Nya grupper kommer in på scenen. Blytunga fanor, prydda med metallfåglar, fjädrar och klirrande kedjor, bärs längs gatorna, följda av storslagna sarkofager, dekorerade med neonljus, speglar och kulörta lyktor. Några unga pojkar ställer upp sig i cirkel, slår armarna om varandra och framför något som påminner om … sjömansdans. En 3-4 årig pojke står och slår sig med en kätting, lite förstrött, med ena skon i det varma blodet från en gris som nyss fått strupen avskuren.

Näktergalarnas stad

Det är Ashura, den tionde dagen i månaden Muharram. Staden Shiraz, som på Hafez’ tid kallades näktergalarnas och poeternas stad, har i tio dagar varit sorgklädd. I portgångar, på gårdar, i butiksfönster, i basaren, överallt hänger svarta banderoller. ”Imam Ali sade: Det största mysteriet av alla är döden”, står det på en, ”Gud är stor”, på en annan. Dystra illustrationer av bloddrypande scener eller av helgonliknande varelser som ömt håller blodiga, döende kroppar i famnen pryder husväggarna. Och om nätterna har tusentals män klädda i svart tågat genom gatorna medan de taktfast slagit sig på bröstet eller piskat sig med knippen av kättingar till ljudet av trumslag, cymbaler, och extatisk sång som förmedlats till åhörarna via skrangliga högtalaranläggningar inställda på maximal volym.
Efter tio dagar kulminerar det i något som påminner om en karneval i moll. Tåget samlar stora skaror av åskådare: unga flickor som intresserat tittar på de deltagande pojkarna, familjer som har picknick på asfalten och framför allt mänskor som gråtande följer med processionerna, djupt rörda av den tragiska händelsen som för 1 300 år sedan gav upphov till splittringen mellan sunni- och shiaislam.
Den historiska bakgrunden är denna: Efter profeten Muhammeds död uppstod oenighet om hur ledarskapet skulle gå i arv, om det skulle följa Muhammeds släkt (shia) eller baseras på val (sunni). År 680 (58 enligt islamsk tideräkning) uppmanades imamHussein, profeten Muhammeds dotterson, av invånarna i byn Kufa att leda ett uppror mot den nyvalda kalifen i Damaskus, Yazid, som påstods vara ond och maktlysten. Imam Hussein drog i väg med ett litet följe på 72 personer. Utanför Karbala i nuvarande Irak omringades de av kalifens armé. I tio dagar var de fångna i den glödheta öknen, utan tillgång till vatten. Utgången var den oundvikliga, Husseins män hackades i bitar, en pil kördes ner genom halsen på Husseins sex månader gamla baby, Ali Ashgar. Yazids män rev därefter slöjorna av de återstående kvinnorna, förde dem till kalifens palats och tvingade dem att se imam Husseins avskurna huvud, som bars fram på ett fat av mördaren själv, Shemr.
”Var dag är Ashura, vart land är Karbala”, heter det inom shiismen. För mytologin kring Karbala handlar inte bara om kampen mellan Hussein och Yazid, utan också om något mer grundläggande: den eviga kampen mellan det goda och det onda. Lidanderitualen har djupa rötter i zoroastrismen, som var den dominerande religionen i det persiska riket fram till den islamiska erövringen år 651 och som just baserade sig på det dualistiska förhållandet mellan livet och paradiset å ena sidan och döden och helvetet å den andra.

Katolskt inflytande

Men sorgritualerna har inte bara förbindelser till förislamisk mytologi. Helgonbilderna, flagellanterna, martyrkulturen, passionsspelen och lidandeförställningarna – allt detta påminner också starkt om den romerska katolicismen. Så fanns det också vissa förbindelser. Då safaviderna införde shia-islam som statsreligion i Iran 1501 importerade de böcker och symboler från Anatolien, Libanon och Irak samt kopierade några av ceremonierna från kristna sekter i Främre orienten.
– Parallellerna bör ändå först och främst förstås som ett utslag av likartade kulturella och religiösa erfarenheter. Kulturella, eftersom vardera överförde element från tidigare trosföreställningar – i det ena fallet den persiska zoroastrismen, i det andra den romerska polyteismen – till den nya religionen, och därmed satte sin egen prägel på den. Religiösa, eftersom religionen i vartdera fallet upprätthölls genom en präststyrd teokrati snarare än den var folkligt underbyggd, säger Olof Heilo, stipendiat vid universitetet i Wien, med bysantinsk, persisk, grekisk och arabisk kultur som specialområden. Gemensamt för dem båda är också det konsekventa motståndet mot den världsliga makten – något man inte direkt kommer att tänka på när man kommer till dagens Iran.
I shiismen anses de tolv imamerna som de rättmätiga politiska och andliga arvtagarna till profeten Muhammed. Enligt myten var imamerna ljus som skapades innan världens skapelse ägt rum. Det var detta ljus som var instrumentet när världen skapades och som därefter inkarnerades i imamerna. Imamerna var på så sätt skapade och utvalda av Gud, de var utan synd och i stånd att förmedla universums mystiska sanning till mänskorna. Liksom de katolska helgongestalterna var också de i stånd att uppfatta mänsklighetens böner, utföra mirakler och framför allt göra förbön för en på domens dag.
Berättelsen om imamerna är dock också en berättelse om förföljelse, offer och död. De första elva imamerna, som alltså var av profetens släkt, led nämligen alla martyrdöden. När den sista imamen, Hasan al-Askari, mördades 874 trädde hans femåriga son fram vid begravningen och förklarade sig som hans arvtagare, den tolfte imamen. För att rädda sitt liv måste han dock hålla sig dold. Sedan den gången har Gud mirakulöst nog hållit honom vid liv och när tiden är inne kommer han att låta honom återvända till jorden för att upprätta den sanna Gudsstaten.
Denna berättelse har en direkt anknytning till dagens sorgkult. När de troende passionerat högtidlighåller Ashura är det inte bara för att hålla fast vid minnet av imam Husseins öde för 1 300 år sedan, utan också för att sorgehögtiden i sig inrymmer förväntningar om den tolfte imamen Muhammed al-Mahdis återkomst.

Bevarat sin oskuld

Identifikationen med myten är inget att rycka på axlarna åt.
– Vi har ingen annan än imam Hussein, imam Ali, Abul Fazl och imam Mahdi, säger hajiKeramat Haghighi, en gammal man som ödmjukt och tillitsfullt vigt sitt liv åt de döda helgonen.
– Allt är utanmäte. Bilar, hus, egendom är utanmäte. När jag lägger mitt huvud till vila och går över till den andra sidan kan jag inte svara på de frågor som ställs mig. Då ber jag imam Hussein hjälpa mig. Eftersom jag i alla år har slagit mig på bröstet och sagt ”Ya, Hussein” tror jag att han kommer att hjälpa mig.
På gården utanför sitt hus har han byggt ett tält, ett såkallat heime, för profeten Muhammeds släkt. Innerväggarna är klädda i grönt och prydda med dyrbara reliker från Karbala och Najaf samt med mattor, broderier och populärikonografiska framställningar av imam Hussein och hans bröder. I ena hörnet har han ställt upp ett altarrum, fullt med blinkande ljus, glaskulor, glitter, vaser, mattor och vimplar, till ära för Abul Fazl, imam Husseins bror, som enligt den gamle räddade honom från att dö för ett par år sedan. Hans hustru ingick nämligen ett avtal med Abul Fazl. Om han botade hennes man skulle hon låta bygga ett altare för honom. Om han inte svarade skulle det inte bli något altare.
– Och tro mig, min man blev frisk inom en timme, berättar hon rörd.
Mytens genomslagskraft verkar fascinera också den intellektuella delen av den iranska befolkningen. ”Väst har haft stor framgång när det gällt materiell rikedom, men har förlorat sin oskuld. I Iran tänker vi oss att vi förlorat vår rikedom, men bevarat oskulden”, sade den iranske filmregissören Abbas Kiarostami i samband med visningen av hans videoinstallation A Look to Tazieh i Rom 2003. Tazieh är en persisk form av passionsspel som har sitt ursprung i förislamisk tid men senare behandlat speciellt imam Husseins öde. I detta verk fokuserar Kiarostami på den täta, nästan oupplösliga relationen mellan myten, dem som iscensätter den och åskådarna. Det gäller också haji Keramat. Han minns händelsen som om den skedde igår, han själv var närvarande och det var hans egen familj som dödades.

Dö för sin tro

Folkets anknytning till myten om Hussein är emellertid något som den religiösa ledningen utnyttrjar så långt det går. Historien om Hussein är också historien om Iran som inte böjer sig för övermakten, om det är så är kalifen av Damaskus, eller USA och Europa. Det rör sig om att hålla fast vid sin övertygelse och hellre dö för sin tro är underkasta sig fienden. Det är samma föreställningar om hjältedåd och martyrskap som presidentMahmoud Ahmadinejad drar växlar på när han hotar USA och Europa med 40 000 självmordsbombare eller vägrar stoppa anrikningen av uran.
– Shahen sålde vårt land till väst, Israel och USA begick oförrätter mot oss. Detta är parallellt till det som skedde i Karbala. Av denna orsak jämfördes ayatollah Khomeinimed imam Hussein och Reza shah med Yazid under revolutionen 1979, berättar hojat-al-islam Razavi Ardekani, en av de mäktigaste mullorna i Fars-området.
– Den historia som imam Hussein har lärt oss är att när någon försöker tvinga oss att underkasta oss deras orättfärdighet säger vi: ”Nej, vi kommer inte att underkasta oss”. Det var den läxa vi gav shahen och som vi kommer att ge alla som försöker dominera oss, vare sig det är USA eller Europa.
I den iranske regissören Bahman Kiarostamis dokumentär Reenactment, som är en film om Tazieh, upprepas budskapet, ”Tragedin i Karbala var den bästa propagandisten för kriget i Irak”, säger en mulla. ”Vi har alltid jämfört denna tragedi med våra moderna krig. Vi sade våra soldater att imam Hussein hade motsatt sig förtryck och att de måste göra samma sak. Och gensvaret kom. Det var imam Husseins död som fick våra män att längta efter martyrskap.”
Muhammed al-Mahdi har fått en liknande plats i storpolitiken. Khomeini styrde Iran i väntan på den tolfte imamens återkomst – en tolkning som Ahmadinejad nu ser ut att blåsa nytt liv i. Som många minns avslutade Ahmadinejad sitt tal i FN:s generalförsamling hösten 2005 med en bön till Allah om att påskynda återkomsten av ”denna fullkomliga och rena mänska som ska fylla världen med rättvisa och fred”. Presidenten berättade senare att han ”känt sig omgiven av ljus och känt hur stämningen i församlingen förvandlades, så att världens ledare hade suttit fjättrade av budskapet från den islamiska republiken.”
Det beslut som FN:s säkerhetsråd nyligen fattade om att införa sanktioner mot Iran för att landet inte avstår från sitt atomprogram och Israels upprepade varningar om ett förebyggande angrepp verkar inte skrämma iranierna: hoten framstår kanske snarare som ett tecken från Gud om att apokalypsen, och implicit den tolfte imamens återkomst, är nära förestående.

Riskabel extas

Om landets befolkning delar presidentens fantasier om den sista tiden är dock tvivelaktigt. För den vanliga iraniern är Ashura en ritual med religiösa, sociala och psykologiska implikationer, snarare än politiska. Det är också en ritual som skapar en förbindelse mellan den stora mytologin och de världsliga tragedierna och som på detta sätt ger den individuella sorgen mening.
”Subjektivt lidande räcker inte; det behöver sin form”, skrev den ryske filosofen och teologen Pavel Florenskij i boken The Aestetic Form of Being. I den religiösa ritualen vrids mänskans erfarenheter ett halvt varv runt och anpassas till ett allmänt format – som om det var allas vår självbiografi. Den ceremoniella formen blir på så sätt en förklädnad, inte bara för en upphöjd värld, utan också för livet självt.
Dessutom kan man genom att delta i Ashuraritualen ge uttryck för sina passioner på ett sätt som det annars inte finns rum för i den iranska offentligheten. Som 17-åriga Najmeh Fakhraie skriver i The Iranian kan man ”skrika ut om sina plågor, sina sjuka barn eller obetalda räkningar inför alla, utan att känna skam och utan att bli slagen eller skickas i fängelse för att ha ’stört den offentliga ordningen’ eller ’förnärmat regeringen’.”
Men självfallet bär massmobiliseringen i sig också fröet till motstånd. När den politiska ledningen använder mytologin kring Hussein som en modell i storpolitiken kan också befolkningen, hypotetiskt sett, göra det samma i förhållande till sina ledare.
– I dagens Iran skapar Ashura en grogrund för oro och nervositet hos den religiösa ledningen, trots ritualens ställning inom shiaislam, säger Heilo.
– De sörjandes extatiska kultur kan plötsligt slita sig ur kontrollen och vändas mot överheten, något som var en viktig faktor under revolutionen 1979. Bl.a. av denna orsak är det förbjudet att bruka sablar och svärd och i basarerna säljs bara lätta kättingar. Om ceremonierna för den sörjande närmare himlen avlägsnar han sig med samma hastighet från jorden, något som inte anses hälsosamt. Den version av shia-islam vi ser i dag bör därför betraktas som en kompromiss mellan den mänskliga hjärnans offervilliga dårskap och det kroppsliga livets krassa realiteter.