Sedan har vi federalisterna. De är ett svårare kapitel. De menar att EU borde bestå av, eller kanske redan nu rentav består av delstater underordnade EU:s centrala institutioner. Och faktum är naturligtvis att utvecklingen just nu ser ut att gå i den riktningen. Men är det – i djupet av våra hjärtan – en sådan utveckling vi ser fram emot?
Federalisterna talar ofta om EU som en statsbildning och om en statlig gemenskap baserad framförallt på gemensamma europeiska språkliga och kulturella traditioner. Också i den federalistiska idén hittar vi med andra ord en gömd föreställning om ett folkoch en stat. Vill vi gå ett steg djupare in i den europeiska federalismtanken märker vi att vi på bottnet finner den neoliberala ekonomimikroben. EU ska utvecklas till en överstatlig institution vilande på en viss bestämd ekonomisk ideologi. En stat, ett folk och en ekonomi!
Federalismens obestridliga förtjänst ligger i att den utan större svårigheter går att passa in i den klassiska demokratiteorin: demokratisk representativitet och maktfördelning såväl på den nationella som den federala nivån.
Problemet är bara det att Europa är annorlunda och förhoppningsvis förblir annorlunda. 

Det som hittills hållit EU samman är fredstanken. Det som unionen under sin hittilllsvarande existens visat är att även fiender kan bli grannar. Med en mera skandinavisk formulering kan man säga samma sak på följande sätt: även grannar kan vara vänner. Det är inte enhetlighet som är Europas starka sida; det är diversitet.
Men efter det att den neoliberala marknadsideologin börjat smyga sig in i de grundläggande EU-dokumenten och praktikerna är det likväl ifrågasatt om den fortsättningsvis tämligen skröpliga institutionella EU-konstruktionen kan hålla stånd. En neoliberal marknadsekonomi är inbyggt konfliktskapande. De mellanstatliga spänningarna som idag inte bara är politiska, språkliga och kulturella har med åren fått nya dimensioner; de har i allt högre utsträckning också blivit ekonomiska och sociala. Hur EU i framtiden ska klara av de konflikterna har tillsvidare över huvud taget inte diskuterats.
Mitt eget lösningsförslag på det här problemet är att EU också borde acceptera ekonomisk-politisk diversitet inom unionen.
Fredstanken har alltså än så länge varit den grundläggande idé som hållit unionen samman. Men på sikt kan EU naturligtvis inte bara söka sitt berättigande i sig själv. EU är de facto en del av det globala världssamfundet; ett samfund som vi idag tyvärr gör bäst i att kalla det globala risksamfundet.
EU behöver naturligtvis också legitimitet för sin maktutövning. Det är här frågan om demokratin kommer in i bilden. Om vi accepterar tanken att diversiteten är en viktig del av ”det europeiska”, kan vi kanske utan svårigheter också acceptera tanken på konstitutionell pluralism: mångfalden av olika konstitutionella lösningar. I klartext betyder det bland annat att den nya europeiska grundlagen måste lämna större utrymme för medlemsstaternas egna lösningar på problem som är nationellt betydelsefulla. Integrationstanken har tillsvidare varit ett slags tvångstanke i Bryssel. Det som i stället skulle behövas är en differentierad integration: varje medlemsstat skulle ha rätt att välja både tidpunkt och takt vid implementeringen av EU:s regelverk.
Demoi-krati (många folks välde) är en term som har lanserats för att beskriva det  konstitutionella system som håller på att ta form i Europa. Fixeringen vid nationen och territoriet har redan sett sina bästa dagar. Allt flera européer har börjat ställa frågan om det inte vore i överensstämmelse med demokratins idéer att alla de som i praktiken berörs av fattade politiska (och ekonomiska) beslut skulle ges möjlighet att göra sin stämma hörd. När den insikten blir verklighet kommer t.ex. de grupper inom unionen som idag saknar faktiska påverkningsmöjligheter, d.v.s. invandrare utan medborgarskap och flyktingar, att beredas tillfällen att bli hörda. På ett liknande sätt skulle t.ex. grannstaternas medborgare och politiska beslutsorgan ges rätt att presentera sina uppfattningar om beslut som även kommer att drabba dem.

Det börjar också bli på tiden att mjuka upp vår traditionella uppfattning om hur politiska beslut ska fattas. I verkligheten håller nya former för beslutsfattande på att vinna terräng såväl på den nationella, transnationella som den internationella nivån. Det uppstår olika så kallade deliberativa fora och organ på alla dessa nivåer, d.v.s. fora där man via konsensus eller optimal samstämmighet försöker nå lösningar utan iakttagande av strängt formalistiska procedurregler. Förhandlingar i stället för omröstningar.
Såvitt jag kan förstå är det här en utveckling som på sikt kan öka olika eljest marginaliserade gruppers förutsättningar att påverka det politiska beslutsfattandet. En konstitutionell pluralism kan rentav sägas förutsätta att beslut fattas på så många nivåer och i så många fora som möjligt. Det är faktiskt på tiden att vi överger dogmen att allt demokratiskt beslutsfattande bör vara stöpt i samma form.
Majoritetsprincipen har alltsedan demokratins födelse varit en sådan dogm. Inom EU har den principen först under de senaste decennierna fått ökat fotfäste. Det är en utveckling på både gott och ont. Det är en problematisk utveckling såtillvida att tillämpningen av principen lätt resulterar i att minoriteter och eljest svaga grupper åsidosätts. Om vi vill se ett EU som också beaktar och respekterar ”de andra”, har vi all anledning att förhålla oss kritiskt till den här utvecklingen.
En ännu inte använd metod att öka det direkta folkliga inflytandet på europeisk nivå – som motvikt till alla centralistiska tendenser – vore att arrangera äkta referenda, det vill säga av EU själv organiserade omröstningar. Otyget med nationella referenda bidrar i varje fall inte till att stärka unionens legitimitet i medborgarnas ögon.
Om och när EU får en grundlag är det min förhoppning att den öppnar fler dörrar än den stänger.