Många av de unga västafrikanska män som under det senaste halvåret försökt ta sig från Senegal till Europa har lyckats, omkring 20 000 i år enligt de spanska myndigheterna, men minst 1000 har mist livet på vägen. Nu är det lugnare – under vinterhalvåret är förhållandena alltför svåra för sådana företag, men på våren börjar seglatserna på nytt. Vad är det som driver så många att riskera sina liv?Den västafrikanska emigrationen till Europa har gamla anor och är en viktig del av områdets ekonomiska och sociala strukturer, men i år har mera illegala invandrare från Västafrika än någonsin förut landstigit på Kanarieöarna. En grundläggande orsak är att andra vägar, till exempel den genom Mauretanien och Marocko, har blivit blockerade. Frågan har utvecklats till en het politisk potatis i Spanien. Hittills har Spaniens växande ekonomi absorberat invandringen och den billiga illegala arbetskraften har bl.a. fyllt frukt- och grönsaksproduktionens behov. Men nu har tydligen en ”mättnadspunkt” nåtts och i samarbete med senegalesiska myndigheter har emigranter flugits tillbaka till Senegal. Dock inte utan besvärliga förhandlingar med den senegalesiska regeringen som enligt rykten i Dakar skulle ha fått ett löfte om 20 miljoner euro av Spanien i form av stöd till olika utvecklingsprojekt.

Emigrationen har för Senegal blivit en nödvändig säkerhetsventil, både ekonomiskt och politiskt. Att Senegals president Abdoulaye Wade, 80 år och kandidat till sin egen succession i presidentvalet i februari 2007, länge vägrade att ta emot ”rymlingarna” förklaras med detta. I de flesta familjer finns det någon som arbetar utomlands – legalt eller illegalt – och skickar pengar hem. På landsbygden finns det byar vars invånare nästan uteslutande lever på penningförsändelser från utlandet. Varje emigrant kan räknas livnära minst tio personer hemma och i Senegal är hundra euro en stor summa pengar.
Brist på resurser och brist på möjligheter att få arbete i hemlandet är alltså den främsta orsaken till att de unga männen i Senegal vill bort. Utan en tryggad ekonomi kan en man inte ens drömma om att få det som i Senegal anses vara en förutsättning för lycka, nämligen hustru och barn. Det är mannens skyldighet att försörja sin familj och de höga brudprisen utgör ett hinder att gifta sig för många. Problemet är att en man anses få värdighet först då han har en hustru. Dessutom väntar man sig att en son tar hand om sina föräldrar. För många är emigrationen den enda utvägen, en fråga om att kunna fortsätta att leva med äran i behåll, för majoriteten finns det helt enkelt inga andra möjligheter till ett värdigt liv. 

Jordbruk och fiske har av tradition varit Senegals viktigaste näringsgrenar. Erosionen och befolkningstillväxten på cirka tre procent per år, har lett till att den tillgängliga odlingsbara marken på långt när inte räcker till för alla. Lägg till en serie misslyckade jordbruksreformer och år med torka så är bilden av ett borttynande liv på landsbygden fullständig. Fisket har också mist en stor del av sin betydelse eftersom utländska, bl.a. europeiska, fiskare med sina väldiga supereffektiva fartyg redan i åratal har tillåtits rensa den senegalesiska kusten på fisk. De traditionella senegalesiska båtarna, ”pirågerna”, lönar det sig därför numera bättre att transportera emigranter i – även om de inte är särskilt sjödugliga.  
Globalt sett har migrationen en stor ekonomisk betydelse. Enligt Världsbankens beräkningar var värdet på emigranternas formella penningtransaktioner till sina hemländer år 2005 omkring 134 miljader euro. Det är två gånger mera än det totala värdet på hjälpen från industrialiserade länder till utvecklingsländer. Därtill räknar man med att ungefär 70 miljarder överförs informellt. Emigranternas penningsförsändelser till sina hemländer är den effektivaste formen av bistånd från Nord till Syd: pengarna går säkert fram till dem som behöver dem, utan mellanhänder och korruption. Samtidigt är emigrationen ett slags åderlåtning på landets mest aktiva och arbetsföra del av befolkningen: de unga männen. Migrationen är alltså ett synnerligen betydande globalt fenomen och kommer säkert alltid att utgöra en del av miljontals mänskors liv – men i första hand borde ett land sträva efter att erbjuda sina medborgare möjligheter till ett gott liv inom det egna landets gränser.

Två unga senegaleser, läraren Albert Ndong och litteraturstuderande Souleymane Diop, har i september inom ramen för det finsk-senegalesiska Taf Taf-projektet rest omkring i Finland och berättat om Senegal och bl.a. om den massiva emigrationens orsaker. Deras budskap är att det nu är på tiden att senegaleserna själva tar itu med problemet och slutar ge sken av att vara en framgångsrik stat. Bristen på kunskap när det gäller emigrationens faror och negativa sidor, är en viktig bidragande orsak till att så många företar seglatsen till Kanarieöarna. Souleymande Diop och Albert Ndong är överens om att det viktigaste skulle vara att på allvar satsa på utbildningen i Senegal. Trots att officiella siffror låter påskina att alla unga senegaleser i dag går i skola, är det minst hälften som aldrig lär sig att läsa och skriva. Dels på grund av de statliga skolornas dåliga resurser, dels på grund av att undervisningsspråket tack vare det koloniala arvet fortfarande är franska, som inte talas i de flesta hem.
”Att förstärka den afrikanska identiteten skulle vara den viktigaste uppgiften för undervisningen – att göra oss stolta över vår egen historia och det vi är. Det skulle hjälpa oss att tillsammans bygga upp vårt land”, säger Souleymane Diop. Albert Ndong tillägger att det nu är på tiden att sluta med allt hyckleri om Senegal som ”världens bästa afrikanska land” (han hänvisar till ett pris, som president Abdoulaye Wade för en tid sedan fick ta emot i USA) och att visa verkligheten som den är. Båda är också överens om att det är viktigt att de rikare länderna fortsätter att hjälpa de fattiga i form av u-hjälp, men att det också är hjälparnas skyldighet att se verkligheten som den är, och hjälpa där hjälpen på riktigt kommer fram och påverkar.    
foto: Kari Ojala