Kulturvetaren och poeten Aleš Debeljak leder oss längs rädslans och hoppets slingrande stigar genom Europa till Slovenien – eller tvärtom.

Kung Arthur och Riddarna av Runda bordet, Nibelungenlied, den ryske prinsen Igors långa fälttåg, de kungliga benen som vittrar i kryptan i Wawel-slottet i Krakow och som med en viss tröghet sätter igång den polska fantasin när nationella ritualer kräver handling: de flesta europeiska nationer finner berättelserna om den egna historien meningsfulla, och i tider av kris stödjer dessa berättelser deras världsliga strävanden, kulturella stolthet och kollektiva identitet. Historia betyder ju berättelse eller narration. Med hjälp av enberättelse (story) är det lättare att forma det historiska rummet (hi-story) från insidan. Det är på intet sätt förvånande att individuella biografier, hans eller hennes livshistoria får sitt fulla uttryck bara inom en viss kollektiv tradition. En livshistoria inom traditionen kan skapa meningsfull ordning i ett kaos av fakta. I offentliga konfrontationer mellan de olika versionerna av berättelsen om det förflutna är förutsättningen att detta förflutna spelar en central roll för den kollektiva självkänslan. Det sätt på vilket man blickar bakåt bestämmer ens sätt att se på nuet.

Vad ser jag när jag blickar bakåt och ner i den kollektiva traditionens reservoarer? Jag ser slovener som finner en lågmält mumlande inspiration inte bara i kulturhistoriens positivism utan också, och kanske framför allt, i den “nationella mytologin” — även om den hålls ihop av en anspråkslös rad figurer, såsom Vackra Vida som längtade efter ett hemland; Črtomir, ledaren för en hednisk armé som besegrades av inkräktande kristna; kung Mathias, för evigt väntande med sina befrielsesoldater inne i ett berg; Martin Krpan, en framgångsrik bonde som försvarade det österrikiska hovet mot turkarna; och sist men inte minst den rebelliska proletären Serf Yerney och den antifascistiska katolska predikanten Martin Čedermac. De trängde in i det offentliga medvetandet direkt från slovensk folklore och tidig modern litteratur.
Men deras symboliska betydelse är allt annat än fastslagen, eftersom sinsemellan konkurrerande tolkningar alltid uppstått i konflikten mellan storslagna offentliga gärningar i kollektivets namn och det privata behovet av ett gott liv. Dessa hjältar avslöjar hur slovenernas kollektiva dilemma ständigt har sammankopplats med den kulturella identitetens dilemma, som inte erkänts av deras motståndare — varken av tyskarna och österrikarna, under vilka slovenerna levde under elva långa århundraden, eller av serberna som slovenerna levde tillsammans med i 70 år, i ett “gemensamt jugoslaviskt hem”. Hjältarna i den slovenska nationella mytologin måste först karva ut en identitet åt sig själva och sedan mödosamt få den offentligt erkänd. I den slovenska kulturen, i synnerhet i litteraturen, är det moderna substitutet för mytologin, arketypen för “övergångsriterna”, påtaglig. I denna arketyp finns fastlåsta allusioner som tjänar till att kvarhålla dess relevans för slovenerna, även om jag medger att den kollektiva inspirationen i dag i större utsträckning livnär sig på kulturindustrins internationella ikoner än på lokalt utgivna romaner.
Metaforiskt uttryckt existerar den slovenska nationalstaten i den mån det slovenska språket, i förening med den kultur som det uttrycker, kan användas till annat än det som de österrikiska härskarna använde det till: att kommunicera med sina hästar. En av de främsta slovenska poeterna på 1900-talet, den profetiska Edvard Kocbek (1904-1981), gav uttryck åt denna pregnanta metafor i dikten “Lippizzanerna” från 1960-talet (dikten finns i Embers in the House of Night, 1999 (Glöd i nattens hus)):

Andra har avgudat heliga kor och drakar,
tusen år gamla sköldpaddor och bevingade lejon,
enhörningar, tvehövdade örnar och fenixfåglar,
men vi valde det vackraste djuret,
som glänste på slagfält och i cirkusmaneger,
spändes för prinsessor och den Gyllene monstransen,
därför talade härskarna i Wien
franska med skickliga diplomater,
italienska med charmerande aktriser,
spanska med den oändlige Gud,
och tyska med de obildade tjänarna:
men med hästar talade de slovenska.

Slovenskan är således mera än bara ett instrument för formell kommunikation, mera än det språk man råkar tala. När det offentliga bruket av ett språk försummas, föraktas eller kränks, går sanningen i den kollektiva mentaliteten till spillo. Det som är slarvigt uttryckt är också slarvigt tänkt, påpekade Theodor W. Adorno. Mest sannolikt kan man “tänka väl,” d.v.s. med varats totalitet, bara på det språk som låter en uttrycka sig intimt genom kärlekens, bönens och poesins språk, där de kroppsliga behoven går före den kritiska reflektionen. Det borde alltså inte vara omöjligt att betrakta modersmålet som den kulturella identitetens primära element, som ett integrerat Europa borde prisa och vidmakthålla. Om vi inte använder modersmålet i alla de diskurser (handel, vetenskap, förvaltning, medicin etc) som gör det möjligt att uttrycka en komplex syn på verkligheten, så kommer det att bli ett språk för en handikappad nation.
Jag vill emellertid betona att det är mycket viktigt att man skiljer på de etniska och medborgerliga identiteterna. Jag erinrar mig att multipla identiteter fram till mitten av 1970-talet åtnjöt ett betydande offentligt stöd i mitt födelseland, en av medlemsstaterna i den före detta Jugoslaviska federationen. Trots att landet var odemokratiskt kunde en enskild medborgare ha åtminstone dubbel identitet som etnisk kroat, sloven, serb eller makedonier och samtidigt medlem av en större politisk gemenskap. Det här var inte bara möjligt utan allmänt accepterat. I kölvattnet av Jugoslaviens sönderfall förefaller denna historiska lärdom ha gått nästan helt förlorad i de nationella samhällen som uppstod ur askan, och som i definitionen av sina respektive nationalstater har valt exkluderande etniska identiteter framom en inkluderande medborgerlig identitet.

Sloveniens strävan att kvarhålla den etniska identiteten gentemot det upplevda hotet att uppslukas av en större kontext, visar tydligt att känsligheten ifråga om minoriteters rättigheter fortfarande är relevant och att det finns ett behov av mångkulturell kompetens. Om något så borde vägran att värdesätta storleksargumentet, d.v.s. att betrakta de etniska gemenskapernas storlek som avgörande för deltagande i internationella frågor, vara en nödvändig byggsten i utvecklingen av den slovenska medborgerliga identiteten. Varför? För att argumentet att slovenerna som grupp är för liten ofta har använts för att neka dem rätten att existera som ett särskilt nationellt kollektiv.
Jag vill genast tillägga att ett litet invånarantal inte nödvändigtvis innebär att nationen är liten. Det är inte för sentimentalt att påstå att en nations “litenhet” i främsta hand kan mätas enligt hur mycket dess invånare tror på sin nations kreativa potential och på rikedomen i sin gemensamma kultur, oberoende av om det i allt högre grad betraktas som ett “konstruerat” värde.
Argumentet om numerär litenhet, avsedd som en antydan om det oundvikliga om än gradvisa införlivandet av den slovenska nationen i en större helhet, hörs i dag ofta både i Ljubljana, Sloveniens huvudstad, och i Bryssel, Europeiska unionens huvudstad. Det är emellertid inte ett nytt argument. En snabb titt på Sloveniens historia avslöjar en lång tradition av detta felaktiga, men politiskt kraftfulla storleksargument. Hit hörde bland annat representanter för 1800-talets illyriska litterära skola såsom Stanko Vraz och Ljudevit Gaj, som argumenterade för en sammanslagning av det slovenska och kroatiska språket på grund av en föregiven lingvistisk pragmatism. Efter andra världskriget förkroppsligades detta argument i den “integrerade jugoslavismens” tvångströja, såsom Andrew Wachtel tydligt visade i Making a Nation, Breaking a Nation, 1998 (Om att skapa och förstöra en nation).
Det var uttryckligen den numerära begränsningen hos det slovenska folket som tvingade dess nyckelpersoner inom kulturlivet att samspela med utländska strategier för fantasin och förnuftet, samt att assimilera dem enligt lokala behov och förhållanden. Ett produktivt om än problematiskt geografiskt läge i korsningen mellan den romanska, tyska, ungerska och balkanska kulturella traditionen, har befäst det omöjliga i föreställningen om en bukolisk slovensk ”homogenitet”. Föreställningen om en självupptagen och oförorenad kultur, där ett nationellt ego kunde frodas i ett Arkadia är så klart en illusion. Kreativa slovener har traditionellt engagerat sig i en dialog med den västerländska civilisationen och inspirerats av protestantismens lingvistiska självsäkerhet; av den italienska renässansen; den centraleuropeiska barocken; den franska rationalismen; den tyska romantiken och expressionismen; den österrikiska jugendarkitekturen; den engelska rockmusiken; den amerikanska popkonsten; för att inte tala om Hollywoodfilmen och de intrikata dragen i balkansk folkmusik. Om konst och kultur bara betraktas som ett överlopps ornament till det offentliga livet, kan de varken främja den kollektiva friheten eller den individuella fantasins flykt.
Både i min egenskap av skönlitterär författare – d.v.s. någon som använder sig av universella uttryckssätt för att presentera en personlig vision – och i egenskap av etnisk sloven med en särskild kollektiv erfarenhet i bagaget, lärde jag mig så småningom att omhulda kosmopolitismens attraktiva sidor. Kosmopolitism innebär att ens sätt att uttrycka sig, rentav hela ens person, uttryckligen har befrämjats genom att korsbefruktas med andra språk och kulturer. Det som kanske saknas hos kosmopolitismen är den emotionella lockelsen hos en kollektiv identitet som nationalismen, men dess fördel är att den låter anpassa sig till en individuell attityd: det är i hög grad en fråga om ett etiskt val. Det kan mycket väl hända att det här är en av huvudorsakerna till att kosmopolitismen inte är så populär, även om den är nödvändig att sträva efter inte bara för att överleva, utan också för att leva meningsfullt och tryggt. “Vilket också medför att vi måste bejaka att vi inte är oss själva nog utan obönhörligt sammanbundna med alla andras öde på denna planet och att det bara är tillsammans vi kan skapa en värdig och mänsklig värld. Men det medför också att vi bara kan göra det om vi är helt oss själva. Kosmopolitisk globalism och patriotisk lokalism är således två oskiljbara sidor av den aktuella världssituationen, med en viss spänning som inte går att avskaffa,” skrev Alberto Melucci hoppingivande i Coexisting with Differences, 1998 (Samexistens med skillnader).
Kosmopolitismens juridiska ramar skall sökas i den medborgerliga identiteten. Ens val av medborgerlig identitet skiljer sig markant från en ”naturlig” etnisk identitet, eftersom den bygger på respekten för skillnader och en aktiv offentlig artikulering av dem, snarare än på liberal tolerans. Den senare kamouflerar dess i grunden passiva karaktär som tillåter – men inte mer – andra och annorlunda traditioner existera sida vid sida. I sig kan detta inte helt och hållet särskiljas ifrån en självbelåten och djupt nedlåtande attityd som jag skall återkomma till längre fram. Jag vill här endast betona att kosmopolitismen förbinder utan att förena. I sig bidrar den till en transformation av de “naturliga”, “nedärvda”, “genuina” identiteter, som leder till en medborgerlig identitet baserad på en allmän kodex som frivilligt antagits av fria och jämlika individer. Detta bejakande av rättssamhället kan bara genomföras i moderna, sekulära och demokratiska nationalstater.

I det postkommunistiska Central- och Östeuropa attackeras kosmopolitismens habitus av två typer av trångsynthet. Den första typen härstammar från ett ofta våldsamt “navelskåderi”, d.v.s. en mentalitet som varken kan eller vill lära sig av andra och ännu mindre acceptera främmande idéers intrång i det offentliga livet. De liberala ”internationalister” som handlar i god tro, representerar den andra typen av trångsynthet. De skyr varje aspekt av en nationell kulturell identitet, ryggar tillbaka i rädsla för att kopplas samman med lokala konservativa krafter. Resultatet är att de okritiskt anammar varje idé som kommer utifrån. Sådana mentaliteter ropar ett integrerande prosit! när den ena eller andra trendiga kulturgurun nyser i Paris, London eller Berlin.
Sammetsrevolutionerna 1989 skapade en skenrenässans för nationella idéer. I Central- och Östeuropa handlade det om att skapa liv i debatten kring den kollektiva erfarenhetens giltighet, medan de olika folken frestades med billiga löften om mirakulösa lösningar på konflikterna i de länder som nyligen blivit självständiga. Mer än ett årtionde efteråt har det blivit ganska tydligt att mycket få originella synsätt på relationen mellan den nationella och globala aspekten av den kollektiva identiteten, har utkristalliserats på ruinerna av kommunismens ancien régime. Många intellektuella från Central- och Östeuropa har motvilligt accepterat rollen som “fattiga släktingar”, som bara konkurrerar med varandra för att imponera på sina rika kusiner i Europa, d.v.s. Västeuropa, förkroppsligat i EU.
Men ett hurdant Europa talar vi egentligen om? För egen del är jag övertygad om att diskussionen måste koncentrera sig på skillnaden mellan följande två aspekter av den europeiska idén: å ena sidan måste man betrakta den europeiska integrationsprocessen mot en ”allt tajtare” europeisk union primärt som ett ekonomiskt och teknologiskt företag. I sig är det här ett mål som är lika intressant som oundvikligt. Å andra sidan måste man betrakta Europa som ett gemensamt, om än flyktigt skiftande, kulturellt och mentalt landskap. Vad blir priset om den första aspekten går före den andra?
Det moderna Europa avslöjar sig inte bara genom den grekiska filosofins nobla traditioner, den romerska rätten, renässansens humanism, romantikens poesi och de mänskliga och medborgerliga rättigheterna som lanserades av upplysningen. I den populistiska högerpolitiken beskrivs dagens idé om Europa i allt högre grad som fästningen Europa, det barrikerade samhället, som ofta är liktydigt med fascism med ett mänskligt ansikte. Denna starkt konservativa portvaktsidé används för att befästa det som uppfattas som en “naturlig” etnisk gemenskap till vilken man antingen är född eller inte hör. Tertium non datur.

För mig, poet av kallelse och kritiker av eget val, är det poesin som avslöjar den mänskliga existensens karaktär i dess mest destillerade form. Liksom många andra poeter föreställer jag mig att poesin är mitt sanna hem: bara inom dess geografi och historia kan jag verkligen känna mig hemma. I poesins fragila palats skulle det vara möjligt att finna livets primitiva text, färdig att avslöja sin hemlighet. Ingenting annat än dess sällsamma och sköna enkelhet av ömma känslor och bultande smärta skulle kunna stämma mitt hjärta med den behagfullhet och vishet där spindlar tysta spinner sina nät i ruttnande drömmars rännsten, för att parafrasera Ben Okri. Och eftersom poesins marginella sociala position gör den kommersiellt irrelevant i dagens företagsinriktade värld, var det bara den som fritt kunde avslöja rädslan och hoppet i de avlägsna regioner i hjärtat, dit bara desperata äventyrare vågar bege sig.
Poesin har dock ingått ett äktenskap med modersmålet och således med en specifik etnisk tradition. Skilsmässor inträffar så klart, även om de sällan förbättrar parterna. För en poet har modersmålet högsta prioritet; det är odisputabelt. Till exempel gav Czesław Miłosz i sin poesi aldrig efter för karriärfrämjande frestelser; även efter att ha tillbringat halva sitt liv i Kalifornien frestades han aldrig att byta sitt polska modersmål mot engelskans ekumeniska räckvidd. Fastän det finns ett antal utmärkta 1900-talsexilförfattare (Samuel Beckett, Emile Cioran, Vladimir Nabokov, Milan Kundera etc.) som framgångsrikt bytte till adoptivlandets språk, så är de snarast undantag som bekräftar regeln.
En verklig poet föds till sitt modersmål och det tjänstgör både som börda och inspiration. Det är inte så konstigt att dessa exilförfattare främst är kända för sin prosa och inte för sin poesi, som härstammar från medvetenheten om att de formativa händelsernas totalitet genom vilken genius loci uttrycks — symboliskt, historiskt, socialt och metafysiskt — ligger inbäddad i modersmålets avlagringar, vilket antyder en mer eller mindre dold förankring i en etnisk tradition.

Men vi lever inte enbart i en enda tradition. Koncentriska identitetscirklar emanerar från de flesta lokala och fruktbara omgivningar, från regionens grannskap, spridande sig som vågor på ett allt mer abstrakt sätt till nationella, statliga och europeiska identiteter och – vad gäller de mest finslipade reflekterande instrumenten – kanske ända fram till det universellt mänskliga.
Den kulturella kontexten i det forna Jugoslavien var för slovenerna en sådan koncentrisk cirkel. För slovenska författare på 1950-, 1960- och 1970-talen, då det fortfarande var svårt att resa utomlands och då begränsningarna i kommunikationen mellan Jugoslavien och Väst fortfarande gjorde en modlös, var översättningar till kroatiska, serbiska eller makedoniska ett gångbart om inte perfekt surrogat för att nå världen ”utanför”.
Det faktum att den slovenska litteraturen nådde läsare i Zagreb, Sarajevo, Belgrad och Skopje dämpade fokuseringen på etnisk tradition. I den jugoslaviska kontexten fick de viktigaste verken inom slovensk litteratur intresserade läsare bortom Sloveniens gränser. De här läsarna kunde inte bara ge exempel på översatta standardklassiker utan kände också till en hel del små förlag, speciella bokserier, tidskrifter och antologier, som ofta och gärna gav ut slovensk litteratur i hela föredetta Jugoslavien.
Kort sagt råder det knappast något tvivel om att kroatiska, makedoniska och serbiska läsare känner till den slovenska litteraturen bättre än någon annan grupp utanför Slovenien. Jag vill dock precisera och notera att ett årtionde efter upplösningen av denna koncentriska cirkel är denna bekantskap allt mer tvivelaktig; i allt högre grad läser f.d. jugoslaver varandra på engelska i kortlivade tidskrifter såsom Erewchton i Amsterdam och Stonesoup i London, på Geocities webbsidor och andra virtuella mötesplatser.
På 1980-talet kunde man skönja en annan koncentrisk identitetscirkel. Det var då Milan Kundera i sin essä The Tragedy of Central Europe, 1984 (Centraleuropas tragedi) lanserade en passionerad vädjan om att erkänna den gemensamma historiska erfarenheten i det föredetta Habsburgska riket, en erfarenhet hos offermärkta små länder som hamnat mellan det självupptagna Väst och det despotiska Öst. Även om nästan ingen tar upp den här kraftfulla och långtgående debatten om Centraleuropa idag, föreföll denna vädjan om en större gemensam identitet ändå väldigt frigörande. Den utgjorde en välkommen impuls för den slovenska litterära kulturen, som försökte skaka av sig en kontext och hoppeligen placera sig i en annan, kanske vänligare, som skulle erbjuda ett starkare stöd för autonom tillväxt.
Min författargeneration som blev fullvuxen på 1980-talet hade få illusioner om någondera av dessa vidare kontexter. Det var inte lika lätt för oss som för våra äldre slovenska kolleger att lämna den en gång hemtrevliga, men sedan allt mera kvävande, jugoslavistiska täckmanteln bakom oss, utan vi klädde oss prydligt i vår centraleuropeiska kultur som ett tecken på stolthet eller självkänsla – vilket var nödvändigt men knappast tillräckligt i sig.

Men trots sådana ansträngningar kan slovenerna inte bara sluta ögonen och vänta på att arvet efter Jugoslavien skall försvinna, på samma sätt som byarna och städerna försvann under krigen på 1990-talet. Detsamma gäller kommunismens politiska och sociala arv – det skulle vara ytterst naivt att tro att vi kan sätta det inom historiska parenteser. Det är ingen vits att låtsas som om kommunismen inte var något mera än en tillfällig, om än lång, mardröm ur vilken Central- och Östeuropa vaknade upp kring sammetsrevolutionerna 1989. Vi skall inte heller tro att det är möjligt att återvända till landets förkommunistiska tillstånd. Vi kommer att få leva med vårt kommunistiska arv en tid eftersom det inte bara koloniserade våra institutionella strukturer och samhället i största allmänhet, utan, vilket är viktigare, också penetrerade våra vanor så djupt att det inte går att göra sig av med lika fort och enkelt som statyerna över avsatta ledare.
Ändå måste man erkänna att kommunismen erbjöd den läsande allmänheten i väst en omedelbart identifierbar kontext. Det pris som författarna betalade för detta elementära erkännande hängde ihop med det faktum att slovenerna hörde till en större gemenskap — Jugoslaviska federationen och kommunismen. Självfallet gjorde den här gemenskapen det nödvändigt att använda litterära uttryck för smärta och melankoli, förfall och motstånd, som både förbryllade och tilltalade västerländska läsare. Min vän och författarkollega Andrej Blatnik, författaren till Skinswaps, 1998 (Skinnbyten), kan ha rätt när han hävdar att den västerländska litteraturmarknaden, som ständigt spanar efter det okända och det exotiska, tycker om att “importera lidande”. Och även om jag håller med om att denna faktor spelar en roll i affärslogiken på bokmarknaden och inte borde bortses ifrån, så är tariffen för det importerade lidandet en engångssumma. Men när någon författare väl etablerat sig internationellt, så är det som skattas högst en starkt individuell fantasi: djupet och originaliteten hos den estetiska värld som författare som Ismail Kadare, Zbigniew Herbert, Ivan Klima, Dubravka Ugresic, Peter Esterhazy, Evgeny Popov, Ana Blandiana och Dzevad Karahasan lyckats skapa.
Jag tror inte att de här central- och östeuropeiska författarnas popularitet bland läsare i väst bara beror på att de skriver om en viss historisk kuriositet, eller att intresset för deras böcker bara beror på externa politiska händelser. Vi kan nog förmoda att för att nå internationell framgång och hålla kvar läsarnas intresse, så måste de här författarna skapa koherenta litterära världar som avslöjar mångbottnade bilder av väsentliga erfarenheter — inte bara historiska utan också metafysiska — och att dessa erfarenheter sammanbinder estetiska och etiska frågor på ett annorlunda sätt än hos västeuropeiska författare.
Sådana författare visar, var och en genom sin egen personliga stil, att det inte räcker med att jaga efter moderiktiga nya trender för att skapa konst som överlever sin tid. En konst som är trogen sitt existentiella syfte förkroppsligar ingenting mindre än längtan efter att transcendera människans dödlighet. Det är vad läsaren söker i ett litterärt verk som kommer att överleva och finnas kvar efter att den trendigaste litteraturen förvandlats till underlag för en framtida palimpsest.

Den slovenska kollektiva existensen är mer eller mindre anonym internationellt sett. Det här slog mig en sommar i mitten av 90-talet, då jag eskorterade en utländsk kulturjournalist under hans resa genom mitt land. Det postkommunistiska Slovenien öppnar sig gradvis och en aning generat mot den vida världen. Varje år anländer det alltfler besökare till landet: undersökande västerländska journalister, äventyrslystna studerande, affärsmän och internationella solochvårare. Slovenska emigranter återvänder också. Deras barn deltar i språkkurser på sommaren och kämpar med att lära sig tala sina föräldrars eller far- och morföräldrars modersmål med engelsk, spansk eller tysk brytning. Det lilla och irriterande homogena Slovenien kommer naturligtvis aldrig att bli ett Babels torn. Främmande språk ekar dock mellan de kalla murarna i de nyrenoverade villorna som kramar flodbädden nedanför Ljubljana-slottet. Det här är ett bevis på nyhetens behag, det slags intresse som utlänningar visar mot ett land som med sin nyvunna självständighet oförväntat dök upp på Europas karta.
När jag reser runt i Slovenien med någon av dessa utlänningar noterar jag ofta att saker som är självklara för mig är otroliga för dem. Har jag inte under flera år försökt förklara de speciella dragen i den slovenska kulturen och mentaliteten inte bara för min amerikanska hustru, utan också för ett stort antal gästande utländska författare? I Only the Nails Remain: Scenes from the Balkan War (1997) hade Christopher Merrill alldeles säkert nytta av några av mina förklaringsförsök.
Ändå stör det mig lite hur provisoriska mina betraktelser kanske trots allt är, eftersom de bortser från flera aspekter av det kollektiva livet – den förföriska handrörelse som en kvinna gör med nedsänkt blick på en gårdsplan i Medelhavsstaden Piran; den kollektiva besattheten av farorna med virusspridande vindar; det sätt på vilket en upplyft armbåge skyddar ett glas som lyfts till läpparna; pilgrimsvandrarna vid Savica-vattenfallet i Alperna, där slovenerna enligt en lokalt välkänd dikt av den romantiske poeten France Prešeren konverterade till kristendomen – den första av de historiska omvändelserna i den kollektiva överlevnadens namn. I utländska besökares gräsrotsantroplogi representerar allt detta ett slags krypterad mental kod som kunde hjälpa att förklara denna ”stam”, som är ovanligt liten men ändå uthållig.
Dessa gemensamma resor visade sig vara ett mycket intressant kulturexperiment. De var vägar längs både stolthet och skuld som stakade ut den speciella karaktären hos dagens slovenska verklighet, där resterna av den gamla kommunistiska regimen korsbefruktats med det framväxande demokratiska systemets prestationer. Jag hade felaktigt trott mig känna det här landet helt enkelt för att jag levt inom dess gränser.
Det blev därmed en nykter erfarenhet att eskortera utländska besökare på deras resor i och med att jag tvingades att sammanfattat förklara historien och traditionerna i de regioner vi besökte. Så småningom förstod jag hur svårt det är att koncist, klart och enkelt förklara de avvikande politiska åsikterna angående den slovenska ”etnogenesisen”, det falnande ärorika minnet av staten Carantania som var självständig på 600-talet, den religiösa kontrollen som det katolska stiftet Aquileia utövade och den oifrågasatta slovenska identifikationen med jordbrukskulturen i Alperna.

Jag gjorde ett försök att teckna en litterär karta över mitt land i en essä, Slovenia: A Brief Literary History (1999), främst som ett svar på min frustration när det gällde utländska besökare och deras brist på information. Det var nödvändigt att fylla tomrummet, annars skulle det fyllas med den sorts välvilliga nedlåtenhet som kulsprutejournalister ofta producerar.
En journalist minns jag särskilt väl. Vi skulle stiga in på en pub med förkromad bardisk. Han stod där med vidöppna ögon, kippande efter andan efter vår raska nedfärd från renässansslottet i staden Ptuj. Dammet på skärmen på hans baseballkeps hade knappt hunnit lägga sig innan han vände den bakfram med ett slags utstuderat nonchalant rörelse, så att sensommarsolen lyste upp hans bronsfärgade ansikte — ett ansikte som hade sett Sudan, Ukraina och Nepal. Han var en av dessa besökare som blir så inspirerade av vackra landskap, pittoreska småstäder, sofistikerat cityliv och den avstressade livsstilen hos lokalbefolkningen, att de skriver lovprisande resereportage för sina tidningar när de kommer hem. Nu nöjde han sig med att komma med några ärliga, välmenande lovord: “Förbli precis sådana som ni är”, sa han uppskattande, “gömda vid Alperna, och låt ingen få veta att ni är här!”
Detta är bara en godartad variation på den avskyvärt seglivade bilden av en namnlös bukolisk värld, där människorna lever i fruktbar kontakt med naturen, utan att utsättas för skadeverkningarna av den västerländska teknologiska civilisationen. Det här paradigmet attraherar nostalgiska vänstermänniskor, som i de flesta fall ännu livnär sig av den felaktiga uppfattningen om “nationer utanför historien”. I en missriktad flykt från det alienerade samhället i det postmoderna Väst flyr de, kanske mot sin egen böjelse, in i ”blodets och jordens” ideologi. Den österrikiske författaren Peter Handke var kanske den första som explicit formulerade det här paradigmet i sin provokativa kritik av Sloveniens självständighet i Dreamer’s Farewell to the New Country: Memories of Slovenia (Süddeutsche Zeitung, 1991). Jag tror inte jag är alltför pessimistisk om jag påstår att denna avskyvärt nedlåtande attityd antagligen kommer att forma Västs uppfattning om Sloveniens kreativa strävanden långt in i framtiden.

---

övers. Janco Karlsson