Gener och mänskliga handlingar

av Dan Lolax

Dan Lolax fortsätter evolutionsdebatten.

Utan förhoppning om att det följande ska göra något som helst intryck på JP Roos och Anna Rotkirch vill jag ändå, för min egen del, avrunda genom att reflektera över deras inlägg i Ny Tid 15.12.

R&R skriver att de ”flesta av oss vill gärna uppfatta oss själva som osjälviska och uppfyllda av högre ideal. /…/ Om någon säger att jag väntar mig att någon gång får hjälp i min tur [då jag hjälpt en vän i nöd], förnekar jag det ivrigt. /…/ Evolutionsteorin vill visserligen inte vara någon glädjeförstörare, bara förklara hur det naturliga urvalet kunnat leda till samarbete och vänskap hos många olika arter.”

Evolutionsteorin kan inte vara någon ”glädjeförstörare”. Bara den som anser att mänskliga relationer måste beskrivas på ett vetenskapligt språk, som är frånkopplat individens personliga upplevelse, skulle utropa ”Här tror jag mig agera av vänskap allena och så visar det sig vara mina själviska gener som agerar för mig!”.

Men var kommer då evolutionsteorin in i mitt förnekande av ”själviska” motiv? (Deras formulering är otydlig, men jag utgår från att R&R syftar på en form av själviskhet när de skriver om förväntad hjälp i retur. Poängteras bör, att det knappast är själviskt att hoppas på hjälp, skulle man själv befinna sig i nöd.)

Om någon säger att jag egentligen hade mitt eget bästa i tankarna så är den utsagan moralisk till sin karaktär, inte vetenskaplig. Om jag blir irriterad så är det för att utsagan rör mig, inte mina gener. Att påstå att vi människor aldrig agerar själviskt eller att våra ideal alltid är rumsrena vore ett fall av självbedrägeri: något också den evolutionspsykologiskt obevandrade kan förstå – just på grund av beskrivningens moraliska karaktär.

Men problemet med uppfattningen om osjälviskhet och höga ideal tycks inte, för R&R, bottna i vår moraliska karaktär. Istället verkar felaktigheten bero på okunskap om generna (en okunskap jag tydligen själv lider av).

Min handling kan kännas osjälvisk men genetiskt sett är den självisk, säger R&R. ”Gener beter sig så att de kan leva vidare i kopior av sig själva.” Detta kan leda till beteenden som ”till vardags”  kallas själviska, men också till beteenden som kallas osjälviska. Vi har, enligt R&R, geners själviska beteenden och vi har resultatet av detta: individers själviska eller osjälviska beteenden (ur ett vetenskapligt perspektiv är påståendet problematiskt eftersom det inte kan falsifieras).

Irritationen som R&R möter grundar sig alltså på detta: när de påpekar att individens osjälviska handling förorsakats av hennes geners själviska beteende uppfattar hon detta som en kritik av hennes person – som om det vore en anklagelse – fast påståendet enbart rörde hennes gener (detta är den ”genetiska synvinkeln”).gener alltid själviska

Men frågan om varför R&R ser uppfattningen om vår egen osjälviskhet som viktig i sammanhanget kvarstår. För om gener alltid beter sig själviskt – utom vår kontroll – och om R&R inte vill stryka orden ”solidaritet”, ”altruism”, etc. från ordlistan, så har väl vår självförståelse (som är av moralisk karaktär) inget med detta att göra?

Vi tillrättvisar andra, liksom vi blir tillrättavisade, för att de betett sig själviskt – och för att vi vill att de ska inse detta och inte bete sig själviskt i framtiden. Men gener förstår inte reprimander; de är inte mottagliga för önskemål om bättre beteende.

Att i detta sammanhang inflika något om geners självkopierande beteende skulle antingen betyda att man ursäktar personens beteende, eller att man försvarar sitt eget. I bägge fall pekar man bort från personen som agerat själviskt, mot nämnda gener.

Jag misstänker att R&R vill säga att den ofta förekommande uppfattningen om ”oss själva som osjälviska och uppfyllda av högre ideal” är felaktig, men inte på moraliska grunder utan på vetenskapliga grunder. Det gör detsamma, vill de säga, ifall du agerar för din vän eller med dolda motiv: generna, som styr ditt beteende, agerar alltid själviskt. Detta är den yttersta förklaringen.

Jag vet inte om R&R medvetet gör detta anspråk eller om de gör det omedvetet, omedvetna, det vill säga, om hur förvirrat deras begreppsbruk blir. När jag i mitt tidigare inlägg, i rubriken, frågade ”Vad tillför evolutionspsykologin?”, så var det ingen generell kritik av evolutionsteorin. (Ifall det än en gång måste påpekas: jag försöker inte slänga ut ”evolutionen med badvattnet”. Jag ser den som en sund vetenskaplig teori som ibland utsätts för fumliga kidnappningsförsök.) Med min fråga ville jag enbart belysa följande: mänskliga handlingar, som vi bedömer på moraliska grunder, belyses sällan av hänvisningar till geners fortlevnad i kopior.

Ifall jag säger att jag älskar min son och personen jag diskuterar med replikerar ”Det beror på dina geners reproduktiva beteende.” skulle det i min reaktion inte ingå ett ”Aha! Det är alltså därför …”

Min poäng är synnerligen enkel och den ska inte uppfattas som en ovilja att diskutera evolutionsteorin vidare, men nog som ett försök att peka på ett förvirrat språkbruk och en kritik mot märkliga anspråk som delvis har sin grund i en misstänksamhet mot hur vi talar till ”vardags”.

Den som flytt sitt ansvar kan inte motbevisa sin ryggradslöshet med hjälp av en röntgenbild av sin ryggrad, men nog sin totala oförståelse för anklagelsen genom att visa upp en sådan bild. Likaså kan inte en solidarisk handling ”motbevisas” genom en hänvisning till generna; och ett själviskt agerande framgår inte tack vare kunskap om dem.

Dan Lolax

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.