterna på bloggen är inte alltid särskilt vackra, nej, men längtan är skön att skåda. Och att skrivbordslådan äntligen öppnats.