Den ryska regissören Marina Razbezjkina vill inte ha kända medieansikten i sina filmer.

”Av alla konstformer är filmen den viktigaste för oss”, sade Lenin på 1920-talet när han beskrev kulturlivet i Sovjetunionen. Den sovjetiska filmen präglades ändå av en stark statscensur.
– Då gjordes största delen av filmerna i samarbete med eller för statens syften, säger Marina Razbezjkina. Den ryska regissören har i snart trettio år gjort dokumentärfilm om det hon obekymrat brukar kalla för det senaste seklets stora historiska drama.
Under senare år har oroliga röster höjts på olika håll i Europa över att Ryssland åter skulle vara på väg mot statsstyrd kultur och media.
– Diskussionsklimatet har visserligen blivit slutnare under de senaste åren, men till exempel det uppmärksammade bokbålet med Vladimir Sorokins litteratur för några år sedan var nog snarare ett publicitetstrick än ett allvarligt hot mot yttrandefriheten.

Ett slags tumregel är att allt utom explicita angrepp mot statsmakten tillåts i dag. Därför är det inget problem att som Razbezjkina göra film om individer som kommit på kant med samhället och hamnat utanför det sociala skyddsnätet. Hon har bland annat filmat ett utsatt romsamhälle vid Volgas strand och ugriska folkgrupper i Sibirien.

Det ugriska mansisamhällets situation är mycket trängd i dag. Folkgruppen har tvingats avstå från sin traditionsenliga renhushållning vilket skapat social misär.
– Under de två veckor vi bodde i mansinsamhällen vid Ob såg jag inte en enda nykter man. Hela samhället hade på ett sätt tappat sin livslust och genomsyrats av alkoholism.

Den röda fanan

För några år sedan utvidgade Razbezjkina sin repertoar och började spela in sin första fiktionsfilm.
Vremja zjatvy (Skördetid) är en berättelse om en familjs liv på ett kollektivt jordbruk under 1950- talet. Modern (Ljudmila Motornaja) belönas med den röda fanan som det socialistiska arbetets hjältinna, ett vandringspris som delas ut åt den bästa skördetröskaren. Familjens liv blir sig aldrig likt efter att fanan kommit till deras stuga. Möss och annan ohyra börjar gå åt sammetsmaterialet och modern börjar sköta sitt arbete med neurotisk stringens för att vinna tillbaka priset åt sig själv varje år. Hon kan inte överräcka den av möss och malar demolerade socialistiska hedersbetygelsen åt någon annan.
Även om det rör sig om fiktionsfilm har Razbezjkina arbetat enlig samma mönster som när hon gör dokumentärer. Filmen spelades in i Tjuvasien i södra Ryssland, en region där tron på shamanism och polyteism fortsättningsvis är stark. Området är därför rikt på heliga platser som mossbelupna träd.
Alla skådespelarna utom Liudmila Motornaja är amatörer från Tjuvasien utan tidigare skådespelarerfarenhet.
– Jag tycker inte om att använda kända medieansikten. Kändisskapet tillför en egen oönskad metanivå i berättelserna.
Kameraarbetet i filmen är statiskt av liknande orsaker. Razbezjkina talar om en stillastående kamera som fångar upp livet som bara händer.
– Det är människorna framför linsen som skall skapa berättelsen, inte klippeffekter eller kamerarörelser.
Idén till Skördetid föddes hos Razbezjkina för tio år sedan.
– Jag lades in på sjukhus och fick dela rum med sju gamla kvinnor. De jämrade sig dagarna i ända högljutt över alla sina ålderskrämpor och höll på att driva mig till vansinne.  För att inte bli tokig och få tiden att gå började jag intervjua dem, enligt mönstret ”berätta din livshistoria”. Största delen av berättelserna handlade om supande gubbar och barn som blev vuxna, men en kväll berättade en tjuvasisk kvinna den här berättelsen för mig.
Razbezjkina ville följa kvinnans berättelse minutiöst vilket nästan omintetgjorde hela projektet. Kvinnans man var krigsinvalid från andra världskriget och saknade båda benen.
– Vi letade länge bland veteranerna från krigen i Tjetjenien och Afghanistan för att finna en benlös man för rollen. Veteranerna var dock så traumatiserade av krigshandikappen att det var omöjligt att få dem att se naturliga ut framför kameran.
Rollen som fadern besattes till slut av en lokal man från Tjuvas. Viacheslav Batrakovhade blivit av med sina ben som barn och kände sig inte som en halv man som veteranerna.
– Batrakov är en mycket spännande person. Han är enormt begåvad och lika naturlig framför kameran som husdjuren. Dessutom är han utbildad skräddare. Han syr byxor!