Jag är avundsjuk och vill gärna vara med på det här, men det lyckas bara ibland. Och då måste det vara en massiv folkrörelse, medryckande feststämning och helst floder av öl med i bilden också. Annars känner jag ingenting av att se på en fotbollsmatch. Absolut ingenting. Hur mycket jag än skulle vilja.

Det är synd, för jag tycker om sport sådär som fenomen och som källa till glädje i våra annars ganska beskedliga liv. Det är någonting hoppingivande med att se alla portföljgubbar på spårvagnen som åker till kontoret på morgonen, punktliga och med foträta skor – och så vet man att en direktsänd match från någon diffus Cup kan göra även den gråaste kontorsråtta till en vild och passionerad sälle som alltid går sina egna vägar. Eller i alla fall tills matchen är slut.

Kvinnor samlas aldrig för att titta på sport tillsammans. För det sänds ingen damsport att tala om som skulle väcka deras passionerade intresse. Kvinnor träffas för att utöva sport. Men även då träffas man egentligen därför att man vill tala, inte därför att man vill sporta.

Badminton är på det sättet bra att man kan spela ganska nära nätet och tala samtidigt som man sportar. Spelar man med en man avbryts tystnaden endast av häftiga dispyter om huruvida bollen var inne eller ute. De flesta kvinnor erbjuder sig galant att ge över poängen till motståndaren. Det är förödande för matchen, som oundvikligen blir långsam och trist, men samtalet lever och frodas.

Poängen är väl att männen är tillsammans fastän de inte pratar, bara med att simultant uppleva starka känslor. Jag tycker det är avundsvärt. Det är någonting jag skulle unna min dotter. Att inte bli en snårig typ som alltid ska babbla sönder allt. Att hon skulle kunna släppa greppet om tillvaron och bara bli hysteriskt lycklig över att någon gör ett vackert mål.

Förutsättningen är förstås att man tar det kvinnorna gör, känner och tycker på allvar, för det är ju därför vi inte tar oss själva på allvar i sportsammanhang. Någonstans anar man att det ändå inte är riktigt lika viktigt som när männen spelar. Att man är med bara på låtsas. Inga behärskade tjänstemän tappar masken av att se på damfotboll. Grenar som gynnar kvinnors fysik är inte populära eller lönsamma och ingen vill kolla på det. När en kvinnlig kommentator var med i SVT:s studio under fotbolls-VM döptes hon snart i folkmun till ”Gnäll-Annika” – hon var för kritisk. Detta i ett land vars sportjournalister kan vara synnerligen syrliga vid utebliven framgång.

Överhuvudtaget gynnar en stor del av den idrott som sänds på TV traditionellt manliga egenskaper, både fysiskt och psykiskt. 
T.ex. viljan att vinna, en egenskap som är rätt nödvändig för att nå framgång inom idrott. Kvinnor har historiskt haft mer nytta av att visa sig underdåniga (vilket inte hindrar att man genom list ändå dominerar), så kanske det tar några generationer att bryta mönstret. Ännu ett hett ämne att diskutera på nästa badminton.

Skribenten är journalist