I vissa litterära kretsar anses man ytlig ifall man bryr sig om hur man ser ut. Sanna Tahvanainen å andra sidan tycker att alla finlandssvenska författare är för fula. Och numera är det ju a och o med image, det räcker inte att vara bra, så säger alla. Och kanske har det egentligen alltid varit så. Att det man säger inte räcker, det är hur man ser ut, hur man ter sig, vilket läger man signalerar sig tillhöra som spelar roll.

Men vilket läger vill jag tillhöra, vill inte alla vara djupa som Marianergraven och snygga som Zadie Smith. Jag, jag vill tillhöra alla läger på en gång, inget uteslutet, som den sant övermoderna människan. Signalera de rätta värderingarna utan att sakna tolerans. För allt och alla ungefär.

Det är tur att jag har ett exemplar av Papper här bredvid mig. Modekolumnisten Ullica Hansson har nämligen besökt Köpenhamns modemässa och rapporterar följande, hon är faktiskt på samma linje som De Litterära Kretsarna: ”I höst ska man se lite nördig ut. Att vara välvårdad, snygg och välklädd är inte svårt. Att se trendigt ovårdad ut är svårare.”

Och hon fortsätter och nu börjar de små trådarna inuti mig rycka: ”Fast Elvis has left the building”, skriver hon, ”så är Bobby Ewing kvar.”

Och jag minns det som om det var igår. Lika tydligt som broderns födelse, skolstarten och gamlamormors gulhet i sakristian. Veckoslutskvällarna i för stora badrockar med chips i varma soffor och en massa oljesnack som man inte förstod och kvällen som blev natt och J.R. med sin tupé och den stackars lådformiga Cliff Barnes och Sue Ellen som vinglade mot barskåpet och, där i bakgrunden också alltid Bobby, Bobby Ewing, år ut och år in, lillebrorscowboyen Bobby med sina alltför vackra fruar, Bobby som alltid var för snäll för sitt eget bästa, Bobby med den veka rösten, Bobby som en gång dog och återuppstod i duschen för allt hade bara varit någons dröm. Och överhuvudtaget hela Dallas som man var alldeles för liten för, men ändå den där pompösa signaturmelodin som lovade stora saker, en glimt av en stor värld, av ständiga drinkar, flygplan, onda och goda. ”Bobby var sexig”, skriver modeoraklet Hansson, ”alla var vi lite småkära i honom under Dallas glansdagar.”

Och nu rycker det lite mera och nu minns jag också att det ligger i tiden att återupptäcka Bobby för till och med i Jonas Hassen Khemiris Montecore finns han med. Det är karaktären ”mammor” som förklarar varför hon, totalt emot kapitalism och USA i allmänhet, tittar på Dallas varje lördag, tillsammans med ”pappor”: ”Och mammor förklarar att Dallas är som avskräckande exempel på hur det kapitalistiska systemet förvrider folks hjärnor. Och dessutom är han Bobby en riktigt läckerbit (…)”

Jag har tur. Mitt hår är precis lagom burrigt. Nu sätter jag kökssaxen i det. Nu faller lockarna, de solblekta och de svarta, i pälsiga högar på golvet. Och i badrumsspegeln uppenbarar han sig. Komplett med mesögon och det granaktiga håret åt fel håll under cowboyhatten.

Bobby Ewing.

Och alltid var man rädd, för att han skulle falla av hästen eller, ännu värre, börja gråta.

Jag klipper mig en Bobby Ewing-frisyr. Fult och just därför trendigt på samma gång. Både och. Marianergraven och Zadie. Nu passar jag var som helst. För vem som helst. Jag kan visa upp mig på pärmarna. För Litteraturkretsarna och för Sanna. Författaren Malin Kivelä, lagom ful och just därför smidig som en orm, i hösten.