Den belgiska regissören Fabrice du Welz besökte Espoo Ciné för att rösta fram Europas bästa fantasyfilm 2006.
– Under de senaste tio åren har skräckfilmen blivit barnunderhållning, säger Fabrice du Welz
– Regression, guldägg, snabba pengar, ett helt produktionsmaskineri av hollywoodiansk skräck. du Welz hämtar andan ett tag före nästa smädelsesalva. Den belgiska regissören kan sin skräckfilm. Förutom regiarbeten har han manuskript, animationer och tv-arbeten i sin CV.
– Japan, som ännu för fem år sedan var skräckens förlovade land, har hamnat i en rundgång och återskapar nu samma berättelse gång på gång, för att sälja den som remake till Hollywood: Ringu, Dark Water, Ju-on osv.
Under en vecka i augusti samlades europeiska fantasy- och skräckfilmspersonligheter i kulturhuset i Hagalund under filmfestivalen Espoo Ciné, för att välja bästa europeiska fantasyfilm 2006. Den årliga Méliès d’Or-tävlingen ordnades nu för första gången i Finland. Värdskapet cirkulerar mellan tio olika filmfestivaler i Europa som nominerar var sitt bidrag till Méliès d’Or och som dessutom utser en jurymedlem.
– De festivaler som Europeiska förbundet för fantasyfilmfestivaler, EFFFF, ordnar är i särklass den bästa distributionskanalen för europeisk fantasy- och skräckfilm, säger du Welz, som lugnat sig en aning.
EFFFF (European Fantastic Film Festivals Federation) är en takorganisation för 20 filmfestivaler runt om i Europa. Organisationens målsättning är att främja europeisk fantasyfilm, vilket i första hand sker genom att visa filmer på de olika europeiska festivalerna med en sammanlagd publik på 600 000 åskådare.
– De olika festivalerna är dessutom ett bevis på den enorma kreativitet och kunskap som finns bland filmskapare i Europa. Här görs mycket bra fantasy- och skräckfilm.
du Welz är i Esbo som juryrepsentant för Internationella fantasyfilmfestivalen i Bryssel. Men han har också själv deltagit i tävlingen för ett par år sedan med sin film Calvaire.
De tio tävlingsfilmerna för i år var Adams æbler, Animal, Den bryesomme mannen, The Descent, Hotel, Il mistero di Lovecraft, Naboer, Storm, Strings och Trouble.
Olika slags skräck
Skräckfilmen befann sig länge i den smaklösa degenererade exploateringens gränsland. Samtidigt var den länge synonym med lusten att chockera och strävan att töja på gränserna för det acceptabla i fråga om religion, sexualitet, nakenhet och explicit våld.
– Att dra fantasy- och skräckfilmen över en och samma kam är inte längre möjligt. Det räcker med att ta en titt på de tio tävlingsbidragen. I dag handlar det snarare om undergenrer. Skräck och fantasy går åtminstone att dela in i visuell-, action-, pop-, och serieteckningsskräck. Naboer är storslaget visuell i sin skräcktappning, The Descent är en utomordentligt välgenomförd popskräckfilm medan Animal är renodlad actionskräck.
Människans arkaiska tillstånd – en av de äldsta skräckfilmstabuna – är ett återkommande tema i tävlingsbidragen, men vampyrernas och monstrens tid tycks däremot vara förbi.
– Vissa kallar det för “det djuriska hos människan”, men det handlar snarare om sidor vi inte vill se i oss själva, och blir så utomordentligt upprörda av när vi ändå lägger märke till dem.
– Människans förnekelseprocesser är det enda riktigt livskraftiga filmmonstret, säger du Welz, och ler nitiskt.
Filmen ska föra med sig åskådaren och lotsa in henne i en värld hon inte vill erfara, men som hon inte kan låta bli att titta på. Det är i huvudsak det här som skiljer fantasy- och skräckfilm från annan film. För fantasy- och skräckgenren bjuder inte på katharsis, utan lockar i stället åskådaren att ta steget ut i det okända. Efter dessa extrema simulationer känner man adrenalinet och endorfinet flöda, skräck och fantasy är en påtagligt fysisk förnimmelse.
– Det är mycket olika saker som skrämmer och får igång oss. Det märktes redan inom juryn. Det är ett slags jakt på ens egen värsta rädsla som aldrig går att förutsäga.
– Därför saknar dagens skräckfilmer given form. Todd Solondzs filmer med deras makabra vardalighet, är för många det mest skräckinjagande som finns.
Visuellt våld
En mycket oenig jury tilldelade till slut den danska filmen Adams æpler Méliès d’Or, med motiveringen, “en magisk berättelse kryddad med svart humor som påminner oss om att det finns en gråzon mellan det onda och det goda i vilken vi har möjlighet att växa och fatta beslut”.
– Jag höll in i det sista på en annan nordisk film, Naboer. Den närmar sig människan ur ett schizofrent och våldsamt perspektiv och är underbart visuell.
Juryn tilldelade Naboer ett hedersomnämnande för dess lyckade plantering av skräck mitt i vardagen.
– Dessutom är den formmässigt mycket ambitiös, vilket är viktigt för genren nu när Hollywood har utvecklat sitt skräckmaskineri. Att göra fantasy- och skräckfilm som kan tävla i Cannes är det enda sättet att höja prestigen.
Skräckindustrin har gått en självförtärande utveckling till mötes när den i alltför stor utsträckning litar på datoriserade skräckeffekter. Dessa är dyra och kräver å sin sida att filmerna är vinstbringande och då måste man pressa ner åldersgränserna för att maximera vinsterna.
Å andra sidan är tilltron till specialeffekter egentligen ingen ny företeelse i fantasy- och skräckfilm. Redan den första stora fantasyfilmmakaren Georges Méliès använde sig av visuella specialeffekter i sina filmer i början på 1900-talet medan den stora skräckfilmslegenden Mario Bava utvecklade ett helt nytt slags kameraarbete för att hans gotiska estetik skulle komma till rätta.
– I slutändan handlar det alltid om hur filmmakaren hanterar sitt ämne. För många datoriserade effekter brukar få regissören att tappa taget om ämnet. Effekterna saknar i värsta fall filmatisk motivering och tillkommer snarare för att filmer ska kunna marknadsföras som större, bättre och vackrare.
Go East
– Den europeiska filmen lever som bäst i en brytningsperiod. Många av de intressantaste europeiska filmerna görs för tillfället i länder som ännu på 1980-talet låg bakom järnridån.
Tjeckien, Ungern, Rumäninen med flera besitter mängdvis med unga intressanta talanger, dessutom är Ryssland återigen på frammarsch. I de här länderna finns det åtskilliga intressanta berättelser. Människor som var unga eller barn när kommunismen föll samman ,har precis blivit verksamma konstnärer. Ännu längre österut i länder som Sydkorea och Georgien, håller också en helt ny generation av intressanta regissörer på att växa fram.
– Dessa människor har en tänkvärd historia som ger upphov till underbara idéer. Till exempel ungraren György Pálfis film Taxidermia är nog det mest skruvade jag sett på länge. Ämnesvalet är egentligen helt otänkbart och därför just perfekt på film; en generationsberättelse om tävlingsätare.
i
Melies d’Or vinnaren Adams Æpler saknar för tillfället distributör i Finland. ”Naboer” kommer att ha premiär den 6 oktober medan ”Den brysomme mannen” kan ses under Kärlek&Anarki-filmfestivalen i Helsingfors (14.–24.9). Kärlek&Anarki har också en östeuropeisk filmserie där bland annat ”Taxidermia” visas. Vissa av tävlingsfilmerna finns dessutom redan att få som DVD-utgåva.
Nästa år ordnas Méliès d’Or tävlingen i Lund i september.
Anton Schüller
