Än en gång lyfter sekterismen sitt fula huvud i Libanon.
Att följa med utvecklingen i Libanon har varit som att sitta på en berg- och dalbana som sakta men säkert löper amok. Varje dag är det armbrytning mellan försiktig optimism och extrem pessimism. Det mest tragiska är att bevittna den gradvisa degenereringen av retoriken som framförallt vanligt folk har börjat använda sig av. När det krisar förväntar man sig ett svulstigt språk av politiker, men att vänner och bekanta, sådana som man trodde sig känna väl, går så lätt i upptrappningsfällan är inget mindre än chockerande. Än en gång lyfter sekterismen sitt fula huvud i Libanon.
Veckans nyhetsbomb: oppositionen med Hizbollah och den Fria patriotiska rörelsen i spetsen, i sin strävan att störta den USA-vänliga regeringen, hotar med att bilda en s.k. ”övergångs-” eller separatistisk regering. Det är en alarmerande upptrappning i den hittills fredliga konfrontationen mellan regeringen och oppositionen som nu går in i sin tredje vecka. Skulle en sådan regering bildas och godkännas av den oppositionsvänliga presidenten Emile Lahoud, är tudelningen av landet nämligen ett faktum.
Men visst finns förnuftet kvar hos en del.
”Det är inte ett inbördeskrig ännu, bara förfesten”, skriver den libanesiska fotografenRanda Mirza i ett e-postbrev för en vecka sedan. (Ny Tid-läsare kommer kanske ihåg Randa som bodde på konstnärsstipendium på Sveaborg i somras, och som figurerade på omslaget av ett NT-nummer (32/2006) i augusti där hon berättade om sin konst och om det pågående kriget i Libanon.)
”Det är förskräckligt”, skriver hon vidare, ”Rasismen. Vansinnet. Du skulle höra de lokala nyheterna. Rena propagandan. Och eftersom det inte sitter väl med propaganda att rapportera om de dagliga slagsmålen som pågår mellan olika grupperingar, bryter dessa nyhetströskeln enbart om någon dödas”.
Hittills har en ung shiamuslim skjutits ihjäl i ett sunnimuslimskt kvarter i Beirut (ja, även undertecknad tar till det sekteriska språkbruket).
Efter den tragiska incidenten uttalade sig bl.a. Hizbollah-ledaren Hasan Nasrallahmycket kraftigt mot det sekteriska våldet, och fick sina anhängare, som lyckligtvis lyder honom till punkt och pricka, att ge upp tankarna om vedergällning för mordet på den unge mannen.
I en annan uppmärksammad försoningsgest ledde en sunnimuslimsk präst fredagsbönen tillsammans med de shiamuslimska demonstranterna i centrala Beirut. Hur långt gesterna bär är det ingen som kan garantera.
Den mest brännande frågan är på vilket sätt de regeringsvänliga ultrahögra Libanesiska styrkorna tänker aktivera sig i den pågående krisen. Den maronitkristna gruppens ledareSamir Geagea är nämligen en blodtörstig krigsherre som fick livstidsfängelse för ett bombdåd i en kyrka i början av 90-talet. Geagea är den enda av krigsherrarna som nekades amnesti efter att Taîf-fördraget gjorde slut på inbördeskriget år 1989, något som han och hans anhängare haft svårt att smälta. Efter Syriens reträtt ifjol släpptes han på fri fot och gjorde politisk comeback.
Den politiska konstellationen som den ser ut just nu, med den oppositionella maronitkristna Michel Aoun överraskande nog i förbund med shiamuslimska Hizbollah, har delat upp de kristna och följaktligen gjort dem svagare.
Men ryktet vill dessvärre berätta att de Libanesiska styrkorna mobiliserar. Det har t.o.m. spekulerats om att det senaste politiska mordet där den unge (maronitkristne) ministernPierre Gemayel och en livvakt sköts till döds, skulle ha utförts av Geagea själv för att provocera fram en konfrontation.
Häromveckan arresterades dessutom 22 personer i de kristna bergstrakterna norr om Beirut för att ha utfört ”militärövningar”. Enligt oppositionsvänliga lokaltidningar tillhör dessa de Libanesiska styrkornas Sadm-trupper (chock på arabiska), en illa beryktad elittrupp vars medlemmar alla gick i exil efter inbördeskriget. De Libanesiska styrkorna nekar uppgiften och påstår att de arresterade utgjorde en (kristen) TV-chefs personliga säkerhetsstyrka.
”Jag ska väl beteckna det som ett inbördeskrig trots allt”, avslutar Randa Mirza. ”Om man inte väljer sida i Libanon idag är det ingen som lyssnar på en. Vi fortsätter ändå med att ordna konstutställningar, konstnärsträffar, filmkvällar osv. Vad annat kan vi göra?”
När krigsspöket en gång rymt är det väl inte så enkelt att fånga in det igen. Horisonten i Libanon ser inte särskilt ljus ut.
Patsy Nakell
