927
Nästan varje dag är den där, den lilla rutan med svart ram. Den brukar vara på nyhetssidorna i min lokala tidning. Ibland innehåller den bara något enstaka namn, ibland en hel lista. Det är namnen på de senast stupade amerikanska soldaterna i Irak som offentliggörs. Utöver namnet brukar förband, ålder, delstat och bostadsort anges. För en tid sedan hade en av soldaterna ett ryskt namn, han kom från Brooklyn. Jag undrade om han kom från Brighton Beach där många av ryssarna i New York bor, och där jag ofta går längs havet, handlar eller äter på någon av de georgiska restaurangerna.
Det slår mig att på samma vis sitter nog varje dag miljoner amerikaner och läser samma lista, ser om någon kommer från ens hemtrakt, kanske fruktar att finna någon i släkten, eller någon man känner, bland de uppräknade. Knappt någon tror längre att kriget kan vinnas, ingen kan längre riktigt förklara strategin eller vad som ska uppnås. Varje dag publiceras nya namn på unga amerikaner som har dött i onödan. I en nation där man bokstavligen inte räknar de stupade irakierna och knappt diskuterar Iraks framtid så är antalet stupade amerikaner avgörande.
Valet till kongressen i höstas avgjordes av Irakkriget. En av de mest omstridda senatsplatserna fanns i Montana. Bara någon dag före valet var Bush där på ett välregisserat valmöte, men samma dag dominerades lokaltidningen av att en av orterna i Montana hade fått sin första stupade soldat. Senatsplatsen gick till demokraten och kritikern av Irakkriget Jon Tester med några få tusen rösters marginal.
Denna vecka ska Bush offentliggöra sin ”nya” Irakpolitik. Allt tyder på att den består i att man ska göra gamla misstag ännu värre genom att sända fler soldater. Men motståndet hårdnar, i opinionsmätningar, i kongressen och på gatorna. Då spelar det inte så stor roll att Bush kommer att upprepa gamla floskler och än en gång spela på skräcken för terrorismen. Sakta men säkert mals stödet för kriget ner av de kärva listorna över de senast stupade amerikanerna.
Denna vecka ska Bush offentliggöra sin ”nya” Irakpolitik. Allt tyder på att den består i att man ska göra gamla misstag ännu värre genom att sända fler soldater. Men motståndet hårdnar, i opinionsmätningar, i kongressen och på gatorna. Då spelar det inte så stor roll att Bush kommer att upprepa gamla floskler och än en gång spela på skräcken för terrorismen. Sakta men säkert mals stödet för kriget ner av de kärva listorna över de senast stupade amerikanerna.
Jonas Sjöstedt
