Klockan är tolv på dagen när jag hämtar György Konrad från hans hem. Det är en molnig och dimmig höstdag i Budapest. Vi ber vår taxichaufför att köra oss till Bem-platsen i Budapest centrum. Det var ju där den ungerska folkresningen började för 50 år sedan, den 23 oktober 1956. Därifrån börjar Konrads resa tillbaka i tiden.– Jag kom hit på eftermiddagen över Margareta-bron med andra demonstranter som ville uttrycka sin sympati för Polen, där landets armé ju skjutit ihjäl tiotals arbetare i Poznan i juni 1956. Att vi unga demonstranter kom just hit denna dag berodde på att Jozef Bem, som den här platsen fått sitt namn efter, var en polsk general som tog del i den ungerska revolten 1848. Han var en tapper och modig man. Hans staty står nu här. Vi lyssnade på en lång dikt i vilken man citerade poeten Sandor Petöfis ord ”Vi vill aldrig mera bli slavar”. Petöfi hade varit en stor revoltledare 1848 – över ett hundra år senare var han fortfarande en stor symbol för oss. Härifrån gick folkmassan till Kossuth-platsen som ligger utanför parlamentet. Där fanns kanske 150 000 demonstranter, som ville höra Imre Nagy att tala. Nagy hade ju varit Ungerns premiärminister under åren 1953–55. Han hade fått avgå på grund av sin ”liberalism”. Men folk gillade honom. Han hade gett ungrarna vissa friheter och många fängslade hade släppts. Man kände sympati för honom.

Vi väntade länge på Nagy utanför parlamentet. Till slut kom han och talade, men folk var inte nöjda med hans tal för han kallade oss för ”kamrater”. Man ville inte höra det ordet. Han bad oss att gå hem. Folk ville höra någonting annat. Plötsligt fick man beskedet att man hade fällt en Stalin-staty någon annanstans. Därefter fick vi veta att man hade skjutit demonstranter utanför radiohuset. Vi gick dit. Det bör sägas att polisen då inte hade vattenkanoner eller tårgasgranater och inte heller elastiska batonger. De hade enbart två alternativ, att låta bli att reagera på demonstranter eller att skjuta. Det fanns då några hundra beväpnade poliser i radiohuset. Det är svårt att säga vem som sköt först, troligen var det någon polis i radiohuset som gjorde det. Och sedan sköt demonstranterna tillbaka. Några lastbilar kom och från dem levererade man vapen och ammunition till demonstranterna som hade omringat radiohuset. En rejäl skottlossning började. Sedan dök det upp några pansarvagnar och man blev rädd att de skulle skjuta på oss. Till vår lättnad märkte vi att några ungerska filmare stod på dessa pansarvagnar, bland dem var filmregissören Karoly Makk. Till slut gav radiohusets försvarare sig. Det var den ungerska revolutionens första seger. Nästa dag, alltså den 24 oktober, vädjade Imre Nagy och regeringen om ett slut på striderna. Det hade då levererats mera och mera vapen till folket. Många andra vädjade till folket. En dag senare inträffade en skottlossning utanför parlamentet och nästan hundra människor dog.
Det var sovjetiska pansarvagnar med hjälp av den ungerska säkerhetspolisen AVH som öppnade eld mot demonstranterna utanför parlamentet. Sedan förekom gatustrider i Budapest och upproret spred sig till andra delar av Ungern. Sovjet- och kommunistsymboler förstördes.
Man nådde en vapenvila den 28 oktober och den 30 hade de flesta sovjetsoldaterna dragits bort från Budapest.

Skändade kroppar

Vi kör vidare till Republikplatsen, där det socialistiska partiet i Ungern har sitt hus i dag. Tidigare var det kommunistpartiets högkvarter i Budapest. Vi sätter oss under ett gammalt träd.
– Den 30 oktober hände här en mycket ond sak, som kanske bidrog till att sovjetstyrkorna senare kom tillbaka till Budapest. Det var ju en tid då sovjetledningen var beredd att förhandla. Jag tror att Vjatsjeslav Molotov och den hårda linjens kommunister i Sovjet ville göra slut på upproret med våld från början men det fanns också de som var mera moderata och Nikita Chrusjtjov tvekade. Ja, den 30 oktober befann människorna här i ett hysteriskt tillstånd. Det hade ryktats att man höll politiska fångar i högkvarterets källare. Det var inte sant, men ryktet gjorde människorna vilda. Man omringade huset och besköt det med olika vapen. Också en pansarvagn sköt på det. Många som var inne blev rädda och några kvinnor hoppade ut från fönster. Några kom ut och gav sig. De avrättades. Platsen full med beväpnade människor. Man hängde några nakna kroppar från fötterna i träden bakom oss. Sedan skändade man liken genom att spotta på dem. Det var väldigt otäckt. Jag måste medge att jag inte hade mod att göra någonting mot det. Senare när jag jobbade som socialarbetare träffade jag en man som hade lyckats att komma ut levande från huset.
Konrad tillägger att Suez-krisen och Kinas hårda linje nog var ganska avgörande faktorer som bidrog till att sovjetledningen sedan bestämde sig för att med grovt våld slå ned upproret. Men innan dess hände det mycket. Den första november deklarerade Imre Nagy landet neutralt och sa att Ungern skulle träda ut ur Warszawa-pakten. Han bad FN om hjälp. Konrad gillade tanken.
– Jag var mycket nöjd då. Vi hoppades att vi hade kunnat följa Österrikes exempel. 1955 hade Sovjetunionen och USA kommit överens om att Österrike skulle vara neutralt och att alla ockupationstrupper skall lämna landet. Vårt önskemål var att det samma skulle hända här.

Flygblad som vapen

Konrad var alltså en aktiv deltagare i upproret. Han hade en maskinpistol, som han bar med sig överallt utan att skjuta. I stället skrev han flygblad på ryska. Han berättar att hans studentkolleger inte var riktigt nöjda med den stil han använde i dem.
– Jag citerade Marx till exempel. Jag skrev att ett folk som förtrycker ett annat aldrig kan vara fritt. Det var väl föga övertygande. Jag minns hur jag träffade en grupp ryssar vid Republikens plats. Där fanns flera pansarvagnar och man höll på koka soppa åt soldaterna i ett fältkök. Jag och mina vänner gick dit med våra vapen. Vi var hungriga och frågade om ryssarna kunde ge oss lite soppa. De svarade att vi först måste lägga våra vapen i en hög. Vi sade till dem att de också borde göra det. Vi gjorde så och de gjorde så. Vi åt tillsammans. Vi hade ett bra samtal med dem. De sa att de inte var glada över att vara här och att de helst hade åkt hem till sina föräldrar. Jag skulle säga att det fanns två typer av ryska soldater här. Till den första gruppen hörde de som varit här i ockupationsarmén sedan tidigare. De var inte fientligt inställda till oss. De visste någonting om landet. Sedan drogs de bort och i stället för dem kom nya trupper som inte ens anade var de var. De trodde på den officiella sovjetiska propagandan. De var redo att skjuta genast när de kände sig hotade. Jag minns hur en av mina vänner gömde sig i en stor sandlåda på Donaus strand. De ryska soldaterna hittade honom där och sköt honom rakt i huvudet.
De sovjetiska trupperna kom tillbaka till Budapest den 4 november 1956. De hade ett väldigt antal pansarvagnar med sig. Deras ankomst var en överraskning för Konrad.
– Då hade Ungern redan en ny regering och läget höll på att normaliseras i landet. Och sedan talade man om tusentals pansarvagnar som var på väg hit. Jag hörde att Imre Nagy som hade fått information om dem av järnvägsanställda sade att de överdriver. Hans svåger jobbade vid järnvägen och hade svårigheter att hålla sig till sanningen. Men det var inte frågan om några överdrifter. Jag befann när trupperna kom i den humanistiska fakultetens byggnad som var ett av revolutionens centra i Budapest. Vi studenterna hade där ett slags nationalgarde. Det fanns mycket vapen inne i byggnaden men också goda konservburkar som Otto von Habsburg hade skänkt till ”de heroiska ungerska ungdomarna”. Ännu efter den 4 november när revolutionen i stort sett hade krossats ockuperade vi byggnaden några dagar. Det var många pansarvagnar på gatan som hade sina kanoner riktade mot oss. Vi började inte skjuta och inte de heller. Till slut kom en sovjetisk officer med ett ultimatum i vilket det stod att om vi inte lämnade byggnaden skulle de förstöra den. Vi gick ut.

De sjöng nationalhymnen

De fick gå. Konrad berättar om en demonstation som hölls efter den misslyckade revolutionen, den 12 december 1956 i Budapest.
– De flesta av deltagarna var kvinnor. De trodde att man inte skulle skjuta på dem. Den ungerska polisen hade omorganiserat sig. Polisen kom på plats på hästar. Poliserna hade svärd i sina händer och tänkte anfalla oss med dem. Plötsligt började några intelligenta demonstranter sjunga Ungerns nationalhymn. Av någon anledning hyser man stor högaktning för den i det här landet. Människorna sjöng och ställde sig i givakt. Så gjorde poliser på sina hästar och lade sina svärd i slidan. När hymnen tog slut ville polisen attackera igen. Då började folk sjunga på nytt. Det hände tre gånger och hela dramat blev lite komiskt.
Till följd av folkresningen, som kostade tusentals liv lämnade ungefär 200 000 ungrare landet. György Konrad bestämde sig för att stanna.
– De flesta av mina vänner lämnade landet. Min syster flydde. Även min dåvarande fru försökte göra det. Hon lyckades inte. Jag ville stanna vid mitt skrivbord. Jag ville göra mitt arbete, att skriva. Jag hade blivit klar med mina sociologistudier. Jag ville bli författare. Dessutom ville jag se vad som skulle hända här. Min syster däremot stannade i New York. Hon besökte Ungern först efter 1989 års systemförändring.
Konrad och jag åker runt en hel eftermiddag i Budapest och besöker platser där de mest dramatiska händelserna år 1956 utspelade sig. Innan dagen är slut talar vi också om Konrads kollega och vän Günter Grass, som för en tid sedan avslöjade att han varit soldat i Waffen-SS som sjuttonårig. Konrad vill inte ansluta sig till dem som nu starkt fördömer Grass.
– Jag håller med den ungerske författaren Peter Nadas som sade att Grass gjorde ett misstag då han anslöt sig till Waffen-SS och att han gjorde ett annat misstag när han inte talade om det under de gångna 60 åren. Men jag vill aldrig döma mina vänner. Det fanns säkert många skäl att han gjorde det. Troligen var Grass som 17-årig en patriot från Danzig. Han var från en stad som tyskarna hade varit tvungna att lämna. Han visste att Danzig aldrig skulle bli en tysk stad igen. Han kämpade för sitt land. Efter kriget förstod han vad allt handlade om, som 17-årig var han inte kapabel att göra så. Under det andra världskriget hade han ingen möjlighet att få någon saklig information, utan var omgiven av den officiella propagandan. Grass och jag är inte ense om mycket, men jag uppskattar hans böcker. Jag är övertygad att han är en sann antifascist. Jag accepterar hans förklaringar. Jag är den sista människan att anklaga honom.

---

Skribenten gjorde en tv-dokumentär om Konrad 2001 (Life at the Water-shed)