Varför intresserar vi oss egentligen för vad Jörn Donner har att säga om åldrande och död? För intresserade är vi, det tänker sig åtminstone författare och förlag, annars skulle de inte ge ut en bok med titeln Dödsbilder.Och de har rätt, vi är intresserade. Kanske inte så mycket av vad Författaren Donner har att säga om saken, utan om vad Människan Donner tänker. Vi tycks ha ett stort behov, som bara ökar med åren, av att på många olika sätt diskutera våra relationer till det egna avtynandet och det oundvikliga livsslutet. Diskussionen sker på olika sätt, bland annat just via läsning av andras funderingar.
Så vi läser Donners Dödsbilder för att vi vill höra vad en annan medmänniska har att säga om saken, för att vi vill spegla våra egna tankar och rädslor och se vad en annan, tänkande människa har kommit fram till. Gärna tar vi ju del av en sådan persons resonemang som kan säga det han har att säga på ett språkligt och litterärt tillfredsställande sätt. Donner skriver själv att han ser sin bok som en brevsamling, och det finns ett starkt tilltal i boken; man känner sig faktiskt i det närmaste som en samtalspartner. Donner låter, till synes utan övervägd metod, sina tankar löpa från den ena associationen till den andra, glider ibland in på sidospår, för att sedan lotsa sina tankar tillbaka till huvudfåran igen. Just så går det ju oftast till i ett samtal.
i Tsunamins spår
Donner skriver att han ”vid ett tillfälle, det var inte länge sedan gav (…) upp tanken på att skriva något meningsfullt om liv och död. Meningsfullt för andra människor. Jag kände på mig att jag egentligen inte hade någonting att säga, utom det självklara faktum att jag höll på att bli äldre, och att vi alla blev äldre, närmade oss döden från det första ögonblick då vi ansågs levande och hade lämnat vår livmoders vätska och värme och trygghet.”
Det som drev honom till skrivbordet i detta ämne var tsunamikatastrofen 2004, då han och hans familj semestrade i en av de delarna av Thailand som inte drabbades. På resan hem träffade han biskop Eero Huovinen som full av ångest ville ha hjälp med att formulera sig inför hemkomsten.
Det var ett möte med döden i sådan omfattning att Donner började bearbeta gamla dagboksanteckningar och skriva nya, med resultatet Dödsbilder. Som egentligen paradoxalt nog ganska litet handlar om döden.
Livsfunderingar
Dödliga sjukdomar, begravningar, självmord, massdöd i krig – Donner utgår från ett dödsrelaterat tema, men skiftar för det mesta snabbt till funderingar om livet och då främst livet som det ter sig för en åldrande person (obs! inte ”åldring”). Han säger bestämt ifrån att han inte tror på någon översinnlig verklighet eller något liv efter detta. Det ökar säkert bokens intresse och värde för många – böcker om åldrande och död där inga sidoblickar på religionens förklaringar och tröst görs, finns det inte någon uppsjö av direkt.
Så boken handlar ganska mycket om varför livet är värt att leva och hur vi människor på olika sätt klarar av att leva det. Donner tes är den att man faktiskt blir klokare med åren, och att man, visserligen på ett annat sätt än tidigare, kan njuta av livet och av stundens välbefinnande och glädje i högre grad i högre ålder – trots krämpor och svagheter som det fysiska åldrandet för med sig.
Dödsbilder är inte och gör inga anspråk på att vara en bok som sitter inne med stora sanningar om Livet och Döden. Men den bjuder på flera samtal kring hur det är att vara en levande, men dödlig varelse, serverade i en språkligt njutbar form. Ibland ger prosatexten vika för något som kunde kallas prosadikter, insprängda i den löpande texten, återigen till synes spontant och mödolöst. Efter läsningen vet vi litet mera om både den unge och den åldrande Donner, men framförallt vet vi litet mera om våra egna tankar i ämnet. Som i andra goda samtal upptäcker vi vad vi egentligen tänker när vi speglar oss i en annan.
Jörn Donner: Dödsbilder. Söderströms 2006.
Hedvig Långbacka
Foto: Lena Malm
