Fråga inte mig hur man tänker i USA. Jag bor i en del av landet som dessvärre inte är särskilt representativt. I Cambridge, den charmiga universitetsstad utanför Boston som nu är mitt hem, röstar man religiöst på demokraterna, citerar Said och Chomsky vid frukostbordet, och diskuterar immigrationslagstiftningen med kassören Pablo medan han packar ekologiska matvaror i en tygkasse. T-skjortor med politiska budskap, som t.ex.Dissent is patriotic är populära här. Likaså cyklar.

Varje veckoslut ordnas det busiga anti-Bushdemonstrationer på Harvard square, invid tidningskiosken som är berömd för att ha sålt Pravda under McCarthy-tiden. Stadens metrolinje heter kanske inte Red line av en slump…

När människor säger att den bitskaste kritiken av USA:s utrikespolitik kommer inifrån landet måste det ha varit Massachusettsborna man tänkte på. T.o.m. de bostadslösa har anti-Bushknappar på sig här. Under den dryga månad som jag nu bott i landet har jag redan lärt mig att vänta på den ursäkt ”för vårt lands fruktansvärda beteende” som varje diskussion med en inföding ofrånkomligen bjuder på. Själv fick jag min första ursäkt en timme efter att ha landat i Boston. En kollega diskuterade häromdagen med en man som bokstavligen började gråta av bestörtning och besvikelse över sitt lands politik.

Ibland undrar man om staden alls tillhör resten av USA, om självständighetsförklaringen gick en på något sätt förbi. Det var nämligen – ingen mindre än – Irans förra presidentKhatami som besökte den respekterade Kennedy School of Government i Cambridge för ett par veckor sedan. Borgmästaren försökte visserligen neka polisskydd till Khatami, som han betecknade som ”terroristen”, men det var ingen som lyssnade eller brydde sig. Tillställningen som var gratis och öppen för allmänheten var fullständigt fullbokad. Den direktsändes lyckligtvis på nätet och på en lokal tv-kanal, så jag kunde följa med den.

Till min besvikelse var det inget märkvärdigt med Khatamis tal den kvällen. Han kritiserade Bush och al-Qaida och försvarade Hizbollah. Annars höll han sig till plattityder om samförstånd och fred. Men det var under frågestunden mot slutet, då publiken rentav uppmuntrades att ställa svåra frågor, som det enda nämnvärda ägde rum. En ung studerande önskade veta Khatamis åsikt om president Ahmadinejads berömda uttalanden om Israel och om att landet borde utplånas.

”Det finns bara en nation som i själva verket utplånats under de senaste 60 åren”, svarade Khatami, ”den palestinska”.

Då fick Irans förre president kvällens första applåder.

Inte illa i ett land som har tämligen lätt för att kritisera sin egen regering, medan den viskar sin kritik av Israel – också i röda Cambridge. Men sluta inte din bojkott av McDonalds ännu.

Något godtagbart alternativt till Bush och republikanerna finns tillsvidare inte i sikte i USA. Demokraterna har visserligen några representanter som aggressivt motsätter sig regeringens linje, och en vändning vänsterut någon gång i framtiden är inte otänkbar. Men än så länge är det långt dit. Partiet, med Hillary Clinton och den nya stjärnanBarack Obama i spetsen, är i det stora hela överens med Bush ifråga om det viktigaste: nämligen Mellanöstern. Demokraterna kräver inte ett slut på krigen vare sig i Afghanistan eller Irak eller en diplomatisk lösning med Iran. Inte heller att Guantanamo stängs. Däremot att man tar till hårda tag mot illegala invandrare.

Säkert blir mina grannar riktigt glada om USA:s nästa president blir en demokrat eller om partiet vinner kongressvalet senare i år. Inte för att de förespråkar krig eller tortyr, utan för att de vill tro att det blir en förändring. I den förhoppningen är Cambridgeborna inte ensamma.