962
”For Tapani with love from Cynthia”. Det känns bra. Men är det på allvar? Tänk om hon skrev likadant till de tusen andra som stod i kön när hon signerade sin nya bok om John Lennon på bokmässan i Göteborg härom veckan. Cynthia Lennon verkade väldigt trött nämligen. Och när jag passade på att fråga (ingen av dom andra i kön sa ett ord till henne så jag såg min chans) vem i Beatles, förutom John, hon stod närmast svarade hon: ”Allihop. Jag tyckte om dom allihop.”
Kom igen. Inget kallprat nu! ville jag säga, men lät bli, man ska nöja sig med det man får.
När jag sedan läser boken framgår det att Paul nog var mannen med hjärtat på rätt ställe. När John Lennon efter åtta års äktenskap lämnade Cynthia och sonen Julian för världens genom tiderna mest hatade kvinna, Yoko Ono, var Paul McCartney den enda av Beatlarna som vågade trotsa det närmelseförbud John utfärdat. Paul kom med en röd ros och en nykomponerad sång på läpparna tillägnad Julian. Den hette då Hey Jules, men bytte sedan namn till Hey Jude (för rytmens skull).
Inte så konstigt kanske att Julian skrivit ett litet bittert förord i boken, där han konstaterar att hans pappa kämpade för fred och kärlek i världen, men sonen gav han ingen kärlek utan mest förödmjukelser.
Cynthias bok är inget mästerverk, men ändå tillräckligt välformulerad och öppenhjärtig, utan att vara snaskig. Man lägger förstås märke till att hon sällan missar en chans att berätta hur mycket hon älskade John och han henne – tills drogerna kom och förstörde allt. Visst låter det trovärdigt att en man som är hög som ett hus vareviga dag är svår att nå och att en familjetillvaro byggd på LSD är olovligt bräcklig. Cynthias kärlek både till den trippande maken och till sonen är väl ställd utom allt tvivel, men samtidigt verkar hennes försök att reparera äktenskapet underdånigt valhänta. Mycket tidigt lägger hon av den konstnärliga ambition hon måste ha haft när hon sökte in till Liverpool College of Art (och blev ihop med collegerebellen med bikerlook och eget band). Yoko Ono, som minsann hade dom ambitionerna, utmålas konsekvent nog som rena häxan. Det är förståeligt, och som sagt inget nytt, men knappast rättvisare för det. Faktum är att Yoko redan på 60-talet var något mer än en familjesplittrare med stort hår. Och är det sist och slutligen så enkelt som den här biografin framställer det – d.v.s. att John i Yoko hittade sitt moderssubstitut, en hård och ogin kärring som var en exakt kopia av den kvinna han växt upp med, moster Mimi med sitt regelverk och sin ständigt snörpta mun.
Ställvis får Cynthia + John mig att tänka på en annan av århundradets kärlekssagor (dom kanske alla liknar varann mer än vi tror). En uppoffrande kvinna, en kreativ, plågad man som söker lindring i berusningen. Men där fru Lennon gjorde sig allt mindre gjorde fruTikkanen tvärtom, hon växte, dag för dag.
Liksom John Lennons rykte. Biografin lämnar en inte i tvivel om att skotten i New York 1981 (förutspådda redan i ett brev till John från en galning på 60-talet: ”du kommer att bli skjuten i Amerika”) har gjort myten större än den blivit om han idag tassat omkring i tofflor och hunnit ge ut en lika stor mängd lika dåliga plattor som de övriga killarna.
”En sanningsenlig klang”, ”En glimt av en oskyldigare tid”, har recensionerna sagt. Visst, biografin ger insyn i det lilla livet. Vardagen var vardaglig också i John Lennons liv (mellan tripparna). Det är det bra att bli påmind om. Så här får du tillbaka: ”For Cynthia with love”.
Cynthias bok är inget mästerverk, men ändå tillräckligt välformulerad och öppenhjärtig, utan att vara snaskig. Man lägger förstås märke till att hon sällan missar en chans att berätta hur mycket hon älskade John och han henne – tills drogerna kom och förstörde allt. Visst låter det trovärdigt att en man som är hög som ett hus vareviga dag är svår att nå och att en familjetillvaro byggd på LSD är olovligt bräcklig. Cynthias kärlek både till den trippande maken och till sonen är väl ställd utom allt tvivel, men samtidigt verkar hennes försök att reparera äktenskapet underdånigt valhänta. Mycket tidigt lägger hon av den konstnärliga ambition hon måste ha haft när hon sökte in till Liverpool College of Art (och blev ihop med collegerebellen med bikerlook och eget band). Yoko Ono, som minsann hade dom ambitionerna, utmålas konsekvent nog som rena häxan. Det är förståeligt, och som sagt inget nytt, men knappast rättvisare för det. Faktum är att Yoko redan på 60-talet var något mer än en familjesplittrare med stort hår. Och är det sist och slutligen så enkelt som den här biografin framställer det – d.v.s. att John i Yoko hittade sitt moderssubstitut, en hård och ogin kärring som var en exakt kopia av den kvinna han växt upp med, moster Mimi med sitt regelverk och sin ständigt snörpta mun.
Ställvis får Cynthia + John mig att tänka på en annan av århundradets kärlekssagor (dom kanske alla liknar varann mer än vi tror). En uppoffrande kvinna, en kreativ, plågad man som söker lindring i berusningen. Men där fru Lennon gjorde sig allt mindre gjorde fruTikkanen tvärtom, hon växte, dag för dag.
Liksom John Lennons rykte. Biografin lämnar en inte i tvivel om att skotten i New York 1981 (förutspådda redan i ett brev till John från en galning på 60-talet: ”du kommer att bli skjuten i Amerika”) har gjort myten större än den blivit om han idag tassat omkring i tofflor och hunnit ge ut en lika stor mängd lika dåliga plattor som de övriga killarna.
”En sanningsenlig klang”, ”En glimt av en oskyldigare tid”, har recensionerna sagt. Visst, biografin ger insyn i det lilla livet. Vardagen var vardaglig också i John Lennons liv (mellan tripparna). Det är det bra att bli påmind om. Så här får du tillbaka: ”For Cynthia with love”.
Tapani Ritamäki
