1,1K
Att heja på ett lag är en jävla pärs, det vet varenda en som känner något i maggropen när man följer med matchen eller läser resultaten dagen efter. Som bäst är det när oddsen trotsas – en otippad vinst på bortaplan, gärna i klädsamt hällregn. Jag minns forfarande hur vi (Arsenal) för flera år sen spöade Chelsea borta på Stamford Bridge med två sena mål, och strax före slutvisslan bröt solen genom molntäcket och skickade några bleka vinterstrålar ner på gräsmattan där de rödvita jublade. Magiskt.
Alla lag har sina magiska stunder. Liverpool hade en i andra perioden av Champions League-finalen 2005, då man vände en hopplös 0–3-situation till vinst. Manchester United gjorde något liknande 1999 då man på övertid dunkade in två strutar och knep titeln. I princip omöjliga prestationer. Man anar Faust-kontrakt i bakgrunden.
Det tråkigaste som kan hända ett lag är att magin försvinner. Det gör den när spelarikoner som burit upp lagandan läggs på båten och ersätts av legosoldater som ser Emirates Stadium eller Anfield Road som språngbrädor för att höja sitt värde på spelarmarknaden. Tekniska lirare som är beredda att skjuta 18 mål för vem som helst i vilken liga som helst, och dra vidare nästa år om priset är rätt. Åt helvete med dem, säger jag. Och fansen håller med. Den största ära en spelare kan få är att bli kallad ”through and through” – genomdedikerad till laget. Stackarna på läktaren törstar efter de här spelarna, och de blir allt färre.
Jämför man ett lag med ett band, blir det tydligt hur sjuk situationen är. Kunde Beatles ha bytt ut John och Paul mot Harry och Dick? Hade tjejerna skrikit efter Arthur, som hoppar in för några solon och vokalharmonier? Vem låter sig duperas av att Axl Rose och ett gäng clowner turnerar under namnet Guns’N’Roses? “Ledsen killar, Kurt spelade fel ackord i fyllan så vi tog in Steve, men ni heter fortfarande Nirvana.”
Vänder man på resonemanget – vilket Gene Simmons från Kiss lär ha gjort – kan man tänka sig band som bara fortsätter generation efter generation under samma namn, bara medlemmarna växlar alltefter hur deras kreativitet går i vågor och samspelet flyter. Som ett fotbollslag.
Som sagt, mesta tiden för ett fotbollsfan är jämna och ihållande plågor. Oavgjorda skitmatcher mot Wigan och gruvliga förluster mot Bolton, tappade ledningar mot Chelsea etc etc. Man börjar tappa sugen, och de förväntade pryglingarna av smålagen ger ingen större glädje – det var ju så det skulle gå.
Ibland funderar jag på att nedgradera mig, till ett lag som inte har råd att köpa in spelare. För om man i stället för miljonlaget Arsenal med sju nya nunor per säsong skulle bry sig om någon slagpåse i finska andra division, kunde man åtminstone ta det hela med en masochistiskt stoisk hållning. Ifall det inte fanns några förväntningar kunde man bara plocka russinen ur kakan när det någon enstaka gång per säsong råkar gå vägen på det där magiska sättet. Resten av året kunde man leva i dämpad förvissning om att det barkar åt helvete match efter match, och antagligen spelar vi i trean nästa år. Gud va skönt det sku vara.
Hädanefter diggar jag bara Vasa IFK. Through and through.
Jämför man ett lag med ett band, blir det tydligt hur sjuk situationen är. Kunde Beatles ha bytt ut John och Paul mot Harry och Dick? Hade tjejerna skrikit efter Arthur, som hoppar in för några solon och vokalharmonier? Vem låter sig duperas av att Axl Rose och ett gäng clowner turnerar under namnet Guns’N’Roses? “Ledsen killar, Kurt spelade fel ackord i fyllan så vi tog in Steve, men ni heter fortfarande Nirvana.”
Vänder man på resonemanget – vilket Gene Simmons från Kiss lär ha gjort – kan man tänka sig band som bara fortsätter generation efter generation under samma namn, bara medlemmarna växlar alltefter hur deras kreativitet går i vågor och samspelet flyter. Som ett fotbollslag.
Som sagt, mesta tiden för ett fotbollsfan är jämna och ihållande plågor. Oavgjorda skitmatcher mot Wigan och gruvliga förluster mot Bolton, tappade ledningar mot Chelsea etc etc. Man börjar tappa sugen, och de förväntade pryglingarna av smålagen ger ingen större glädje – det var ju så det skulle gå.
Ibland funderar jag på att nedgradera mig, till ett lag som inte har råd att köpa in spelare. För om man i stället för miljonlaget Arsenal med sju nya nunor per säsong skulle bry sig om någon slagpåse i finska andra division, kunde man åtminstone ta det hela med en masochistiskt stoisk hållning. Ifall det inte fanns några förväntningar kunde man bara plocka russinen ur kakan när det någon enstaka gång per säsong råkar gå vägen på det där magiska sättet. Resten av året kunde man leva i dämpad förvissning om att det barkar åt helvete match efter match, och antagligen spelar vi i trean nästa år. Gud va skönt det sku vara.
Hädanefter diggar jag bara Vasa IFK. Through and through.
Janne Strang
