821
Jag har ofta undrat varför min ex-sambo och min bror överöser mig med psykedeliskaChe Guevara-skjortor samt böcker om och av honom. Bortsett från den klena skäggväxten har jag inte identifierat mig särskilt starkt med honom. Visserligen dog han samma år som jag föddes, men jag har aldrig lagt in några symboliska aspekter i detta sammanträffande. Jag är inte den enda som är född 1967.
Böcker är böcker, men skjortorna var besvärligare. Tanken att klä mig med en främmande mans ansikte på bröstet gjorde mig generad, jag hör ju trots allt till en skitgeneration som tagit det som sin överlevnadsstrategi att smickra dem som har makten och pengarna, vilket inte är helt korkat men nog fullständigt oheroiskt.
Sedermera har jag använt dem som träningsskjortor. Nu är de impregnerade med kroppssalter och luktar antagligen lika illa som Ernesto gjorde enligt flera vittnesmål. Därför kallades och kallade han sig Chancho (gris), läser jag i Jon Lee Andersonsbiografi. Det var först kubanerna som började kalla honom Che och som också i övrigt verkar ha bidragit till att ge en revolutionär riktning åt det kringflackande liv som han ägnat sig åt dittills. Att han lämnade hustru och nyfödd dotter för att bidra till Castrosotrovärdiga planer var väl lite svinaktigt det också, men på den tiden hade många män uppdrag som var viktigare än familjen, till och med viktigare än livet verkar det som. Och från min utkikspunkt i historien är det svårt att säga om de var äventyrare och egoister eller generösa och självuppoffrande hjältar.
Men visst lyssnade jag en tid på Carlos Pueblas melankoliska sånger om el comandantemedan min nyfödda dotter låg i spjälsängen och jollrade vid sidan om. Det var som om avståndet mellan dem och finsk tango var lika stort som avståndet mellan sockerrörsfälten på Kuba och de leriga åkrar i Salotrakten där jag och några kompisar på uppdrag av Finlands armé tillbringade några ruskiga höstveckor med ihållande regn för att rädda en bondes ruttnande sockerbetor som satt lika hårt fast i leran som visdomständerna i min käke. Ändå fanns där en igenkännbar sötma.
Kanske jag längtade efter ett uppdrag som var viktigare än pengarna och större än livet. Tanken att man inte själv skulle behöva nedteckna sin biografi var också lockande. Men det var inte utbudet. Mina kontakter med kubaner inskränkte sig till Iván och hans kompis. Med dem städade jag Viking Isabella utan att förstå ett ord av deras vokalbefriade spanska. Vart sjutton skulle vi ha styrt kosan?
”Situationen var plågsam för mannarna och för [Eutimio] så jag löste problemet genom att ge honom ett skott från en [kaliber] .32 pistol i högra sidan av hjärnan med utgångshålet vid höger tinning. Han flämtade ett tag och sedan var han död./…/ Vi sov dåligt och jag hade litet astma.”
Så skrev Guevara i sin dagbok under kriget mot Batistaregimen. Man undrar vad det är för en man som uttrycker sig så homeriskt efter en sådan händelse. Vad är det som utelämnas, och varför lyfts just de där detaljerna fram? Åtminstone förmedlar han en bild av att agera för sina ”mannar” utan att sky hårda medel, lite på samma sätt som Odysseus gjorde under sina irrfärder. Men även om sådana beslut kan upplevas som nödvändiga i extrema situationer så är det en obehaglig beskrivning som bara framkallar otrevliga frågor. Hur många människor får man offra för att göra situationen mindre plågsam för resten? Ett besvärligt dilemma tycks lura här, och kanske löste Che det genom att förtränga hela saken och bli ännu hårdare. Själv slutade jag lyssna på Carlos Puebla och började betala mina räkningar. Biografin får jag antagligen nedteckna själv. Livet är hårt.
Janco Karlsson
