Under en diskussion med regissören Anna Allgulin samt skådespelarna Sonja Ahlforsoch Joanna Wingren stiger aspekter på kvinnlighetens olika begränsningar fram ur dunklet. Det här är frågor som tacklas i föreställningen Madde, min vän, en bearbetning som de gjort med fokus på process och improvisation.
Pjäsen undersöker på flera plan vilka sätt det finns att få självförtroende och hur just tonårsflickor – enligt undersökningar med stigande depressionsprocenter – kan erövra plats. Allmänt har det visat sig att så fort flickor har varit utagerande till exempel i sin vrede och tagit plats har det straffats på olika sätt, medan pojkars vrede ofta har tillåtits. Följderna av den här strukturen syns sedan i statistiken på ett oroväckande sätt. Det här pjäsprojektet är med andra ord i högsta grad av nöden, för att luckra upp de destruktiva mönstren.
Allgulin säger att man kan beskriva kvinnorollen som en sjukdom, detta att ständigt se sig själv med andras ögon, internalisera den objektifierade rollen. Det gäller att bli fri från det här systemet som låser kvinnor vid sådana här roller och i stället känna efter vad man själv vill.
– Om man tänker på kvinnornas situation vid teatrarna så leder det faktum att kvinnor alltid är i minoritet till problem. Det bli svårt för kvinnor att sticka upp – kvinnorna får en känsla av att vara utbytbara och spelar därför lättare ut varandra, analyserar Wingren.
Ahlfors kompletterar med en jämförelse i jargongen mellan män respektive kvinnor: Samma strukturer som vi uppfostras med leder till att män kan uppmuntra varandras självförtroende medan kvinnor upplever att deras situation är så hotad att det leder till illojalitet. Ur detta följer att den här strukturen kan förändras om kvinnor i stället börjar stöda varandra.
– Könsrollerna kan ändå upplevas skapa ett slags trygghet men är samtidigt förrädiska, eftersom man lätt fastnar i rollerna, säger Wingren.
Flickor förväntas ha kontroll hela tiden, och därför är det viktigt att släppa loss, glömma sig själv, se sig själv utifrån, Allgulin.
Både Ahlfors och Wingren blev feminister på Teaterhögskolan – med undertexten att situationen där alstrade den feministiska inriktningen. Vi funderar på vad man offrar när man tar plats, eller vågar förhålla sig kritiskt till en idé: man offrar en bra stämning, men många kan också tycka att det är bra om en kvinna vågar säga ifrån, att hon lämnar rädslan för att bli illa omtyckt, tillåts vara sur i stället för ständigt leende.
Diskussionen avslutas sedan i konstruktiva anda:
Allgulin ser arbetet med den här föreställningen som ett stort ansvar, och att teatern ger möjlighet att tala om sådant som man inte annars kan tala om: man vågar påstå obekväma saker, får med både intellekt och känsla. Ahlfors tycker också att det är roligare att göra sådant som man är mera osäker på i fråga om politisk korrekthet. Frustrationen, avslutar Wingren, kan på det här sättet användas till något konstruktivt och ge positiv energi.

Monika Holmström

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.