Den konventionella dramatiska berättelsen intresserar inte den österrikiska regissören Jessica Hausner. Hon gör filmer där konstruktion och klippning är viktigare än handling.

Ett par dagar innan vi ska träffas ringer Jessica Hausner för att inställa sitt Finlandsbesök, det är något med familjen. Hon hör till de österrikiska regissörer som slog igenom under den österrikiska filmens korta storhetstid i början av 2000-talet. I mitt medvetande fastnade hon med sin film Lovely Rita som den konstnärligaste av de nya österrikiska regissörerna. Hon talade öppet för form framom handling och kunde fälla småpretentiösa uttalanden som ”jag vill göra filmer om döden, som ingen kan omfatta, som är ogripbar och mystisk, och ändå en självklarhet.
”Tillsammans med de internationellt erkända Florian Flicker, Ulrich Seidl, Barbara Albert skulle Hausner göra Österike till det nya Danmark i filmväg. Danmark hade fått se en ny internationellt renommerad generation av filmskapare ta över under 1990-talet och blivit en filmnation av rang i Europa.

– Vi hade till och med vår egen von Trier i Michael Haneke som på samma sätt banat väg för ett genombrott, säger Hausner.

Hon låter inte på när så olycklig som jag förväntat mig, när vi samtalar över en knastrande telefonlinje några dagar senare, då efterspelet till de lovande filmåren kommer till tals.

Succéhistorien fick ett ganska visset slut innan den på allvar kommit igång. Jörg Haiders konservativa regering, som tillträdde år 2000, gick varje år allt hårdare åt kulturpengarna. Film hörde till de kulturgrenar som drabbades värst.

– Det är inte fråga om att det inte skulle gå att göra film utan pengar, det har många filmstorheter visat vara fullt möjligt.

– Men film utan pengar är lite som att försöka få en bil utan bränsle att rulla. Man får skuffa, det går fruktansvärt långsamt och är förbannat tungt.

Hausner hade 1999 grundat ett produktionsbolag, Coop99, tillsammans med Barbara Albert och två andra österrikiska regissörer. De statliga medlens bortfall tärde märkbart på verksamheten.

– Å andra sidan går jag inte med på att säga att det bara var av ondo. Samtidigt som Österrike förvandlades till filmens u-land var vi tvungna att söka oss över gränserna till Europa. Europeiska samproduktioner har tryggat finansieringen och gett idéutbyte.

Genrefilmer

Hausners senaste film, den tysk-österrikiska samproduktionen Hotel, var orsaken till det planerade Finlandsbesöket som int blev av. Filmen var en av de tio europeiska fantasyfilmer som tävlade om Méliès d’Or-priset på filmfestivalen Espoo Ciné (mera om tävlingen på sidan 10). Hotel är en skräckthriller om ett avlägset hotell i Alperna där en receptionist försvinner under oklara förhållanden.

– Genrefilmer har fastslagna regler och konventioner som får åskådaren att känna sig trygg. Jag ville göra en genrefilm för att ställa dessa på huvudet. Med små vilseledande element kan man beröva åskådaren hennes trygghet.

Därför skapas spänningen i Hotel av filmens konstruktion och klippning, snarare än av ett konkret hot. Innehållet öppnas inte enbart av att man förstår karaktärernas tankar och motiv. Hausner använder vissa återkommande dramatiska lockbeten. Ett sådant är ”Skogsfrun”, en figur som är hämtad ur den germanska mytologin och som finns med i berättelsen för att vilseleda åskådaren.

– Mina filmer utgår ändå inte från publiken. Publiken är ett abstrakt begrepp, den utgörs alltid ändå av enskilda individer. Jag kan inte tänka mig göra filmer åt herr Meyer eller fru Schmitt utan ser alltid mig själv som den enda sanna publiken.

Hotel spelades in på fyra olika hotell i Alperna. Hausner har själv bott på ett av dem som barn – en mycket gammal byggnad med långa korridorer fyllda med ljud av knakande trä.

– Minnen från barndomen har ofta en drömsk, lite magisk prägel. De är också förknippade med starka känslor. Om man lyckas återskapa de här minnena på film brukar det ge upphov till starka och genuina känslor.

– I Hotel lyckades jag ganska bra med den kusliga stämning jag upplevde på hotellet som barn. Filmen behandlar på sätt och vis åskådaren som ett barn, för barn ser inte helheter utan bara lösryckta skrämmande skeenden.

Filmens besvärliga ramar

Efter Hotel har Hausner arbetat med videoinstallationer. Hennes senaste installation Toast är en loop på 20 minuter och bygger på en mycket vardaglig situation –  en kvinna som lagar och äter upp en smörgås.

– Det som alltid har fascinerat mig är att installationer har annorlunda förutsättningar än film, säger Hausner.

Hon menar att det är regissören som ramar in berättelsen på film medan det är åskådaren som gör det i en videoinstallation. Åskådaren kommer till ett galleri och ser på installationen i fem eller tio minuter eller stannar eventuellt för att se hela loopen. Beroende på hur länge man ser blir olika delar av berättelsen meningsfulla och olika symboler centrala för helheten. Handlingen som regissören skapar finns inte, den egentliga handlingen finns bara hos åskådaren.

– Ämnet intresserade mig redan när jag gjorde Hotel. Jag experimenterade med ett minimalistiskt bildspråk och lämnade slutet öppet, men kom fram till att jag ändå begränsat åskådarens möjlighet till tolkning.

Efter Toast har Hausner arbetat med ett manuskript för en ny film i över ett år, men hon har varit otillfredsställd med filmens bundna form efter arbetet med installationerna. Hon har skrivit på manu-skriptet i över ett år för att komma åt en kärna som skulle vara öppen för tolkningar.

– Den konventionella berättelsen som förklaras genom en dramatisk utveckling intresserar mig inte längre. Händelser utvecklas helt ologiskt, de avbryts utan att avslutas, fantastiska öppningar leder till katastrofala slut, mänskliga ansträngningar ger resultat eller dör ut. 

Anton Schüller

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.