Om rasliga stereotypier: ”svart som natten, som tjära, kol, korpar, lakrits…”
Min syster och jag lärde oss tidigt att åka spårvagn från bortre Tölö till Helsingfors centrum, till Rikhardsgatans bibliotek eller på bio. Böckerna och filmerna utvidgade vår värld västerut. Enid Blytons Fem-böcker öppnade nya landskap, Englands frodiga natur med byar och bondgårdar, den dimmiga ljungklädda heden och de höga bergen i Wales, fågelöar med branta klippor, underliga grottor och lönngångar. Och vilka måltider de engelska barnen serverades: stekt skinka och kalops, fruktkaka, chokladpudding, konserverade persikor… Allt detta i en torftig efterkrigstid.
De amerikanska komedierna med Doris Day och Rock Hudson i huvudrollerna skildrade en värld utan större komplikationer och motsättningar. Den tokrolige Danny Kaye fick oss att skratta hejdlöst. Livet tedde sig som en saga med dråpliga situationer och vissa faromoment, men alltid med ett lyckligt slut. Våld och bestående orättvisor existerade inte. Hunden Lassie hittade hem, familjen Trapp räddades till Amerika, Pollyanna var den glada flickan, lilla Heidi levde i en hisnande vacker
alpmiljö tillsammans med sin farfar, Elvis Presley dök från klippan i Acapulco. The End var de magiska orden som markerade slutet på en underbar film, men som samtidigt pekade mot vår egen framtid i vuxenvärlden.
De amerikanska filmerna från början av 1960-talet presenterade vita amerikaner i sina dollargrin omgivna av storstadens skyskrapor, det moderna kontorets och den idylliska semesterortens förutsägbara miljöer. Ytterst sällan kunde en svart amerikan skymta i bakgrunden och då var hon eller han garanterat hushållerskan eller bilchauffören. I filmerna, och kanske också i det verkliga livet, tedde världen sig som ett hermetiskt slutet rum med hissar och varuhusets svängdörrar, någonstans långt borta fanns väldiga och outforskade kontinenter så som Afrika och Asien.
”Chendru får en tiger” hette Astrid Bergman Sucksdorffs älskade barnbok, som via sina lysande vackra färgfotografier förde de skandinaviska barnen till den indiska djungeln, där inga barn gick i skolan. Pojkarna blev jägare, flickorna samlade ved och smyckade sitt hår med hibiscusblommor. Även Pippi Långstrumps absurda berättelser introducerade denna avlägsna värld för barnen i Nordeuropa, men i Pippis värld var allting omvänt och roligt: människor som gick baklänges i Egypten, barn som hängde i taklampor i Sydafrika, muntration i stället för multiplikation i Australien.
Hans Petersons ”Stina och Lars i Afrika” var en av våra favoritböcker. Boken utkom år 1955 på förlaget Folket i bild, vi läste den i början av 1960-talet. I dag bläddrar jag i den gamla och kära barnboken, ett utslitet exemplar med gulnade sidor, så slitet att den röda bokryggen har fallit bort. Vår upplaga var tryckt i 40 000 exemplar, vilket betyder att en hel massa barn läste boken, barn som i dag är mogna 50- och 60-åringar. Bokens illustrationer är gjorda av Kerstin Thorvall-Falk och framställer barnen med smala, luftiga penndrag som för tankarna till den tidens modeteckningar. Min syster och jag har färgat de svartvita teckningarna med färgpennor, än är Stinas sommarklänning blå, än röd, och vi tyckte faktiskt lite synd om Stina, som liksom Annika i Pippi Långstrump-böckerna alltid var ”mycket prydlig i sina små välstrukna bomullsklänningar som hon aktade sig noga för att smutsa ner”.
Att i dag läsa ”Stina och Lars i Afrika” är att resa femtio år tillbaka i tiden, till ett Sverige utan invandrare och asylsökande flyktingar, etniskt lika homogent som de amerikanska filmerna från den tiden. Själva ramberättelsen är kongenialt enkel och handlar dels om det främmande, hungriga barnet som bokens barn vill hjälpa och ta hand om utan de fullvuxnas ingripande, dels om ett äventyr i form av en resa till andra sidan jorden. Den nordiska, trygga skärgårds-idyllen rubbas när negerpojken Sam hoppar ner från lastfartyget, där han gömt sig, och simmar till stranden av Hultö, där Stina och Lars tillbringar sommaren hos farfar och farmor. (Alldeles intill ön finns en liten holme, som Stina och Lars kallar för sin egen, och det är hit som Sam simmar.)
Hur skildrades en afrikansk pojke i 1950-talets Sverige? När barnen får syn på pojken på lastfartygets däck är Stinas första kommentar: ”Så smutsig han är. Alldeles svart”. En stund senare, när pojken utmattad ligger på stranden, lika orörlig som vår tids båtflyktingar som levande eller döda spolas iland på stränderna i Sydeuropa, låter det så här: ”– Vet du vad jag tror? – Nej vad då? – Att det är en negerpojke. – En negerpojke! Stinas ögon blev stora som kaffekoppar av förvåning. Nog visste hon att en neger var en människa som var svart och bodde i Afrika, men hon kunde absolut inte få i sitt huvud, att en sådan människa just nu befann sig på hennes och hennes brors ö.”
De snälla svenska barnen, likt våra moderna biståndsarbetare, inser att pojken måste få någonting att äta, och de plockar blåbär och smultron i en liten pappkartong. ”När de kom tillbaka med bären, sov negerpojken ännu, och nu kunde Stina och Lars övertyga sig om att det var en riktig negerpojke. Om magen hade han bara något trasigt, som kanske en gång hade varit ett par byxor. Och skinnet var alldeles svart överallt. Håret var kort och krulligt.”
När jag i dag läser boken kan jag inte låta bli att ställa frågan: Hur mycket har en bok som Stina och Lars i Afrika påverkat sina unga skandinaviska läsare, möjligtvis fungerat som grogrund för stereotypiska föreställningar om människor av andra raser? Som barn suger vi som svampar i oss de intryck och de signaler som vi får från vuxenvärlden, för att senare bearbeta och sortera dem på ett mera personligt plan. Jag vet inte om vissa skildringar och kommentarer har putsats bort i de nyare upplagorna, vilket har skett med Pippi Långstrump-böckerna. När Pippis pappa Efraim, en jovial och ganska löjlig gestalt som har blivit negerkung (vilket är en anakronism, eftersom han härskar över ett folk som förmodligen är polyneser) dunkar på sin trumma, tycker Tommy och Annika att det låter dovt och sällsamt. ”Negeraktigt”, tillägger Tommy, men denna replik har strukits i de nyare upplagorna.
När Sam vaknar, håller han på att brista i gråt, men de svenska barnen lugnar ner honom med replikerna ”Var inte rädd” och ”Vi är inte farliga”. En klassisk Tarzandialog inleds på bruten svenska: ”Sam. Mej heta Sam”. Stina vågar inte ge bärkartongen åt Sam, eftersom hon tycker att ”han såg litet farlig ut, svart som han var med stora ögon och alldeles vita tänder”. Stina och Lars får höra att ”Sam jobba hos svenska man i Afrika. Sam lära tala svenska mycket gott, mycket gott”. De svenska barnens reaktion blir förkrossande: ”Stina och Lars skrattade. Så mycket gott tyckte de just inte, att han kunde tala svenska.” Man kan dra paralleller till nutidens invandrare och flyktingar som söker arbete: ingenting räcker, inte ens goda kunskaper i det nya landets språk garanterar en arbetsplats och integrering i det nya samhället.
Sam förblir en främling, en liten vilde som rullar med sina stora ögon och som uttrycker ett slags klipsk självömkan: ”Aj, aj, stackars Sam, sade han och skakade sorgset på sitt krulliga huvud”. Precis på samma sätt som dagens asylsökande ofta anses försöka lura myndigheterna med att hitta på historier om hur de utsatts för livshotande faror i sitt hemland.
Stina och Lars försöker hjälpa Sam så gott de kan. Deras egen barnavärld är begränsad, oskyldig. De kan inte trolla fram kläder och näringsrik mat. Sam får nöja sig med minsta möjliga omsorg, precis så som dagens illegala afrikanska tomatplockare i Spanien får nöja sig med små ruckel till hus. Barnen gör vad de kan: bjuder Sam på skogsbär, farmors saft och bulle (de tar själva för sig av bullarna, fast de för en stund sedan ätit middag hemma hos farmor och farfar). Här är det faktiskt frågan om en ovanligt realistisk skildring i en barnbok, om man jämför med den läckra frukost som Pippi Långstrump trollar fram på en utfärd, eller med Fem-gängets präktiga smörgåspaket.
Stina och Lars för Sam till granriskojan, som de byggt på ett skyddat ställe på den lilla ön. När Sam sticker sig på de vassa granbarren, kan Stina och Lars inte låta bli att skratta. ”De kunde ju inte hjälpa att det gick så tokigt för den stackars negerpojken, som tydligen inte var van vid granris.” Barnen hittar på att hämta halm från farfars lider och en filt som underlag i kojan. Däremellan har Sam lyckats få Stina att klättra upp i ett träd. Sam har alltså lärt henne någonting från sin egen värld, precis så som den indiske Chendru jagar apor i de höga träden och kurrekurre-
duttbarnen klättrar upp i palmer efter kokosnötter. Lars känner sig antagligen överflödig i den situationen och han retas med sin syster, som till slut faller ner från trädet, rakt i armarna på Sam och Lars, vilket skapar en flyktig fysisk kontakt barnen emellan.
En obehaglig scen uppstår när Stina och Lars på morgonen väcker Sam som ligger och sover i kojan. ”Upp med dig din sjusovare! sade Lars och puffade till honom. Sam for upp och gnuggade sig i ögonen. – Sam sova igen, sade han sedan och lade sig ner på nytt. – Ånej du! Lars drog honom i det krulliga håret.” Här är det den europeiske mannen som talar till sin afrikanske undersåte. Så här och ännu värre behandlades slavarna på bomullsfälten i den nya världen, på gummiodlingarna i belgiska Kongo. Den europeiska arbetsmoralen kolliderar med infödingens lättjefulla inställning. Dessutom ansågs infödingen inte känna på samma sätt som en europé. Men varför kunde Sam inte, utmattad som han är, sova litet längre just den morgonen?
Vi får aldrig lära känna Sam som ett likvärdigt barn, vi får inte veta var hans föräldrar är och varför han måste arbeta hos en svensk man i sitt hemland i Afrika. Att Sam skulle ha fått stanna i Sverige hade författaren Hans Peterson antagligen aldrig ens tänkt på. Även Stina och Lars börjar tycka att ”det kanske vore bäst om Sam fick åka tillbaka till Afrika. Han kunde ju i varje fall inte bo i deras koja över vintern”. Negerpojken håller på att bli en belastning för barnen. Sams roll i boken är att under två olika omständigheter visa sig för de svenska barnen för att i nästa stund vara borta. När de civilklädda poliserna till slut får fast Sam, sker detta utan att någon protesterar. ”Det var en mätt och ganska belåten Sam som en stund senare följde med poliserna till deras roddbåt.” Fin är han också, eftersom han förunnats en tröja och ett par hela byxor ur Lars garderob! Han förpassas direkt tillbaka till Afrika, på samma sätt som tusentals invandrare och flyktingar som vägras uppehållstillstånd i dagens Europa.
Bokens andra berättelse, och i mitt tycke ointressantare berättelse, handlar om Stinas och Lars osannolika resa till Afrika ombord på ett lastfartyg. Hela den långa resan kunde också ses som en fantasifull dröm under en trist och regnig sommardag i staden.
I hamnen i sin hemstad går Stina och Lars ombord på ett lastfartyg tillsammans med Erik, vars pappa är styrman på båten. Lars anser att en av karlarna som de möter i korridoren är en neger, Erik säger att det är en eldare som blivit sotig i maskinrummet. I ett skede skiljs barnen åt, Erik lämnar fartyget, men Stina och Lars tappar bort sig i de långa korridorerna. Plötsligt bullrar det till: maskinerna sätts igång, fartyget lämnar hamnen. Stina och Lars gömmer sig i en hytt, dörren rycks upp och en vitklädd ung man stiger in. ”Han var alldeles svart i ansiktet och hade svart lockigt hår och kunde faktiskt ha varit storebror till negerpojken Sam, som barnen hade gömt på Hultö förra sommaren”. Mannen säger ”O boj” och ”Ho iss jo”, vilket avslöjar att han talar en amerikansk sydstasdialekt. När mannen talar med båtens styrman, kommenterar Stina, ett 1950-tals barn som aldrig har hört något annat språk än svenska: ”Jag tror att det är afrikanska. För han är ju svart. Och negrer bor ju i Afrika”. Den förnumstige Lars vet bättre: ”Det bor negrer i Amerika också. Och där pratar man engelska”.
Under den långa sjöresan till Casablanca blir barnen bekanta med Jack, den unge svarte mannen, som är fartygets kock. Vi får veta att det finns ”fler svartingar ombord än negerkocken Jack”. Två av maskinisterna är negrer och båda heter Sam. Den moderna läsaren suckar och tycker att författaren kanske kunde ha hittat på namn med litet större variation.
Stina blir förtjust i Jack som ser så trevlig ut och som skrattar ”någonstans nere i halsen”, hon tar honom i hand och säger ordentligt ”godnatt och sov gott”. Jack syr badkläder åt barnen och lär dem nya engelska ord. Men när Jack räddar Lars, som under en spännande lek faller över relingen, får han inte ens ett tack som belöning. Här kommer jag att tänka på Mark Twains Huckleberry Finn (1884) och på Hucks märkliga likgiltighet inför sin vän Nigger Jims öde när flodbåten kapsejsar och de skiljs åt.
I Casablanca blir barnen omhändertagna av den svenska konsuln. På ett nästan krampaktigt, rituellt sätt leker Stina med dockor tillsammans med den tyska flickan Gretchen. Lars sitter uppe på konsulatets tak med Kalle, en svensk tjänstemans son, och tittar på folket som passerar revy. Här finns den nordafrikanska stadens alla hierarkier, en skildring som man i dag kan läsa genom Franz Fanons eller Edward Saids kritiska ögon: ”Det var negrer, både manliga och kvinnliga med massor av barn, och så var det halvnakna människor med mörkbrun färg med mulåsnor i ett rep efter sig eller ännu ljusare herrar i vita kostymer eller araber i burnus och vita mantlar”.
En morgon händer det tråkiga: Kalle tappar sin lyckoslant från konsulatets tak. Kalle och Lars springer ut på gatan för att leta efter slanten, men en tjock brun herre hinner plocka upp den före pojkarna. Bakom mannen vandrar ett par beväpnade negrer som ser krigiska ut. Pojkarna springer efter ”svartingarna” och den tjocke brune mannen, som ser ut som en saudiarab på Kerstin Thorvalls teckning, men blir gripna och bryskt förda till en stadsdel, där gatorna blir smalare och smalare, ”och i stället för de vita husen och de vita människorna runt det svenska konsulatet kom det bara en eller annan svart människa smygande mellan de smutsgråa väggarna”.
Pojkarna blir inlåsta i ett rum, och här händer det helt osannolika när en negerpojke kikar in genom gallret: pojken är Sam. ”Detta var Sam, detta här, sade Sam och det svarta ansiktet sken av glädje”. Nu är det Sam som får hjälpa de svenska barnen att fly. Han är ju på sätt och vis skyldig dem en tjänst: Stina och Lars hjälpte honom på Hultö, nu är det hans tur att hjälpa Lars och Kalle som har råkat i knipa i ett främmande land. Efter det är barnen så att säga kvitt med varandra och Sam kan för gott försvinna ur de svenska barnens liv. Sam får dock sova en natt på konsulatet, ”men han hade ju arbete att sköta, så han var försvunnen redan innan barnen hunnit vakna dagen därpå”. Inga sentimentala avskedsord behöver således yttras, inga planer läggas upp för en bättre framtid för Sam. Men Kalles pappa hinner hålla ett brandtal för svenskarnas egen trygghet utomlands: ”Ja, ni förstår pojkar att ni är svenska medborgare och ingen har rättighet att stänga in er och göra hur han (sic) vill med er.” Man skulle önska att denna regel också gällde för dagens afrikaner i Europa.
Ombord på lastfartyget som för barnen hem till Sverige, frågar Stina av kaptenen: ”Finns det några negrer på den här båten?” Svaret blir: ”Nej, här finns bara svenskar”. Den långa hemresan har börjat och nu är förbindelsen till Sam, Jack och alla de andra svarta människorna bruten för gott. Hemma i Sverige regnar det, i Casablanca regnar det aldrig. I slutet av boken är den svenska kärnfamiljen återförenad och boken slutar med orden. ”Och så skrattade både Stina och Lars och mamma och pappa”, som om allting hade varit ett gott skämt.
När jag många år senare på 1970-talet studerade engelska och läste Wlilliam Faulkners roman The Unvanquished (1938), kom jag att tänka på negerpojken Sam. Faulkners bok skildrar tiden kring det amerikanska inbördeskriget och tiden, då de svarta slavarna frigjordes. Berättarjaget är Bayard, en ung vit pojke, som har en jämnårig svart vän, Ringo. Att Ringo måste sova på en matta på golvet, medan Bayard sov i en riktig säng, tyckte vi, de unga finländska studenterna, att var helt oacceptabelt. Vi tyckte att Faulkner som författare borde ha kommenterat denna orättvisa, men vår amerikanska lektor ansåg att författarens primära uppgift är återge verkligheten sådan som den är, inte att kommentera den. Och det är väl just detta som Hans Peterson gjorde i ”Stina och Lars i Afrika”.
Philip Roths debutbok Farväl, Columbus (1959) fick mig också att tänka på Sam och på sättet som vita personer uppfattar mörkhyade som ”färgade”. En ung judisk bibliotekarie ser en svart pojke sitta och bläddra i en bok om Gauguin. Pojken är mycket svart, men hans läppar får bibliotekarien att tänka på ett ofullbordat lager av färg. Senare skrev Roth romanen Skamfläcken (2000), vars huvudperson är den vite universitetsprofessorn Coleman Silk, som i själva verket har svarta föräldrar. En liknande rasfixerad tematik finns i Hari Kunzrus roman Imitatören (2002), som handlar om den kameleontlike pojken Pran, vars mor är indiska och far britt. När han förvandlas till Oxfordaristokraten Jonathan Bridgeman, hatar han svarta personer, som i hans ögon är lika svarta ”som natten, som tjära, kol, korpar, lakrits och begravningsentreprenörens kostymer”.
På 1940-talet förde Anaïs Nin psykiatern Otto Rank till en klubb i Harlem för att titta på de sensuellt dansande negrerna. I övrigt är det tunnsått med svarta personer i vita författares verk. De finns kanske någonstans i bakgrunden, så som äppelplockarna i John Irvings Ciderhusreglerna (1985). I Russell Banks The Darling (2004) hyser en vit amerikansk kvinna mera sympati för utrotningshotade schimpanser än för sina egna mörkhyade barn i ett Liberia på tröskeln till 1990-talets inbördeskrig.
Joseph Conrads naturalistiska sätt att skildra de svarta vildarna i Mörkrets hjärta (1899) har kanske inte överträffats, men sydafrikanen J.M.Coetzee har tillsvidare avstått från att skapa en svart romanperson intellektuellt likvärdig med professor David Lurie i Onåd (1999). I sin självbiografi Under huden (1994) skildrar Doris Lessing kolonialtidens verklighet i Rhodesia; hennes mor var förberedd på ett livligt sällskapsliv i markbushen och tog med sig sina aftonklänningar, det tunga bordssilvret, de orientaliska mattorna, pianot. I filmversionen av Karen Blixens Den afrikanska farmen blir musiken som i safaritältets trygghet strömmar ur grammofonens stora tratt ett slags symbol för hela den europeiska civilisationen. I Alexandra Fullers barndomsmemoarer Don’t Let’s Go to the Dogs Tonight (2001) rider den engelska mamman omkring på den zimbabwiska farmen och ryter okontrollerat åt de svarta familjerna som utan lov har bosatt sig på betesmarkerna.
Kvinnliga afrikansk-amerikanska författare, så som Toni Morrison och Alice Walker, skildrar ofta en hermetiskt sluten värld, i vilken våld, incest och pedofili florerar och i vilken det inte finns rum för en enda vit person. I James Baldwins böcker från 1960-talet får rasismen ofta en utpräglat sexuell karaktär. I novellen Going To Meet the Man återfår en vit man, som lider av impotens i den äktenskapliga sängen, sin virilitet när han tänker på den lynchade svarte mannen som i hans barndom kastrerades mitt framför ögonen på vita människor. I Baldwins roman Another Country (1962) förför den unge jazztrummisen Rufus en vit sydstatskvinna på en balkong mitt under en fest, och låter sig själv förföras av en vit man innan han begår självmord genom att hoppa ner
från George Washingtonbron.
I vita gayförfattares böcker förekommer samma rasliga stereotypier som i det omgivande heterosexuella samhället. I Edmund Whites roman The Married Man (2000) attraheras den vite amerikanen Peter av svarta män, men får just inga kicks av afrikaner i Paris, som han anser vara för främmande och stambundna (”tribal”) jämfört med sofistikerade svarta amerikaner i New York. I Alan Hollinghursts The Swimming-Pool Library (1988) har den 24-årige aristokratiske William i London ett förhållande med den 17-årige Arthur, som är svart och säljer droger, men drabbas av ont samvete då han inser att ynglingen är på god väg att bli hans ”slav och leksak”.
Och när jag läser Joyce Carol Oates Jag ska ta dig dit (2002), tänker jag på lilla Stina på Hultö, som kanske som fullvuxen kvinna kommer att få en komplicerad inställning till svarta män. I Oates roman blir en ung vit kvinna kär i den begåvade Vernor Matheius, som är svart och studerar filosofi. Hon inleder ett förhållande med honom, omöjligt i det tidiga 1960-talets USA, och det är med en blandning av förvåning, beundran och skam som hon ständigt grubblar över hans rasliga identitet: ”Vernor Matheius ansikte hade ’negroida’ drag och han var, om man absolut skulle kategorisera honom med burdusa, fundamentala, rasistiska termer en ”neger”.(—) Hans hår var utan tvivel negerhår: mörkt, lite flottigt, krulligt och klippt så tätt intill huvudet att jag tyckte det såg underbart hårt och bestämt ut, som ett konstverk. Eftersom jag hade blivit uppmärksam på Vernor Matheius på grund av hans röst, hans språk och hans uppenbara intelligens ansåg jag inte att hans ras var det mest framträdande draget hos honom”.
En av de mest gripande och komplexa skildringar av rasliga stereotypier finns i Caryl Phillips Dancing in the Dark (2005), som i romanform skildrar Bert Williams liv. Williams föddes år 1876 på Bahamaöarna med både afrikanskt och danskt påbrå. Tillsammans med George Walker blev han vid sekelskiftet en av Amerikas mest populära vaudevilleartister. Bert Williams tragedi var att han även som mörkhyad blev tvungen att svärta sitt ansikte för sina scenuppträdanden, eftersom den vita publiken fann det så hejdlöst roligt. Att spela den lustige, tröge negern knäckte honom till slut. Jag lyssnar på sången ”Nobody” på en webbsajt, ljudet är lika skrällande som i mormors gamla grammofon, men Bert Williams röst når oss fortfarande, efter decennier av stereotypiskt tänkande. Phillips tecknar ett mångtydigt porträtt av en beläst och känslig man vars inre smärta antagligen ingen vit person kunde förstå.
Skribenten är författare
Marianne Backlén
