Ett av de få tidsfördriv vi hade i Baghdad år 1999 var att vandra ner till det medeltida (och tomma) biblioteket varje lördagsmorgon. Utanför, uppradade längs husväggarna, stod medelklassen och sålde sina böcker. Det var tunga juridiska verk, medicinska uppslagsböcker av det slag som finns på medicinska fakulteten i varje universitet, exemplar av New York Book Review, flera verk av olika antropologer och bland alla akademiska verk en gammal och tummad Pippi Långstrumpbok. På svenska. Jag återvände alltid med hopsnörd strupe och fler böcker än jag någonsin hade tid att läsa.

Kanske präglades mitt synsätt av min egen bakgrund, men jag blev mer beklämd av att se hoppet slockna och ekonomiprofessorn sälja sin sista upplaga av On Liberty än av att vandra bland slummen i Saddam City. Slumtillvaron var – och är – naturligtvis förskräcklig. Men i slummen står tiden stilla. Där märks förtrycket mindre.

Exemplet från slumkvarteret kommer från en onsdag, då vi tillsammans med de irakiska tjänstemännen brände upp flera ton ost. Osten var av märket Den skrattande kon – La vache qui rit. Runda kartonger av papp, varje kartong fylld med tio ostbitar invirade i silverfärgad folie.
Osten säljs fortfarande, både i Irak och i Finland. Men just den här försändelsen av ost var skämd, flera månader, om inte år hade passerat efter ”bäst före”-stämpeln.
Föråldrade matvaror brukade ges bondgårdarna för att användas som djurfoder. Men den här osten var så föråldrad att den klassats som ”unfit for human or animal consumption”. Så vi blev tillsagda att bli av med den.
Så där stod vi i utkanten av staden, ett par hjälparbetare och en drös irakiska tjänstemän från lantbruksministeriet, och försökte förgäves bränna upp ostberget. Det var lättare sagt än gjort … folie brinner inte speciellt bra, inte ens i öknen i fyrtiogradig hetta.
Till slut tillkallade vi två lastbilar fyllda med olja. Tjänstemännen stod mitt i ostberget med tjocka slangar och sprutade olja över eländet, som så småningom började brinna. Pappkartongerna gick upp i rök, och jag fick lov att evakuera området för den tjocka röken täppte till andningsvägarna, och helt säker på att tjänstemännen visste vad de gjorde var jag inte.
Mina farhågor besannades när vi inspekterade skadan någon timme senare, trots att sanden var svart och oljan var slut var osten lik förbannat kvar. Efter ett visst parlamenterande tillkallades grävskopor som först spred ut ostbitarna, körde över dem och sedan begravde dem.
Hela spektaklet hade vid det här laget lockat till sig största delen av slumbefolkningen, och när grävskoporna körde därifrån såg jag barnen springa fram och börja gräva i den sönderbrända, oljiga sanden efter ostbitar som vid det här laget var direkt livsfarliga. Så vi posterade ut vakter för att förhindra sluminvånarna att komma över osten. Och jag blinkade bort tårarna och återvände till huvudstaden fast besluten om att säga upp mig.

Bristen på mat var vardag. För alla. Och så har det varit för sluminvånarna genom tiderna. Men att se den forna professorn reducerad till räddhågad taxichaufför som sålde sitt exemplar av den tusensidiga Oxford´s Complete English Dictionary smärtade mer än vetskapen om att vi brände upp den enda osten som importerats till landet de senaste sex månaderna.
Att professorerna inte hade så mycket mat därhemma, det var liksom givet. Men rädslan. Och känslan (vetskapen) av att ingen brydde sig. Det är naturligt att sluminvånarna i olika länder inte har ork nog att kämpa för någon mer än sig själv. Men jag hade väntat mig mer av medelklassen, av studenter och professorer, av de som hade råd med tidningar och såg Irak sjunka ner i dyn.
Det var ju inte bara vardagen som skrämde, det var ihjälgasade byar, massgravar och flyktingarna som kunde dokumentera allt det som de berättade. Vi vill så gärna tro att civilisationen för oss framåt. Att gårdagens förtryck inte tillåts i dagens värld. Att kunskapen och civilisationen skyddar.
I Irak år 1999 hoppades jag att diktatorn skulle dö, fängelserna öppnas, palatsen brännas och flyktingarna återvända hem. Liksom irakierna hade jag gett upp hoppet om att någon skulle bry sig, och när landet invaderades skedde det på fel sätt och med fel motiv.
Men trots det fanns det glimtar av hopp när jag återvände en månad efter amerikanernas frammarsch år 2003. Professorerna anställdes av FN, av de invaderande styrkorna, av medborgarorganisationer som utnyttjade deras språkkunskaper, lyssnade på dem och tog till vara deras kunskap.
Den ekonomiska och kulturella blockaden var över och även om priserna på ost sköt i höjden så gick det plötsligt att få tag på utländska tidningar. Ett tag såg det rent av ut som om posten skulle börja fungera. Och det fanns tjuvar i farten – vad medierna än rapporterade så kändes det spontant bättre än den onaturligt ”säkra” staden där ingen vågade stjäla och de som blev fast för prostitution miste huvudet. Diktatorn var störtad och en vardag skymtade vid horisonten.

År 2007 vaknar jag till radions rapport om att diktatorn är död. Från förut vet jag att fängelserna är fulla, palatsen omvandlade till lekplatser för utländska soldater och ingen med sinnet i behåll vill återvända hem.
Diktatorns död kommer att beklagas av mänskorättsaktivister. Både döden i sig, och tillvägagångssättet. Fel dom av fel domstol. ”Segrarens rättvisa”. Det kan naturligtvis debatteras. Men bilderna är det konkreta man kan ta fasta på. Det är ociviliserat att visa avrättningen offentligt, det kan även de som yrkade på döds-traff hålla med om. De som inte levt i Irak ser inte det ironiska i att bilder sprids via mobiltelefoner – mobiltelefoner som Saddam ansåg vara så farliga att de under hans period vid makten automatisk beslagtogs vid gränsen. Innehav kunde leda till döden. Så ironiskt att strupen snörs samman.
Kanske är det ociviliserat att döda. Men civilisationen skyddar inte. Det är bara en mänska som kan skydda en annan. Bara någon som bryr sig. Bröd och cirkus, ost och böcker. Från vänner som är kvar i Irak hör jag att medelklassen sålt slut sina böcker. Men ost lär det finnas i massor, även om de i slummen fortfarande inte har råd att köpa den. Och det finns fortfarande ingen som bryr sig.