Ny Tids civiltjänstgörare Mikael Brunila var från lördag till söndag 22 timmar i polisens förvar misstänkt för upplopp.

På lördag kl. 17.45 anländer jag till torget vid Kiasma. Smash Asem står det i kalendern. Folkskaran är brokig. Många bekanta från fogliga medborgarorganisationer har kommit för att se om mediahypen hade någon grund i verkligheten. Om man verkligen skulle ”… hämta lite kaos även till Helsingfors gator”. Bekanta syns också i den andra, svartklädda, skaran. Ett par maskerade män, eller kvinnor som det snart ska visa sig, hälsar på mig. Med samma förstår jag att snacket om kaos inte kommer att uppföljas i verkligheten. Det här är lugna typer, mänskor som på sin höjd maskerat sig för att kunna sprida lite färg på stadens gråa väggar.

En halv timme senare börjar provokationerna. Demonstrationen står lika stilla som förut, lika lugn som förut, då skumma blåklädda män utan förvarning omringar området mellan Kiasma och Posthuset. Uppställda på rad isolerar polisen oss från omgivningen. Ingen släpps ut. Stormsköldar och batonger plockas fram. ”Vad fan är det som händer?” Så börjar vi förstå och ilsket ironiska röster höjs: ”Hyvä kytät, niin sitä pitää” – ”Bra snutar, bra jobbat”.

Under de tre följande timmarna lunkar vi mest runt området, som minskar alltmedan belägringen dras åt. Folk är i första hand förundrade eller roade och i andra hand ilskna. Ett godkännande ord om polisens agerande hör jag inte. Varierande scener att se eller delta i spelas upp framför mina ögon. En tonårskille som står och käftas med polisen får runda ögon då raden plötsligt öppnas och sex poliser slungar sig över honom. Samma scen upprepas i flera varianter. Alltid våldsamt.

– Mull on pamppu, teill on pamppu eli otetaan matsi – Jag har en batong, ni har en batong, ska vi slåss? råskriker en maskerad demonstrant utrustad med en käpp. Han haffas fortare än kvickt av snuten.

Någon sitter lutad mot Kiasmas vägg. Nykter. Obeväpnad. Lugn. Plötsligt dyker en grupp med poliser över honom och drar undan honom med våld. Det godtyckliga våldet fortsätter hela kvällen.

En arresterad man skriker från en buss att han behöver kissa. Vi skriker och har oss inför polisen, men det leder inte till någon reaktion. Bara stenansikten och tomma blickar möter oss. Senare läser jag i Hufvudstadsbladet att urin runnit ut under bussdörrarna.

Det kreativa motståndet florerar. Ringlekar, capoeira och allsång. För att demonstrera vår oskuld börjar vi skrika ”Hjälp!” och ”Släpp ut oss!”. Men leken tjänar inget till. Den närmaste folkmassan har fösts till Forum och utom hörselavstånd.

 

Godtyckligt polisarbete

Mycket resurser hade satsats på pådraget (400 kravallpoliser på plats, påstod en polis senare på stationen). Däremot tycktes upplysningskassan ha varit tom. En raspig röst ekar genom en megafon. Budskapet unnas dem med god hörsel. Resten får fråga sig fram om vad som pågår. Demonstrationen är upplöst, får jag till slut veta. Alla ska lämna platsen. Det uppstår vissa praktiska problem. Tydligen har synkroniseringen mellan megafonkillen och trupperna inte gått väl till väga. Ingen släpps nämligen ut på länge. Så småningom börjar folkmassan sippra ut. En efter en får man gå och kasta tärning om man skall släppas eller gripas. Folk med halsduk vågar inte gå, eftersom det lär användas som motiv till häktning. Det är alltså bara att chansa. Oberoende skulle man bli fotad och kroppsvisiterad. Jag besluter mig för att stanna inne. Först utpressning och kringskuren demokrati. Sen knäböja sig inför förövarna. Nej tack.

”Nu ska vi göra mediearbete”. Beslutet mellan några bekanta om att kontakta medier kommer sent. Vi fixar numren till olika nyhetsredaktioner och börjar ringa runt. Kari Rajamäki måste överröstas i ett tidigt skede.

När snaran uteslutit alla utom en handfull, skriker poliserna att ”alla fotografer ska lämna området eller bli häktade”. En grupp människor sätter sig i ring och tar varandras händer. Mitt samtal med Radio Vega får ett abrupt slut då jag inser att de snart är över oss. Det trygga avståndet i början har reducerats till en slinga med en diameter på ett fåtal meter. Jag slinker in i ringen. Tillsammans med en kompis säger vi samstämmigt till polisen att vi är rädda. Otroligt rädda. En tredje person rabblar upp vårt ställningstagande: ”Den här demonstrationen är fullständigt laglig, ni har ingen rätt att vare sig skingra eller gripa oss… ”.

– Nåja så tar vi dom en i taget, pojkar, skriker en av poliserna.

Följande ögonblick rycks jag kraftigt upp av två poliser och släpas intill polisbussen. Ingenting i huvudet faller riktigt på sin plats. Ska man i det här skedet vägra eller samarbeta? Polisen trycker mig till marken, och all stimuli utanför den omedelbara situationen filtreras bort. Mina händer pressas med våld bakom ryggen – trots att jag uppger mig färdig att samarbeta. Buntband (sådana där plastband som man använder för att bunta ihop elkablar) spänns runt mina handleder. Det gör ont, jag säger det och skriker som en liten flicka, men det kvittar. Sedan står vi plötsligt i led. Härefter är jag ”nr 5”. I kalabaliken påstår en polis att min kompis bitit honom i handen – som skyddades av tjocka kravallhandskar. Som straff slog de honom i huvudet och med batong i armen.

Efter ett tag leder de oss in i en buss. Min kompis ber om smärtstillande. Inget svar. Jag ber om att slippa buntbanden men får inget svar. Det irrationella beteendet går inte att lösa genom tjat. Men om man frågar samma sak i lämpliga intervall kan man efter ett tag få gehör för sina behov.

Ungefär två timmar senare – klockorna har tagits av oss – är vi inne på polisstationen i Tölö sporthall. En och en leds vi in. Min vädjan om att få ringa min bror och meddela att det gått sämre än väntat nekas på rak arm. Åklagaren besluter om sådant. Dessutom är jag myndig, en vuxen man, så jag klarar mig. Oro för anhöriga måste vara åldersbundet.

Foton knäpps, personuppgifter antecknas och så bär det av till cellen. Tre gånger tre meter visar det sig. Vit och sjukhusgrön betong. Tre människor delar på en gul plastmadrass för berusade. Det här är ju trots allt en fyllecell. Toalett finns men ingen spolknapp, så man måste be polisen spola. Svaret kan dröja en timme eller en minut. Tydligen beroende på polishumöret. Fast man vänjer ju sig vid lukten efter ett tag. Samma linje gäller i allt. De som skriker efter läkare får inget svar. De som skriker efter mat – 12 timmar efter gripandet och med ett bröd och lite yoghurt i magen – får inget svar. Om tiden går eller står still är svårt att säga. Klockor och mobiler har beslagtagits, och inget dagsljus kommer in. Då och då slumrar man till, och när man vaknar vet man inte hur länge man varit där Värre än så, hur länge man ska vara kvar. Jag klamrar mig fast vid hoppet om att komma ut till morgonen.

När celldörren slås upp och en polis skriker ”Frukost”, vet jag att jag måste komma på ett nytt halmstrå att gripa mig fast vid. Vi kommer att sitta här länge ännu. ”Hur länge?”, undrar någon, kanske jag. Förhören börjar om några timmar får vi veta. Klockan är nio.

Det blir sex timmars väntan för mig. Utan några som helst yttre någon som helst kontakt med yttervärlden. Det enda som hörs är steg i korridoren och andra fångars sporadiska vredesutbrott mot celldörrarna. Och så ropen efter basförnödenheter förstås. Klockan tre öppnas dörren åter, och jag förs till ett utrymme med flera poliser.

– Det här är inget förhör, vi ska bara ta lite fingeravtryck och DNA-test.

– Jaha, vad är jag anklagad för då?

– Det framkommer under förhöret.

– Och när börjar förhöret?

– Om en stund.

– Just, och får jag nu ringa min bror?

– Det får du fråga under förhöret.

Jag upptäcker ett mönster. Allting sker om en obestämd tid och alla beslut fattas i nästa skede. Oberoende av vilket skede man är i.

 

Yoghurt och bröd

Tillbaka i cellen, dags för mat. De som sitter kvar är alla vegetarianer, men maten har kött i sig. ”Ni borde ha meddelat att ni vill ha vegetariskt.” När man borde ha gjort det blir oklart, eftersom vi varken fått svar på frågor om mat tidigare eller tillfrågats något angående menyn.

Mot mina vacklande principer äter jag ändå, men min cellkompis låter bli. För honom blir dieten två bröd och en yoghurt. Vi har alltså suttit häktade i närmare 20 timmar. Och förhören låter vänta på sig.

Sedan sjutiden får jag veta att de flesta av oss står åtalade för upplopp. Beskrivningen samspelar dåligt med det faktiska. Förhören går lugnt och jag ålar mig fram med halvsanningar. Den rekommenderade ”inga kommentarer”-linjen får vika inför min iver att komma ut. Om högst en timme är jag på fri fot gissar förhörstanten. Och ser man på. En timme senare, klockan åtta, är jag ute. 22 timmar finka ligger bakom mig. Men åtalet om upplopp lever kvar.

Omringandet av demonstrationen var fullständigt oacceptabelt. De fullständigt godtyckliga arresteringarna var fullständigt oacceptabla. Att vi behandlades som boskap i cellerna var fullständigt oacceptabelt. Och då ger jag blanka fan i om det var standardprocedur eller ej. Demokratin har tagit en törn. Yttrandefriheten har tagit en törn. Om man var myndig fick inte ens anhöriga veta ifall man var inne. Ingen av mina anhöriga visste med säkerhet var jag var. Vårt medborgarskap sattes i vänteläge, vi slutade existera i ett dygn.