Högst uppe på Drottningsgatans backe i Uppsala tornar unversitetsbiblioteket Carolina. Från dess trappa kan man blicka ned till Stora torget på östra sidan Fyrisån. Där byter gatan namn till Vaksalagatan. I dess ände, längre än ögat når från Carolina, finns Salabacke, som bara Uppsalabor uppfattar som en backe. Här bor Elsie Johansson, framgångsrik arbetarförfattare, i en femrummare i ett nybyggt hus. “Jag hör inte till den världen”, säger hon om västra stadshalvan, lärdomsstaden. Hon blir ständigt förvånad när hon hör om de stora försäljningssiffrorna för hennes böcker, även i Uppsala, med detta främmande folk. I Anneli Jordahls fängslande bok Att besegra fru J. En bok om Elsie Johansson (Atlas 2006) säger Elsie Johansson att hon håller sig utanför etablissemanget. Det är “verket, läsaren och jag”. Sedan 1979 har Elsie Johansson gett ut arton böcker. I böckernas Uppsala är det kanske inte unikt. Men Elise Johansson har gjort en klassresa. Hon föddes 1931 i Vendels socken en bit från från Uppsala i en arbetarfamilj i ett bondesamhälle. Här börjar hon vara “utkantsmänniska”. Hon var 48 år gammal när hon debuterade med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon. Hennes diktning är “ett slags äreräddning av fattigmiljön”, skrev Magnus Ringgren i förordet till den högst läsvärda samlingsvolymen Elise Johansson. Dikter 1979–1989. “Poeten blir sitt eget livs sociolog.”

På liknande sätt målade hon sin omgivning och sina livsvillkor med sina prosaböcker, frånKvinnan som mötte en hund (1984) till hennes mest kända verk i Nancy-trilogin (Glasfåglarna 1996, Mosippan 1998 och Nancy 2001) och till den senast utkomnaNäckrosträdet 2005. I alla böcker blandar hon verklighet och fiktion, i alla öser hon ur sitt liv. 

bitar som fattas
Även Anneli Jordahl verkar ha närmat sig Elsie Johansson ur ett närmast sociologiskt perspektiv. Efter sin bok Klass – är du fin nog? ville hon gå vidare med klassbegreppet och vad som hände när arbetarna i folkhemmets Sverige fick det bättre. Hon valde Elsie Johansson, som föddes i en egendomslös arbetarfamilj på uppländska landsbygden, sedan gjorde en klassresa och blev posttjänsteman, medelklasskvinna och uppburen författare.
På bokmässan i Göteborg i september möttes Anneli Jordahl och Elsie Johansson underUlrika Knutssons ledning vid ett av de stora seminarierna. Anneli erkänner att hon hade tvekat om projektet, Elsie Johansson är en författare vid full vigör, som skriver alldeles utmärkt om sig själv. Och Elsie erkände att hon inte riktigt hade vetat vad hon gett sig in på.
–Visst var jag med på att intervjuas. Vi hade ju träffats förut. Men inte visste jag att det skulle bli en bok som var så fokuserad på mig.
När hon förstod att en hel bok om henne var på gång protesterade hon mot den först påtänkta titeln: Elsie Johansson – väckelsen, postverket och kättjan.
– Inte ordet ”kättja”! Jag ser framför mig en honkatt som lägger sig på rygg och vill bli smekt. Varmed inte sagt att Elsie Johansson skulle rygga för att tala om sina kvinnliga romanfigurers sexualiv och sexuallust.
Anneli Jordahl berättar att hon ville söka de bitar som fattas i väfärdsstatens stora berättelse. Och där passade Elsie Johansson bra. Dels för hennes klassresa. Elsie Johansson muttrar något ohörbart i protest mot Jordahls beskrivning av hennes nuvarande hem som illustration till klassresan. I boken säger hon att det för hennes del snarast var en utvecklingsresa, inte har hennes liv förändrats materiellt så kapitalt som t.ex. för finansmannen Anders Wall, som är av samma ålder och likande ursprung.
Elsie Johansson är det perfekta fallet för Anneli Jordahls undersökning också därför att hon är kvinna. Kvinnor torde utgöra cirka femtio procent av arbetarklassen, men ett jublande “Vi är hälften …” hör man inte. Så där sex procent av dem som kommer och lyssnar är män, säger Elsie Johansson, som tillbringar mycket tid med att resa land och rike runt för att tala och läsa. Det kanske inte är mindre än andelen män i andra kultursammanhang. Men kvinnors berättelser behövs för att komplettera den stora berättelsen. Flickorna lärde sig att inte förhäva sig, utan i stället att känna skam, att tiga, “att aldrig börja ett brev med ‘jag’”. Renligheten var kvinnans lott.

det dubbla seendet
Med klassresan – Elsie Johansson inledde sin med att ta realexamen i Uppsala 17 år gammal – kom ny skam, skammen över ursprunget. Bilden av hur Hildur, huvudperson iNäckrosträdet från skolgården ser sin far på flaket på en passerande lastbil, spejande efter henne. Och hur hon vänder sig bort. Med klassresan kom också ensamheten, inga upptrampade stigar. Inget stödjande nätverk av personer, som kunde visa vägen och ge råd, som de har som kommit till medelklassen utan resa.
Idag är Elsie Johansson en av Sveriges mest sålda författare, vid sidan av Jan Guillou,Liza Marklund och Henning Mankell. Näckrosträdet, den senaste, trycktes i första upplagan i 100 000 exemplar.
Hon har litet av bilden av en “snäll tant” och är glad över att Anneli Jordahl ger en annan bild. Inte den förgulligade arbetarflickan som började skriva, utan den kärva författaren, som får sina förmågor av sin egen begåvning och “det dubbla seendet när man kliver upp några trappsteg”.
Detta är ett journalistiskt arbete, sade Anneli Jordahl om sin bok. Och det är inget fel med bra journalistik. Men Jordahls bok är en hel del mer än journalistik. Hennes många intervjuer med Elsie Johansson har gett mycket stoff till boken. Men det hon skriver är ett stycke spännande kulturhistoria, som sätter både Elsie Johansson och folkhemmets klassresor i ett sammanhang. Kontextualiserar för att använda ett populärt akademiskt begrepp. Självbiografi i knappologisk mening är boken inte, utan Jordahl har valt vissa kärnteman, som handlar om folkhemmet lika mycket som om Elsie Johansson. Och om dem har hon forskat.
När Anneli Jordahl talar om kvinnliga arbetarförfattare går hon så till Maria Sandel, Maj Hirdman, Herta Wirtén och Moa Martinsson. Med Kristina Lundgren och Enel Melberg konstaterar hon att kvinnliga arbetarförfattare ofta har skrivit “äreminnen över sina mödrar”. Men även om bindningen till modern finns som ett tema hos Elsie Johansson verkar hon ändå snarast skriva om sig själv, långt borta från sentimentalitet och glorifiering.

bönhus kulturhus
När Jordahl skriver om frikyrkorörelsen – som Elsie Johansson anslöt sig till som tioåring, ensam i sin familj – får vi läsa om den stora skara svenska författare, som kom ur den bakgrunden: Bl.a. Gun-Britt Sundström, Lennart Hagerfors, Margareta Strömstedt, P.C. Jersild, Folke Isaksson, Ragnar Thoursie, Ulla Isaksson. Bönhuset var “ett kulturhus” och frikyrkorna fungerade som “demokratins vagga”. Alla medlemmar uppmuntrades att tala. Med distans ser Elsie Johansson dock också mycket “halleluja, bräk och hyckleri” i frikyrkan.
När Jordahl talar om hur bibeln fungerat som en språkskatt påminner hon om den saliga plats i Västerbotten, som sett både Sara Lidman, Torgny Lindgren och P-O Enqvistväxa upp.
Men det blir inte mycket fångst i den kulturhistoriska håven när turen kommer till det statliga verket Posten, som blev Elsie Johansson väg till staden och till medelklassen. Trots att tusentals kvinnor jobbade där, trots att posten var en nog så viktig del av välfärdsstatens uppbyggnad. Anneli Jordahl finner i den svenska litteraturen bara ett exempel före Elsie Johanssons böcker Nancy och Näckrosspegeln. Kerstin Ekmans trilogiVargskinnet låter barnmorskans dotter utbilda sig till postfröken, stolt över att hon förstod vad det gällde: “Ordningssinne, plikttrohet och redbarhet”. Med andra ord: den disciplinering av klassresenärerna, som Anneli Jordahl intresserat sig för. Men på Postens museum i Stockholm hittar Jordahl just ingenting om kvinnorna på postverket, utom personaltidningen. Där hittar hon ett profestiskt inlägg av Elsie Johansson själv från 1986: “Det är ett fattigdomsbevis i ett land som vårt, utan krig och naturkatastrofer att vi inte ska ha råd med god samhällsservice”.
I Elsie Johanssons senaste bok, Näckrosträdet, är huvudpersonerna Hildur och Ivan, “sammansvetsade som en fjällrot” i ett äktenskap där hon måste sköta honom under hans långa psykiska sjukdom. “Jag skriver utifrån min stora ensamhet och en sexuell frustration”, säger Elsie Johansson. Och där, abrupt och brutalt, tar seminariet på bokmässan slut.
Men resan tar inte slut. Elsie Johanssons tjugotal böcker finns. Och vi har fått Anneli Jordahls fängslande studie av denna författare som en målning av folkhemmets uppbyggnad med ett kvinnoperspektivs färger och detaljer.