Anna Friman

I början av varje sommar fylls tidningarnas spalter av utgjutelser över naturens skönhet. Det är kåserier och kolumner och idylliska artiklar och alla älskar vi naturen.

Och varje sommar tycker jag att det är något som skorrar falskt. Det är lite som när män säger ”jag älskar kvinnor – men feminism, vad ska det vara bra för?”. ”Jag älskar naturen – men miljöhänsyn? Vad är nu det för fjollerier?”

Eller som debatten om vindmöllorna. Alla möjliga lösa argument är tillåtna, och nåjo, ordet är fritt, men jag har kommit fram till att det som skorrar är det outtalade att naturen finns till för oss människor och framför allt för vår rekreation. Jag kan begripa att det inte är så trevligt att ha en vindmölla stående precis vid stugknuten, men annars har jag i sammanhanget svårt att ta argument som bygger på – smak. För är det inte en smakfråga när vindmöllemotståndare säger att möllorna är ”fula” eller ”inte passar in”? Säger vem? Enligt vems smak och tycke? Inte är det väl en allmän sanning? Och sedan när har människan tänkt på det estetiska när det gällt att producera energi? Det måste vara sedan början av 2000-talet nångång. För något år sedan åkte jag båt genom kärnkraftsmeckat Frankrike längs floderna och kan vittna om att de kraftverk som tornar upp sig vid de idylliska flodstränderna knappast kan anses vara särskilt vackra. Fast vissa har man förstås försökt piffa upp med t.ex. enorma målningar av lekande barn – det är faktiskt sant.

Och dessutom – om vi nu ska snacka estetik i miljösammanhang – står fyra vindmöllor i närheten av vårt ställe i Hangö, och vi tycker uppriktigt att de är vackra. De är ståtliga när man kommer körande längs landsvägen, och från havet sett är de enorma, trygga landmärken. De har också ett stort symbolvärde. Vindmöllorna är mig veterligen en av de få innovationer som på allvar strävar efter hållbar utveckling. Jag blir lite hoppfull av att se på dem. Jag blir lite glad. För min del kunde där gärna stå hundra möllor till, jag tycker att vindmöllor passar bra på Hangö udd. Exempelvis Syndalen kunde gärna vara full av dem. Och snackar vi ljudolägenheter borde det inte vara något problem, för jag tror inte att möllorna på långt när lyckas överrösta vrålen från landsvägen och den extremt tunga trafik som dag och natt skär genom skärgårdslandskapet (och vars enda resultat är mera stryk åt miljön – en stor del av lasten är personbilar som körs till Ryssland).

En annan sak som skorrar är en viss sentimental ton som jag tycker mig urskilja i oreflekterade naturhyllningar och i protester mot vindkraft på estetiska grunder. Det talas om ”skärgården som kulturlandskap” och detta används som argument – men jag väljer alla gånger hellre en levande skärgård än ett museum! Det är ett faktum att miljökatastrofer är ett av de största hoten mot så gott som allt liv på jorden, och då måste nostalgiska resonemang vara värdelösa. Det är ungefär som att väga vikten av släktforskning mot vikten av sjukvård.

Skribenten är förlagsredaktör

Anna Friman

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.