Populärmusik från Vittula älskades av alla men Mikael Niemi tycks kunna handskas med framgången och pressen och släpper sin andra seriösa roman efter Populärmusik från Vittula. Svålhålet var ett oslipat och roligt sci-fi äventyr som övertygade med sin allmänmänsklighet. Att den var något bagatellartad gjorde inte så mycket, den hade sina definitiva stunder och kändes som ett mellanverk i väntan på något större.

I Niemis nya roman Mannen som dog som en lax står vi åter stadigt med båda fötterna i Tornedalen där älven brusar, myggorna tjuter och byborna tiger på två-tre språk. En gammal man, hatad av de flesta, hittas dräpt i sin bostad. En ung och attraktiv kvinnlig Stockholmspolis flygs till Pajala för att reda ut fallet. Till sin hjälp får hon ett par lokala poliser. Det mesta går ungefär som man kan förvänta sig: storstadsdetektiven möter ett skyggt men i grunden hjärtligt folk som hon så småningom lär sig tycka om. Efter några om och men löses även mordet, något så när i alla fall…

Niemis styrka är hans välbekanta lekfulla språk. Det sprudlar fritt och lätt som virvlarna i Torne älv. Språket är överspäckat med härliga och levande språkbilder. Stundtals är läsningen riktigt upplyftande men språket utgör också en svaghet. Den lättsamma undertonen som går igenom hela boken gör att handlingen aldrig griper tag i en så där som den ska. Alltsammans känns lite väl oförargligt.

I Populärmusik från Vittula vann Niemi läsaren på sin sida genom att tvinga denna att skratta, gråta och leva med bokens karaktärer. Det lyckas han inte riktigt med denna gång. Huvudpersonernas öden berör inte och resten av byborna förblir pappfigurer. Det är beklagligt med tanke på Niemis uppsåt: att försvara dem som inte passar in i det tankeexperiment som kallas för det moderna välfärdssamhället. Identitet och rotlöshet är bokens egentliga samlande teman, även om kriserna ibland är något framkrystade. Den i boken ofta närvarande älven, som utgör en mytisk kraft som både frigör men samtidigt vägrar släppa taget, känns däremot levande och spännande.

Mannen som dog som en lax är underhållande och rolig. Det är en bok som man i allmänhet kallar för en bra läsroman och deckargenren är ju onekligen populär för tillfället. Som en kritisk läsare kan man dock inte undgå känslan av att Niemi delvis skriver för att ha en förevändning för att få berätta Tornedalens galna seder. Inget illa med det, men det kan han bevisligen göra i sömnen. Nästa gång önskar man att han tog lite fler risker och vem vet, kanske lämnade Tornedalen för ett tag?

Mikael Niemi: Mannen som dog som en lax. Norstedt 2006.