Det beräknas att fem procent av alla världens flyktingar är barn som flyr ensamma, utan sina föräldrar. Också till Finland kommer varje år ett antal sådana barn – men inte fler än vad andelen annars är i världen. När vi år 2005 fick dryga 3000 asylsökande, var kring 100 av dem barn som sökte asyl ensamma utan någon förälder eller vårdnadshavare.Ändå ter sig detta fenomen i debatten som ett markant finländskt problem.
Varför flyr ett barn ensamt? Många alternativa förklaringar har getts, allt ifrån föräldrarnas önskan att ge sitt barn en bättre framtid, till att det är lättare för ett barn att smugglas, och till teorier om ”ankarbarn”, som i framtiden ska kunna ordna resten av sina familjer till ett land i väst. Inställningen gentemot de här barnen varierar också, och har egentligen två huvudriktningar: en betoning av barnets ställning som barn, och en betoning av barnet som en person som försöker ta sig in på irreguljära sätt i landet. Således blir också behandlingen av ensamma flyktingbarn motstridig, en kamp mellan barnskyddsåtgärder och gränsbevakningsåtgärder.
Ensamma barn bor i regel i särskilda gruppboenden för barn, där man eftersträvar en hemaktig miljö och en så skyddad tillvaro för barnen som möjligt. Också asylförfarandet har anpassats efter barnets behov, och bland annat ska en företrädare utses för ensamma flyktingbarn. Men tudelningen i myndighetsuppgifterna innebär också att personalen vid mottagningsenheterna har tystnadsplikt gentemot andra myndigheter, också Utlänningsverket.
Förra våren gav regeringen en proposition dels om spårandet av flyktingbarns föräldrar, dels om förändringar i tystnadsplikten för personalen vid mottagningsenheterna för barn. Lagändringarna skulle gälla utlänningslagen och lagen om utlänningsregistret. Propositionen motiverades delvis med EU:s direktiv om mottagande av asylsökande, där medlemsstaterna åläggs att i mån av möjlighet spåra ensamma barns föräldrar. Barnets bästa angavs också som en motivering till att Utlänningsverket ska få mer omfattande befogenheter att få information om ensamma barn som söker asyl.
Beträffande tystnadsplikten föreslår regeringen att Utlänningsverket skulle få möjlighet att begära uppgifter av mottagningsenheterna om barnets föräldrar, barnets kontakter med dessa, barnets ålder, och övriga uppgifter som kan anses behövliga för att avgöra barnets asylansökan. Regeringen konstaterar också att sådana uppgifter som framkommit när en mottagningsenhets personal hjälpt barnet att t.ex. ringa sina föräldrar skulle vara inom ramen för upplysningsskyldigheten.
Låt oss för ett ögonblick försätta oss i ett sådant barns skor som flytt utan sina föräldrar. Hon är ensam långt borta hemifrån, hon har kanske uppmanats att inte berätta hur hon kommit till landet, eftersom det kan leda till att en smugglare avslöjas. Hon har kanske blivit tillsagd att inte berätta var hennes föräldrar finns, för att skydda föräldrarna, och kanske sig själv från att bli återsänd till en svår situation. Hon bor i ett hem där hon kanske småningom lyckas lita på de vuxna som vårdar henne. Samtidigt är längtan efter familjen enorm. Är det så, att hon aldrig ska kunna föra ett förtroligt samtal eller få hjälp i förtroende av en enda av dessa vuxna? Skulle ett sådant förfarande verkligen vara i linje med barnets bästa, såsom FN:s barnkonvention förutsätter att myndigheternas agerande ska vara?
Samtidigt tvingas många av de barn som kommer till Finland att återvända till en annan EU-medlemsstat i stöd av Dublin II-fördraget, som reglerar vilket EU-land som är ansvarigt för behandlandet av en asylansökan. Även om fördraget klart uttalar att ett ensamt barns asylansökan ska behandlas i det första land där hon söker asyl, har finländska myndigheter ansett att barn som lyckats resa till Finland genom flere EU-länder är så mogna, att de inte ska skyddas av särskilda stadganden om skydd för barn. Våra domstolar håller med, fast det skulle finnas en moster, farbror eller kusin i Finland som mer än gärna skulle ta hand om sin släkting. I det här sammanhanget anses EU-lagstiftningen inte binda myndigheterna. Och barn sänds tillbaka till EU-länder där de inte har en enda släkting eller någon pålitlig person som kan tänkas ta emot dem.
”Barnets bästa” är således ett flyktigt och diffust begrepp när det gäller ensamma barn som söker asyl. Synpunkter som hänför sig till att hindra att asylsökande barn kommer till Finland verkar ofta väga tyngre än sådana där barnets rättigheter och bästa beaktas. Ändå har barnets rättigheter fått en framträdande roll i vår lagstiftning och förvaltning under de senaste 30 åren. Barnets rättigheter innefattar också rätten till privatliv, och möjlighet till förtroendefulla vuxenkontakter även när barnet inte bor med sina föräldrar. Låt oss hoppas att riksdagsledamöterna vinnlägger sig om de principerna också för barn som söker asyl. Propositionen om tystnadsplikten för personalen vid mottagningshemmen för barn som söker asyl ska i dessa dagar behandlas av riksdagen.
Kristina Stenman
