Diskussionen om prekariatet

tog fart efter valborg. Gnistan hette EuroMayDay, magasinen gick upp i rök och den politiska jargongen värmdes upp. I skuggan av debatten kring dagens ungdom lyckades man ställvis loda lite djupare i analysen: prekariat-begreppet äntrade för en stund den politiska arenan.
Prekariatet har i offentligheten populariserats till att beröra främst deltidsarbete och arbete för viss tid. Prekariatet är snuttarbetarna. Punkt. Begreppet är ändå bredare än så. Det omfattar dagens osäkra tillvaro i sin helhet. På webbsidan prekariaatti.org belyser man begreppet på följande vis: ”Prekariatet handlar inte enbart om en osäker utkomst. Det handlar om en genomgående maktlöshet att kontrollera sitt eget liv”.
Osäkerheten konkretiseras visserligen i allt mer oregelbundna arbetsförhållanden. Deltidsarbete, arbete för viss tid, frilansjobb, uthyrd personal, projekt- och konsultarbete är delar av en växande trend på arbetsmarknaden. En trend som främst berör unga och kvinnor. Men osäkerheten bottnar djupare än till godtyckliga arbetsavtal. Som Jussi Vähämäki, forskningsledare på Chydeniusinstitutet, har sagt: ”Det prekära rör inte främst arbete, utan hur folk får förverkliga sig själva, utbilda sig och bo”.

Brum, brum sade fordismen –

vad säger postfordismen? Vår prekära tid tangerar en förändring i den samhälleliga produktionen. Förändringen kan beskrivas som en övergång från fordistisk till postfordistisk produktion. Begreppet fordism (kongruent med taylorism) myntades i samband med att produktionen av T-Forden kom igång år 1907. Den industrialiserade produktionen kom härefter att domineras av den s.k. fordistiska rationaliteten.
Fordismen har kommit att beskriva det mekaniska organiserandet av arbetskraft i massproduktionen av standardiserade varor. Arbete vid löpande band helt enkelt. Den enskilda personens arbetsinsats var enligt den fordistiska läran ett rutinmässigt upprepande av samma faser. Både arbetaren och arbetsinsatsen intog en given tid och plats.
Postfordismen luckrar upp den fordistiska rationaliteten. I det finska, och globala, näringslivet syns förändringen i servicebranschens ökade dominans. Massproduktionen av en given produkt har gett vika inför en mer flexibel och intelligent produktion. Fabriker har ersatts av företag.
Den bärande principen har blivit ”just in time”, d.v.s. individualiserade och spontana produkter. Kunden, konsumenten, har blivit a och o för produktionen. När kunden kallar, skall marknaden svara på dennes nyckfulla krav. Individuella beställningsarbeten är målsättningen, service har blivit marknadens röda tråd i stället för den fabriksproducerade massprodukten.
För arbetskraften är förändringen av avgörande betydelse. När en godtycklig arbetsuppgift i början av 1900-talet kunde bestå av en mekanisk rörelseserie som man upprepade i all oändlighet, dirigeras dagens arbetskraft åt ett helt annat håll. Innovation och service är ledstjärnorna.
För att kunna åstadkomma innovationer måste företagsvärlden komma under skinnet på samhälle och kultur. Nyckelordet är subjektivitet. Rätt innovation och fungerande service kräver att man är en tänkande och kännande människa. Vår personlighet är portgången till innovationer och service. Medan den fordistiska produktionen strävade efter att tona ner personligheten för en möjligast mekanisk arbetsprestation, har postfordismen tvärtom hängt upp allt på våra personligheter.
De vises sten ser alltså inte ut som förut. I sin bok Multitude menar Michael Hardt ochAntonio Negri att ”endast sådana kapitalstrukturer som anpassar sig till och lär sig kontrollera arbetskraftens nya immateriella sammansättning som bygger på samarbete, kommunikation och känslighet, kan nå framgång i den nya världen”.
Effektivitet handlar om reaktionshastighet och ett sinne för marknaden samt kunskapen att besvara den på ett tids-, arbets- och resurssnålt sätt. Här kommer vi in på människans artspecifika egenskaper. Bara det mänskliga subjektet förmår att fylla kriterierna.

Det kollektiva medvetandet

är var innovationerna finns. Kulturen är i ständig rörelse. Den rör sig över samhälleliga nätverk. I den finns en otrolig potential, en potential som marknaden febrilt försöker tämja. Företagen anlitar individer ensamma och i grupp, för att genom dem komma in i den värld av nätverk som de är kopplade till och där innovationerna flödar som en oändlig potential. Redan gammelfar Marx kände på sig att det barkade hitåt. IGrunddragen i kritiken av den politiska ekonomin talade han om ”det almänna intellektet” som källan till framtidens produktion. Marx kallade det kommunism, men verkligheten går mot utopistisk kapitalism.  På arbetsmarknaden syns förändringen på många plan. Många arbetsplatser upplöser gamla hierarkier. I stället betonar man arbete i team och sprider ut ansvaret över de enskilda arbetstagarna. Kreativa diskussioner ersätter enväldiga beslut. ”Varje arbetstagare är litet av chef, arbetsledare och expert”, skriver Jukka Peltokoski, redaktör för nättidskriften Megafoni, i boken Uuden työn sanakirja. Den traditionella fabrikens koreografi har alltså ersatts av kreativa nätverk där maktförhållandena osynliggjorts. Markus Mustajärvi från Vänsterförbundet konstaterade under seminariet Perustulo prekariaatin näkökulmasta (Grundinkomsten ur prekariatets synvinkel)- i Helsingfors den 5 oktober att:
– Förr var arbetet klart uppdelat; 12, 14 eller 16 timmar. Arbetskraften kontrollerades med klara metoder. När arbetet har förflyttats in i folks huvuden har också kontrollmekanismerna blivit finkänsligare.
Samtidigt har gränsen mellan arbetsliv och fritid blivit suddigare. General intellectpåverkas av hela samhället och arbetsprocessen svävar i ett lika gränslöst utrymme. Produktionen sker på det personliga planet, på alla de nivåer där vårt subjekt färgas i olika nyanser. I arbetssökande krävs diffusa egenskaper: på www.hm.com harprekariaatti.org samlat ovanliga krav på CV:n: ”Får de senaste modetrenderna dig att sprudla av entusiasm? Trivs du med människor? […] Håller du dig lugn och glad även när det är bråttom?”.

Utan grundtrygghet

innebär en flexibel arbetsmarknad ingen frihet. När arbetet har brutit sig loss från dammiga definitioner, måste även de samhälleliga strukturerna kring det anpassa sig. I Europa lyder kravet grundinkomst. Grundinkomsten skulle vara en ovillkorlig summa, som skulle delas ut åt alla invånare i ett land. Summan skulle räcka till att tillfredsställa grundförnödenheter. Det finns flera modeller av grundinkomst: social dividend, medborgarlön, negativ inkomstskatt, allmänt bidrag o.s.v.
I Finland vägrar även de mest ihärdiga försvararna av grundinkomsten att presentera konkreta finansieringsalternativ. Huvudsaken är att ta upp den till politisk diskussion. Allt annat vore omöjligt, heter det.
Under Perustulo-seminariet försökte man greppa grundinkomsten. Outi Alanko-Kahiluoto, ordförande för De gröna i Helsingfors, bjöd på tudelade motiv för en grundinkomst. För det första ansåg hon att socialbidraget i dag kretsar allt för mycket kring heltidsarbete. Välfärdsstatens löften blir oinfriade om majoriteten av arbetskraften faller utanför statens sociala stödstrukturer.
I sitt andra resonemang gick Alanko-Kahiluoto över till ett mer filosofiskt plan. Arbetets ideologi, eller metafysik, behöver reformeras. I dag mäts allting efter arbetsinsats. När gränsen mellan arbete och fritid blir allt suddigare blir människan utsatt. För att kunna leva ett behagligt liv, måste människor befrias från arbetet som livsmätande norm. Livet blir en enda arbetsprestation, vars synliga resultat bara är en bråkdel av hela processen.
För framför allt är grundinkomsten ett krav på ersättning för det som förvandlats till vårt livsarbete. Produktionen känner inga gränser och därför borde subjektet belönas. Allt efter att arbetets allt vagare definition breddas, blir det viktigare att bevara ett autonomt livsområde utanför produktionen.
Grundinkomst eller ej. Frågan leder till grundläggande antropologiska ställningstaganden.
– Det nuvarande bidragssystemet bygger rätt långt på potentiella missbrukare, menade Mustajärvi under seminariet.
Och Vähämäki fortsatte:
– Det aktiverande socialskyddet siktar på att sparka igång folk.
Grundinkomsten utgår från den aktiva människan. Om människans rörelsefrihet utvidgas, kommer också innovationerna att komma rullande. Samtidigt handlar det också om vilken stämpel man vill sätta på den enskilda personen. I ett system där folk är uppdelade i bidragslyftare och finansiärer, tär stämpeln lätt på självförtroendet. Speciellt arbetslöshetsunderstödet stigmatiserar folk. Men om sysselsättning skulle sluta vara måttet på ett värdigt liv, skulle arbetslivet inte längre kunna göra samma anspråk på privatlivet. Och kulturen skulle leva under större autonomi.
Jukka Peltokoski utvidgade ytterligare:
– Så länge vi talar om en kategorisk förändring av arbetet kan högerliberalen ännu nicka. Arbetet har blivit fragmenterat, vi måste säkra arbetskraftens flexibilitet och trygga mark för entreprenörsandan, säger han. Men sedan börjar protesterna. För grundinkomsten borde även garantera rätten att tacka nej till arbete. I Finland med landets protestantiska arbetsmoral är det här otänkbart. Men de aktiverande sysselsättningsåtgärderna är ofta tvångsaktioner för folk att ta emot vad som helst för arbete – eller studier.

Klassdimensionerna

i det postfordistiska samhället fyller inte de traditionella måtten. Medan den kreativa galenskapen får florera på de innovativa toppjobben, utlokaliserar firmor allt mer de mekaniska arbetsuppgifterna. Vi landar på ett flexibelt nätverk av underleverantörer, där arbetsdisciplinen bevarat sitt gamla ansikte. Men arbetet i sig är även här styckat. Principen på alla plan är att effektivera och endast utnyttja delar av arbetstagaren. Samtidigt tappar den enskilda arbetsplatsen sin roll som inkomstgivare. Lönen för ett enskilt jobb väntas inte längre tillfredsställa en persons ekonomiska behov.
– Löneinkomsterna har marginaliserat sig som inkomstbringare. Vad borde vi göra när löneinkomsterna sjunker? Skall vi kämpa mot migration, frihandel och hela baletten av globala mekanismer som satt igång förändringen ? Eller skall vi hitta något positivare? undrar Vähämäki och går över till att mässa om grundinkomsten.
Grundinkomsten har redan smugit sig in i partipolitiken. Speciellt De gröna har bollat med konceptet. Markus Mustajärvi anade ändå hinder i största klass under prekariatseminariet:
– Det gamla arbetskraftssamhället tjatar om den kommande arbetskraftsbristen och om hur alla måste rekryteras till arbete. Om man imorgon förde en diskussion om grundinkomsten i riksdagen, skulle de hetsigaste motståndarna hittas bland vänsterns fackfolk, inom både SDP och Vänsterförbundet. Men även till höger skulle röster höjas i arbetsgivarnas partier. Det är trepartssystemet som försvarar sina positioner.


Källor: prekariaatti.org, wikipedia.org, Jakonen, Peltokoski & Virtanen: Uuden työn sanakirja (Tutkijaliitto 2006), Jan-Otto Andersson i Ny Tid 25.8.2000. Överblicken är skriven efter ensidiga källor, eftersom få intresserat sig för att opponera prekariatrörelsen.

Mikael Brunila

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.