– Den största invandrargruppen i Sverige, som funnits väldigt länge och varit osynlig ända från början på grund av ett klassperspektiv, en utmärglad lågstatusgrupp, säger Nanna Huolman.
Hon avser de så kallade sverigefinnarna som sedan andra världskriget emigrerat från Finland till Sverige i hopp om ett bättre liv. Flyttvågen, som var som starkast under 60- och 70-talen då närmare 40 000 finländare årligen flyttade, har sedan år 2000 blivit en återflyttning. I dag räknar man med omkring en halv miljon sverigefinnar i Sverige.
Huolmans debutfilm Kid Svensk (Aavan meren tälla puolen på finska), som i dagarna har premiär på Göteborgs filmfestival, behandlar denna osynliga grupp. Huolmans perspektiv är ändå ett annat än Susanna Alakoskisoch Sofia Rapp Johanssons helvetesskildringar. Alakoski och Johansson skriver om finska invandrarättlingars liv i folkhemsgettona, med alkoholism, incest och misshandel, medan den sociala misären inte är lika påtaglig i Huolmans film.

I 1980-talets Göteborg älskar den 12-åriga Kirsi (Kid) allt som har med Sverige att göra och är svenskt. Hon skäms för sitt finska ursprung och för sin mamma som inte lärt sig att tala bra svenska. Sommarlovet har precis börjat och Kid reser till Finland på semester med sin mamma. Men mamman planerar att stanna i Finland för att öppna en rally-restaurang mitt ute i skogen i Norra Karelen. Med på resan finns också mammans väninna och hennes 13-åriga son Jampe.
Kid Svensk är den första filmskildringen av sverigefinnarna.
– Det är häpnadsväckande att det dröjt så länge att jag är den första som skildrar sverigefinnarna på film, med tanke på vilken stor grupp det handlar om. Men tidigare fanns det ett ganska stort osynliggörande av lågstatusgrupper i samhället.
Det kan också vara en av orsakerna till att det dröjde till år 2000 innan sverigefinnarna fick officiell minoritetsstatus i Sverige och finskan noterades som officiellt minoritetsspråk. Utbildningssmöjligheterna på finska i Sverige är ändå fortsättningsvis mycket bristfälliga, något som Europarådet upprepade gånger kritiserat.

Barndomslandskap

– Det finns en stor igenkänningsfaktor speciellt hos sverigefinnarna. ”Det var precis såhär” har varit den vanligaste reaktionen, berättar Huolman. Och talar sig varm om sina egna finlandsminnen. Huolman, som vuxit upp i Göteborg som ättling till finska invandrare, reste själv i sin barndom till Finland om somrarna med sin mamma, mammans väninna och väninnans son.
– Det var ett slags turné. Vi besökte väninnans hemtrakter nära Åbo, Heinävesi och flera andra orter.
Det är utgående från dessa resor som Huolman skrivit manuset, en process som började för 12 år sedan när Huolmans barndomsvän och sommarbror som brukade vara med på Finlandsresorna tragiskt dog 25 år gammal.
– Då föddes en lust att berätta om dessa resor hos mig. Jag har alltid drömt om att få återkomma till Finland, komma hem, även om jag inte är född här och aldrig har bott här. För mig har Kid handlat om rotlöshet, att vilja söka sina rötter, få bekräftelse.
Det är ändå inte fråga om en biografisk berättelse. Huolman gillade i motsats till Kid det mesta som hade med Finland att göra. Därför tyckte hon det var speciellt roligt att Kitee, som ligger nära hennes barndomslandskap i Heinävesi, var en av inspelningsorterna.
– Jag har nog blivit mera finsk under inspelningarna säger hon.
Inspelningarna skedde på olika orter i Sverige och Finland i somras med ett team med både ”svennar och finnar” – som Huolman utrycker det.
– Jag tyckte det skulle bli bäst med ett blandat team, jag är ju också blandad, konstaterar hon lakoniskt.
Filmen är också en samproduktion mellan olika produktionsbolag i Sverige och Finland.
Det etniska är ändå inte enligt Huolman det som filmen i första hand handlar om. Hon lyfter hellre fram teman som mor-dotter-relation, vänskap och sexualitet. Mor-dotter-relationen havererar i filmen på grund av kommunikationsproblem, här är det extra tydligt eftersom Kid och mamman vill tala olika språk.
– Invandrarättlingarna blir bättre på svenska än föräldrarna, de tar ansvar och vill anpassa sig. En stor del av finnarna som flyttade till Sverige lärde sig aldrig tala bra svenska.