De egensinnige författaren och poeten Jaime Saenz upplever en renässans i sitt hemland Bolivia tjugo år efter sin död. Hans verk har gett upphov till sånger, teaterpjäser och nu även en film.
Saenz var en udda författare och en udda människa. Han levde mestadels om natten och hade ett mycket nära förhållande till alkoholen, som han ansåg vara ett hjälpmedel i jakten på vishet. Saenz kände till de flesta billiga hak i La Paz och även en del ”hemliga”, idag mytomspunna, krogar vars existens var okänd för de flesta av stadens invånare. Enligt Saenz kan man bara skriva om det man själv upplever och genomlever. Hans eget nattliga liv och hans berättelser om ensamma, smått tokiga original bildade således en helhet.
Saenz dygnsrytm och alkoholintag var inte lätta att kombinera med ett vanligt familjeliv. Dessutom utgjordes hans vänkrets av likasinnade, ofta alkoholpåverkade existenser. Det är därför inte så konstigt att Saenz fru ogillade hans vänner ”bara därför att de är mina vänner”, som författaren själv uttryckte det. När frun bad honom att välja mellan henne och flaskan valde han flaskan.
Bilder från La paz
Det är svårt att beskriva Saenz författarskap utan att beskriva hans hemstad, La Paz. Staden var Saenz viktigaste inspirationskälla och är den egentliga huvudpersonen i nästan alla hans verk.
La Paz är formad som en gryta och ligger på den andinska högplatån, 3 600 meter över havet. ”Grytans” innehåll är en halsbrytande blandning av indianskt och europeiskt inflytande. De flesta av stadens invånare är mestiser, den etniska blandningen mellan spanjorer och indianer. Jämfört med andra storstäder på kontinenten är inflytandet från indiankulturerna mycket starkare i La Paz.
De gamla kvarteren kring huvudtorget och de branta gatorna som går upp mot marknaden hyser ett rikt och hisnande folkliv. Här finns billiga restauranger, krogar, gamla hus, advokater, försäljare, fixare, spåkvinnor och dårar. Saenz hämtade sina påhittade och verkliga karaktärer från denna värld där det som syns på ytan och det som finns under den sällan överensstämmer.
Ett av Saenz viktigaste verk är Los papeles de Narciso Lima Achá, ”Narciso Lima Achás papper”, som utgavs postumt 1991. Boken består av två berättelser, den ena skriven av en vit bolivian och den andra av en mestis. Berättelserna handlar om deras möte och ”vänskap” och är skrivna ur de bådas respektive perspektiv.
Den vite mannen anser att mestisen är en oartig buffel som inte kan uppföra sig i sociala sammanhang. Mestisen tycker att den vite är snål, pengahungrig och otacksam. Men samtidigt behöver de varandras hjälp för att göra affärer. Innan mestisen dör lyckas de ändå bygga någon slags vänskap över de kulturella gränserna.
Mestisen i ”Narciso Lima Achás papper” kan beskrivas som en tinterillo. Det är en karaktär som återkommer i många av Saenz böcker. En tinterillo är en allt-i-allo som ordnar kontakter och affärsavtal mot kommission. En tinterillo kan vara advokat eller byråkrat inom den offentliga förvaltningen, men är alltid en nästintill perfekt mestis med viktiga kontakter inom statsapparaten. Han tror till viss del på indiankulturens föreställningar och traditioner, men kan samtidigt vara beundrare av klassisk europeisk musik.
I boken Vidas y muertes (1983), ”Liv och hädanfärder”, beskriver författaren sina egna vänner i korta avsnitt. Det är ett typiskt Saenz-verk i den mening att karaktärerna är viktigare än de berättelser som omger dem. Saenz karaktärer representerar stereotyper i La Paz stadsbild samtidigt som de är riktiga original.
Ett bra exempel på detta är författarens vän Hermenegildo Fernández som beskrivs i ”Liv och hädanfärder”. Hermenegildo älskade picantes, en typisk maträtt i La Paz som tillagas med den kryddstarka chilifrukten ají. Han erbjöds arbete i USA men tackade nej eftersom ”de inte äter picantes, ens som medicin, i det landet”. När han lades in på sjukhus med stränga order om en lätt diet stod han inte ut och bad sin mor servera honom favoriträtten på sjukhussängen. Som ett resultat av alla picantes slutade Hermenegildo sina dagar med en förstörd lever.
I ”Liv och hädanfärder” beskrivs ytterligare ett tjugotal av Saenz vänner, alla minst lika speciella som Hermenegildo.
Udda figurer
I Imágenes Paceñas (1979), ”Bilder av La Paz”, beskriver Saenz gator, platser och människor i sin hemstad. Ett av de mest udda inslagen i stadsbilden, och tillika en av Saenz favoritfigurer, är aparapitas. Aparapitas är de bärare som traskar omkring på marknaden för att hjälpa kunder och säljare att transportera tunga lass på sina ryggar. De är ofta indianer som emigrerat till staden i jakt på arbete. Ett rep över axeln är aparapitans kännetecken. Saenz beskrev även deras självmordsritual. De stängde in sig på speciella härbärgen där de bokstavligen söp sig till döds.
La Paz utmärker sig för sin mikrokommers. Butiksföreståndarinnan, la tendera, är en annan av Saenz karaktärer i ”Bilder av La Paz”. Klädd i stora kjolar, en av mestis- och indiankulturens mest typiska klädesplagg, säljer hon livsmedel och ibland alkohol till grannskapets kunder i sin lilla, knappt upplysta lokal. Det gäller att hålla sig väl med la tendera. Blir hon sur kanske hon slutar att sälja till dig och då måste du gå ytterligare ett kvarter för att fylla ditt kylskåp.
El loco, dåren, är en annan av Saenz favoritfigurer i La Paz stadsbild. En av Saenz dårar väljer att bosätta sig i en grotta i berget Laikacota nära stadens centrum. Han blir snart slav åt de övriga tre inneboende och tvingas leta efter mat åt dem. En dag får dåren nog och tar livet av sina plågoandar med en laddning dynamit. Sedan går han självmant till polisen för att anmäla sitt brott.
Film i april
Skådespelaren David Mondacca har gjort flera teaterpjäser baserade på Saenz verk. Den mest berömda är monologen No le digas, ”Berätta inte för honom”, där Mondacca låter Saenz och flera av hans karaktärer komma till liv. Mondacca förklarar Saenz popularitet med att han var autentisk. Han skrev om udda, nattliga figurer därför att han själv levde i de kretsarna. Men hans popularitet beror även på det uppsving som den bolivianska folkkulturen har fått på senare år.
– Jaime Saenz skrev om det som är vårt, det som är bolivianskt. Vår kultur, musik och folkdanser har åter blivit populära de senaste åren, det är säkert en viktig anledning till att en så boliviansk författare som Saenz har återupptäckts.
Det är lätt att klassa Saenz som en mörk författare, med en dragning åt döden och det morbida. Precis som en av sina karaktärer var Saenz rädd för att bli begravd levande. Därför bad han sin läkare att skilja hans huvud från kroppen vid hans död, en önskan som inte uppfylldes.
– Saenz sade att man måste vara död innan man dör. Det finns en besatthet av döden och av kroppens förstörelse i hans verk. Han var nog rädd för döden, därför skrev han ofta om den. Men jag tror även att det har att göra med en glädje över att vara vid liv, säger Mondacca.
Det är svårt att säga hur mycket som finns kvar av det La Paz som Saenz beskrev. Gatorna, marknaderna och även aparapitas finns kvar än idag, även om de sistnämnda blir allt färre. Men staden har ändå förändrats och blivit mer modern, säger Mondacca.
– När Jaime Saenz kom i ropet på nytt gav sig många ungdomar ut för att hitta de krogar och platser som beskrivs i hans verk, men de hittade dem aldrig. Jag tror att det finns kvarlevor av den stad som Saenz beskrev, men de är djupt begravna och svåra att hitta. Om jag var några år yngre skulle jag försöka leta upp dem, men nu är jag för gammal för sånt, säger den drygt 50-årige Mondacca och skrattar.
Kulten kring Jaime Saenz kommer förmodligen att nå sin kulmen i april 2007, då filmversionen av No le digas får premiär i Bolivia. Med lite tur når filmen även andra länder och kan kanske väcka intresse för den egensinnige författaren och hans säregna hemstad La Paz.
Jaime Saenz avled den 16 augusti 1986, sextiofem år gammal. Han är begravd på La Paz allmänna kyrkogård, några få kvarter från de gator, krogar och människor som hans böcker handlar om. Saenz har hittills inte givits ut på svenska.
Martin Garat
