Sixten Korkman, vd för Näringslivets delegation EVA, uttryckte i TV (A-plus, 31.8) sin oro över den stundande riksdagsbehandlingen av budgeten. ”Situationen är så till vida besvärlig att det går bra, det har länge gått bra, och det är val på kommande. Då är det lätt hänt att partierna börjar tävla om vem som lovar folket större förmåner”, sade Korkman, och varnade för att de offentliga utgifterna i en sån ”yra” lätt kan ökas på ett sätt som är ”ytterst problematiskt med tanke på vår utveckling på lång sikt”.

Problemet är, menade Korkman, att folk blir mer missnöjda ju bättre det går, de anser att ”de eftersläpningar, som vi alla på ett eller annat sätt lidit av, nu borde åtgärdas. Andan tycks vara den att vi nu ska gå från tillväxtpolitik till fördelningspolitik. Det är fel linje.”

Och situationen är i sanning besvärlig – nämligen för Korkman och hans uppdragsgivare. Hur ska de få folk att förstå att det är ”fel linje” att ge mer pengar till offentlig service, att höja understöd, pensioner och ersättningar i en situation där vem som helst kan se att det skulle behövas, och att pengarna finns där?

Några vettiga argument för det kan man inte ge, och Korkman försöker inte heller. I stället skräms han med spöken, och påstår att situationen nu påminner om tiden just före depressionen då alla trodde att tillväxten aldrig skulle ta slut – minns hur det slutade då!

Att det förr eller senare kommer nya ekonomiska svackor är förstås klart, det gör det alltid. Men det betyder ju inte att vi nu borde agera som om det redan var depression. Och framför allt är det vilseledande att antyda att ökade offentliga utgifter skulle driva oss mot en kris (depressionen i början av 90-talet utlöstes ju verkligen inte av överstora offentliga utgifter).

 

Att kontrastera ”tillväxtpolitik” och ”fördelningspolitik” är f.ö. båg alltigenom. Att sänka skatter är också det att fördela pengar, att ge mer pengar åt dem som får sänkt skatt. Och varje form av tillväxtpolitik är alltid samtidigt fördelningspolitik, helt enkelt för att tillväxten i ekonomin alltid fördelas på ett eller annat sätt. Vissa får mer, andra mindre, och några får det kanske sämre.

Som alla vet har det redan länge gått mycket illa för många finländare, även om det gått bra för Finland. Inkomstskillnaderna har också ökat generellt. 1990–2002 ökade den disponibla realinkomsten i genomsnitt med dryga 19 %, vilket ju inte är illa. Men tittar man på fördelningen märker man att inkomsterna för den fattigaste tiondelen av befolkningen ökade med bara dryga 1 %. Den nästfattigaste tiondelen fick redan nästan 7 % mer, och inkomstökningen blir större för varje tiondel.

Men först den nästrikaste tiondelen hade en faktisk inkomstökning (knappa 20 %) som är större än medeltalet för alla. För den rikaste tiondelen var ökningen redan nästan 45%, och för den rikaste procenten finländare ökade inkomsterna med över 120 %. Ingen ”eftersläpning” där inte – och utvecklingen har fortsatt i samma riktning.

Det här är fördelningspolitiken bakom den tillväxtpolitik som Korkman vill fortsätta med. D.v.s. det är en sida av fördelningspolitiken, en annan och lika viktig är att staten tagit resurser från kommunerna, d.v.s. i praktiken från välfärdstjänsterna, som idag ser ut därefter

 

Den enkla poängen är att all tillväxtpolitik är en mer eller mindre medveten fördelningspolitik – och den som bedrivs nu är en högst ojämlik och serviceförsämrande sådan. En andra, lika enkel poäng är att det slags fördelningspolitik som Korkman varnar för, d.v.s. ökade offentliga utgifter, mycket väl kan skapa lika stor eller större tillväxt än skattesänkningar gör.

Att ekonomin under de senaste åren vuxit samtidigt som skatterna sänkts är sant, men det bevisar förstås inte att den vuxit för att skatterna sänkts. Och att påstå att skattesänkningar i sig automatiskt ger tillväxt är lika idiotiskt som att påstå att tillväxt i sig automatiskt är bra för alla.

Om medelinkomsttagare A får en skattelättnad på 100 euro, så betyder det att hon kan köpa varor och tjänster för 100 euro mer än tidigare, vilket betyder att andra kan producera och sälja dessa varor och tjänster åt henne. Och det är bra både för henne och för dem.

Men vad hade hänt om skatten inte hade sänkts? I skattesänkningsretoriken framställs det som om 100 euro då på något sätt då skulle ha försvunnit ur ekonomin, eftersom A ju då inte hade haft denna extra slant att konsumera för. Men det är ju inte sant. Pengarna skulle inte ha försvunnit, de skulle bara ha använts av någon annan – t.ex. av de fattiga pensionärerna B, C och D vilkas folkpension kunde höjas för att skattelättnaden uteblev.

De skulle ha köpt varor och tjänster för 100 euro mer, precis liksom A, även om de kanske hade använt pengarna på andra saker än hon. Hon skulle kanske ha satsat på en ännu finare TV, pensionärerna på biobiljetter eller leverpastej, men ekonomin som helhet skulle varken ha vuxit eller minskat.

 

Genom skatter tar man inte pengar ur ekonomin utan flyttar dem från ett ställe till ett annat i ekonomin, varför skattesänkningar som sådana varken ökar eller minskar tillväxten.

Däremot kan man förstås nog åstadkomma specifika förändringar i folks ekonomiska beteende genom att specifika skatter justeras, införs eller avskaffas. De förändringarna kan i bästa fall befrämja både sysselsättning och produktivitet, och det är ju så ekonomin växer.

Hur beskattningen ska se ut är bl.a. därför en viktig politisk fråga. Men man kan inte ens börja diskutera den så länge man påstår att skattesänkningar i sig är ett recept för tillväxt.

 

Den här kolumnen innehåller bara elementär logik och lättillgängliga fakta. Den är alltså högst trivial. Jag beklagar. Men vad ska man göra när den offentliga ekonomisk-politiska diskussionen förs som om logik och fakta inte existerade? Vad ska man göra när någon uppmanar oss att för allt i världen inte spendera pengar när vi har dem, på det vi behöver och vill ha?

Skribenten är filosof